stepanova skrev 2015-12-30 20:09:54 följande:
Allt du skriver var väldigt fint och lugnande. Men en sak stämmer inte, och det är att graviditeten inte märks ennu! Vadå!. Är själv i vecka 18, är stor som ett hus, och har känt sparkar sen tre veckor tillbaka ( väntar mitt tredje barn)! Men annars kan jag inget annat en att hålla med dig!
Ts,håll dig borta från forum:)
Haha, ja, där blev det lite tokigt ;) Bra råd till TS att hålla sig borta från forum, man blir ju sällan lugnare av alla skräckhistorier man läser här :)
jjme skrev 2015-12-30 22:41:50 följande:
Åh tack fina du för dina stöttande ord, det känns mycket bättre nu när jag läste de :)
Jag vet inte varför jag känner sähär. Jag njuter inte alls av att vara gravid och tycker jag är en hemsk människa som känner så när det finns så många där ute som inte ens får möjligheten att bli gravid .. Men jag går varje dag med en klump i magen och är rädd att något ska hända eller att barnet inte är livsdugligt och vi lär ta bort de efter Rul .. Jag kan inte sätta ord på hur jobbigt det känns att jag ska på ultraljud för jag är så himla rädd
Det är inte alla som njuter av att vara gravida, och det är inget man ska behöva känna att man måste göra heller. Man kan ju ändå känna tacksamhet över att få ett barn så småningom. Sen är det ju mycket oro och osäkerhet hela vägen, så jag förstår dig.
Jag hade riktig dödsångest vid första ultraljudet vi gjorde i v. 8. Då hade vi försökt bli med barn i över tre år och hade tre misslyckade IVF-försök (eller återföringar av embryon rättare sagt) varav ett tidigt missfall. Men lika hemskt som det varit innan vi visste om det gått bra, lika underbart kändes det när vi såg den lilla pricken med ett bultande hjärta. Samma sak upprepades innan RUL, då hade jag förstås råkat läsa en del saker jag inte borde ha gjort, så det var ren och skär dödsångest ända tills vi sett hjärtat slå. Resten av RUL var fantastiskt. Det var så obeskrivligt fantastiskt att få titta på hur hon såg ut och hur hon rörde sig därinne.
Vad jag menar är att jag förstår din oro, men försök också att tänka att chansen för att få vara med om något av det mest fantastiska i hela ditt liv är mycket, mycket, mycket större än risken att det blir något hemskt. Det är klart att oron inte försvinner för det, men det kanske är lättare att våga hoppas lite. Det kan bli en av de bästa stunderna i hela ditt liv. Du har något alldeles magiskt att se fram emot :)