Det är inte fel på oss!

Jag skulle inte vilja att mitt barn har en bonusförälder som dig med din inställning.

Man kan inte älska alla men man behöver ju inte förutsätta att bonusbarn kommer att bli en black om foten. Barnet känner om den är välkommen lr ej. Det optimala är väl om man blir en sammansvetsad familj allihop, att ingen ska behöva känna att den inte hör till? För barnet känner det du känner..

Håller helt med dig.

Men var finns logiken i att tvinga in folk i en familjekonstellation när de uppenbarligen inte vill? "Sammansvetsad familj". Man kan välja att vara i en relation utan att samtidigt gå in som ett substitut till den föräldraroll som "saknas". Man kan vara i en relation utan att engagera sig i partnerns ungar. Relationen person - partners ungar är den mest påtvingade otacksamma roll som finns. 

Man kan absolut vara i en relation och strunta fullständigt i partnerns ungar!

Men då bör man leva som särbos och hålla sina dejter på barnfri tid!

Barn ska inte behöva känna sig ovälkomna och i vägen i sitt eget hem pga att föräldern har valt fel partner.

Ok, så du vill att din partner ska ta sig an ditt barn som sitt eget? Ok, ja då får du ju leta efter någon som vill det. Men det var inget riktigt svar på min fråga

Fast... Hur får du det till att ett bonusbarn inte är välkommet för att tex jag väljer att åka iväg på symässa även om bonus kommer hit? Eller sitter och syr hemma eller pysslar med annat? Jag stöter ju inte bort barnet om det kommer och vill prata, titta på eller kanske pyssla lite själv, men om barnet behöver hjälp för att kunna pyssla så väljer jag om jag kan ge den hjälpen (visst av mitt pyssel/hantverk jag gör kan man inte avsluta bara så där) eller om jag säger till barnets pappa att komma och vara behjälplig. Jag förklarar då för barnet att just nu kan jag inte hjälpa dig, pappa får komma och göra det. Vanlig hyfs helt enkelt.

Det är helt enkelt bara så att om barnet har bajsat så får pappa hjälpa till att torka, när barnet ska bada, sova eller något annat så är det pappan som ordnar med det. Om pappan inte kan av någon anledning så har jag blivit tillfrågad om det är ok att barnet kommer ändå, eller så är jag som en förskolelärare; när föräldern inte finns tillgänglig hjälper jag till, om min man tex duschar så struntar jag ju inte i barnet.
Det skulle jag inte göra om jag var hos grannen heller och grannen går på toa och grannens barn ber om hjälp med något.

För mig är det också vanlig hyfs. Jag vill bara inte ta ett föräldraansvar, som för mig innebär att man har allt ansvar för sitt barn den tiden man är med barnet. Jag ser det som att jag som bonusförälder, eller extra vuxen i barnets liv har förmånen att välja och vraka. Vill jag inte ta hand om barnet så måste jag inte, vill jag så har jag möjligheten.

Det är ju inte så att jag bara lagar mat till mig och maken men inte bonus. Men jag gör inte EXTRA grejor som jag inte skulle gjort annars om jag inte själv vill det.

Tyckte ute att det lät så i din trådstart. Men då är jag med.

För oss funkar det utmärkt som du beskriver i trådstarten. Barnen (tonåringarna) är mina och därmed mitt ansvar, min man lever med oss och tillsammans är vi en familj men han har inte någon föräldraroll. Han respekterar barnen som individer och beter sig schysst mot dem. Barnen respekterar honom som individ och beter sig schysst mot honom.

Aha, ja ibland tycker jag att jag är tydlig men så är jag inte det iaf