Extremt dålig självkänsla, orkar inte mer

Vill först börja med att säga att jag förstår att jag behöver professionell hjälp.

Men jag skriver här för att, ja kanske dels skriva av mig men också för att höra om någon känner igen sig.

Jag har sedan jag var liten varit väldigt blyg. Under skoltiden/gymnasiet blev det värre och jag har verkligen lidit av det. Osäkerheten och dåligt självförtroende tog över mer och mer. Jag har dock alltid haft vänner. Utåt sett var det nog ingen som märkte något förutom att jag kanske inte var den som pratade mest i kompisgänget typ.

Jag har alltid varit väldigt rädd för att säga eller göra något ?fel?, bli utanför eller att någon ska tycka illa om mig.

Nu är jag 35 och även om jag fortfarande är blyg så kan jag väl hantera den biten bättre än tidigare. Det är jobbigt men det går.

Däremot så är min självkänsla så fruktansvärt dålig och osäkerheten gör mitt liv otroligt jobbigt.

Jag tycker att jag är helt värdelös. På allt. På alla sätt och vis.

Jag tror att ingen egentligen tycker om mig, och de som jag umgås med (på jobbet, privat) bara låtsas göra det. Jag tror att alla pratar skit om mig bakom ryggen på mig. Att mina närmaste vänner umgås bakom min rygg för att de helt enkelt inte vill ha mig med. Så jag har ju alltså vänner, men jag kan aldrig riktigt slappna av med dom. JAG tycker jättemycket om dom men är övertygad om att de inte tycker om eller bryr sig om mig särskilt mycket, inte på riktigt. Eftersom jag är tråkig och konstig och helt enkelt inte förtjänar att bli omtyckt.

Jag har också familj, väntar mitt tredje barn med en man som jag älskar men är livrädd över att han ska lämna mig, eftersom jag tror att han EGENTLIGEN inte älskar mig. Varför skulle han liksom?

Jag är helt paranoid och läser in saker i allt (eller snarare ingenting) och tror att allt handlar om mig, om hur dålig eller dum jag är. Att folk planerar och smyger med saker som jag inte får vara med på. Om jag hör några kollegor prata tyst i korridoren tror jag att det är mig de pratar om.

Alltså, egentligen finns det så många extrema exempel på tillfällen och situationer där jag får för mig allt möjligt, men jag kommer inte på några just nu. Det bara snurrar i huvudet på mig. Jag är helt slut av att tänka så här jämt. Jag blir nedstämd och gråter på kvällarna. Sedan blir jag arg på mig själv och försöker tänka att jag MÅSTE sluta hålla på så här, det är sjukt. Jag fattar ju att det inte är normalt.

Det har blivit värre senaste åren och jag märker att jag drar mig undan både kollegor och vänner för att slippa känna så här.

Ännu värre är att jag märker lite samma beteende hos min äldsta dotter (hon är 9 år). Hon är väldigt osäker och rädd för att göra fel, så pass att hon hellre låter bli att göra saker som hon egentligen vill göra och så att det påverkar henne mycket i vardagen. Vågar inte vara med i många lekar i skolan, vill inte gå på vissa kalas för att hon är rädd för att vara med på vissa aktiviteter osv. Svarar knappt eller väldigt tyst på tilltal, så att ingen ska höra om hon svarar ?fel?.
Jag försöker verkligen göra allt för att få henne att förstå att hon är jättebra som hon är och att hon aldrig behöver vara rädd för att göra fel?men min egen osäkerhet skiner väl igenom. Hon ser väl saker som jag tror att hon inte ser. Jag får panik när jag ser hur jag ?förstör? henne. Fruktansvärt.

Ursäkta om det här blev snurrigt, jag mår så dåligt, jag kan inte hantera det här längre.

Någon annan? Någon som fått hjälp och blivit bättre?

Hur gör man för att inte känna sig helt värdelös? Jag vet inte var det kommer ifrån heller, har haft en normal uppväxt med bra föräldrar..