• Hitgirl

    Ni som växt upp m sk halvyskon

    Bor med en partner som har 2 barn sedan tidigare (halvsyskon är dom) den äldsta är i tidiga tonår och bor här som mest varannan helg. Den lilla 3 och bor fulla veckor, varannan vecka. De har inga andra syskon på annat håll, utan de har varandra, med min partner som gemensam förälder.

    Tänker mycket på hur det skulle bli om jag och min partner skulle få ett gemensamt barn om några år.. Förutom att tänka på allt jobb det innebär och de normala slitningar m sömnbrist och allt vad det innebär så är ju det jag oroar mig för allra mest hur detta skulle påverka relationen mellan oss allihopa. Som det är nu är det bra. De två syskonen emellan (med rätt så stor åldersskillnad) finns det ingen större syskonrivalitet.... Men hur skulle ett tredje barn välkomnas..? Vill ju inte att det barn jag sätter till världen, dvs MITT första, ska bli hatad av sina syskon... Vill heller inte att de barn som redan finns på något vis skulle känna att nu har min förälder skaffat sig en ny familj och bli "svartsjuka" (vilket jag förstår om de blir i viss mån såklart) men att de då inte kommer vilja komma hit mer. Vill inte sätta ett barn till världen och förstöra en relation mellan redan befintliga barn/deras förälder...

    Så ni som har halvsyskon.. Vänder mig främst till er som inte bott på heltid hos bara en förälder (kan tänka mig att bor man bara hos en förälder och om denna får ett barn med ny partner så blir relationen "halv"syskonen emellan naturligt bättre, kanske inte i alla fall förstås... Men...) undrar hur det påverkat er, som bott "halvtid" hos en förälder... Och när denna sedan fått ett barn med sin nya partner... Fick de er att vilja bo mindre hos er förälder? Kände ni er bortglömda/bortvalda?? Tyckte ni illa om ert syskon för att mamma/pappa nu "skaffat" sig en "ny familj"? Eller har ni älskat ert syskon villkorslöst.. Vet att alla relationer är olika och alla personer likaså. Men vill ändå gärna höra från er med erfarenhet hur ni tog denna stora förändring i ert liv.....? Hoppas på MÅNGA svar... GÄRNA FRÅN ER I LIKNANDE SITS SOM JAG :)

  • Svar på tråden Ni som växt upp m sk halvyskon
  • Anonym (Tjej)

    Jag och min bror har en storebror som inte har samma mamma som oss. För mig har han aldrig varit halv nånstans. Allt handlar om hur föräldrarna hanterar situationen. Hos oss var det aldrig "han" och "ni" utan vi var vi allihopa. Ska man utöka en familj så är det viktigt att man ser just alla som en del av en stor familj, och inte en massa småfamiljer som väljer/tvingas att umgås.

    Så hur era barn kommer se på det handlar om hur ni ser på det och kom ihåg att man inte kan lura barn, dom vet.

  • BandAnna

    Vi är tre syskon. Alla halvsyskon med varandra.

    Jag har bott pä heltid hos min mor. Medan mellansyskonet har bott ibland hos vår mor, ibland hos sin far. Yngsta har också bott på heltid hos mor. Det har gått alldeles utmärkt. Men så har vi alltid fått välja själva vart vi velat bo. Våra föäldrar har aldrig lagt sig i det utan alltid respekterat vår önskan.

    Det har förövrigt aldrig funnits rivalitet emellan oss syskon eller rivalitet om någon föräkders uppmärksamhet. Men så fungerar det givetvis inte för alla.

  • Anonym (Y)

    Jag fick mitt första halvsyskon när jag var i mitten av tonåren och jag har tyckt mycket om mina halvsyskon sedan de föddes, även om vi inte träffas så ofta.

    Däremot hanterade inte vår gemensamma förälder och deras andra förälder det hela så bra i mina ögon eftersom jag blev mer och mer undanskuffad eftersom de inte tyckte att de hade/har tid och ork. Den delen känns sådär kul, men jag lägger aldrig skulden för det på mina halvsyskon för de har ju inte valt att det skulle bli så, utan det ansvaret har föräldrarna helt och hållet.

    Så det ligger på er inställning, vilket det låter på dig som att ni redan har en bra sådan; ni får se till att inget barn känner sig undanskuffad eller bortglömd.

Svar på tråden Ni som växt upp m sk halvyskon