ofta bråk mellan dotter och bonusmamma

Har sambon fått möjlighet att bestämma i hemmet på samma villkor som du? Eller anser ni att hon tillhör dig och att du således är den enda som får säga till? Jag tycker det är självklart att även han ska kunna säga åt henne och påverka vardagen. Varför är det farligt om de bråkar ibland? Blir de sams sen? Ogillar han henne från grunden? Varför vill hon inte bo hos er? Känner hon sig utanför "eran" familj? Att din och sambons relation inte heller är bra gör nog tyvärr inte att hon känner sig tryggare och leder nog tyvärr till att han tar ut det på henne om de inte haft en bra kontakt tidigare heller.

Kanske är särbo ett bättre alternativ för er? Att du har 3 barn varannan vecka helt enkelt?

Varför har du svårt att "välja parti"? Vem man håller med betor väl på situationen? Vad det handler om?

Vilka saker är det de bråkar om?

Har du och din sambo samma syn på uppfostran? Fungerar det med regler och så med de gemensamma barnen?

Sen tänker jag att det inte är onormalt att barnen inte vill bo 50/50 längre när de blir äldre.

Du och din sambo har 2 gemensamma barn så ni är det viktigt att du gör vad du kan för att inte de med ska bli skillsmässobarn! Ni två är ett team och ska gemensamt sätta upp regler och hitta sätt att hantera barnen. Du måste kunna stå upp mot din dotter och ha tydliga regler.

Varför bråkar de? Min styvpappa var alltid orättvis och la sig i allt som han inte hade med å göra. Vi bråkade ofta. Jag hatade honom hela min uppväxt. Avskydde att min mamma alltid var på hans sida trots att hon inte egentligen höll med honom. Önskade hela min uppväxt att de skulle skiljas.

Min bonusmamma var bara en extra vuxen i hemmet, hon var alltid snäll och höll aldrig på att uppfostra mig i tid och otid. Vi bråkade aldrig. Jag skulle aldrig utsätta mina barn för en bråkig styvförälder!

Så en person, som bor med barnet 50% av tiden och är mamma/pappa till barnets syskon, ska inte få ta del av uppfostran? Ska inte få "lägga sig i"? Om vi nu ska se till ts' situation.

Nu kan man ju förstå att folk har olika perspektiv på saker men utifrån mitt perspektiv som "bonusmamma" förutsätter jag att jag har lika mycket att säga till om som min partner. Hans barn får finna sig i det. Att leva med någon en stor del av tiden och sedan bara förväntas vara "snäll" och aldrig få säga till om något är ur mitt perspektiv ohållbart.

Om jag skall leva med ngn - barn eller vuxen - förväntar jag mig att jag har rätt att säga ifrån om ngn beter dig illa. Jag anser det självklart att jag - i mitt hem - har lika mkt att säga till om angående uppfostran, regler, uppförande osv som min man.

TS.

Du måste ju prata med din sambo om VARFÖR det blir bråk. Har ni pratat om regler och uppfostran?

Även här är det bonusmamman (jag) som oftast ryker ihop med tonårsbonus. För pappan har såååå svårt att säga ifrån.. Det är jag som reagerar på att rummet behöver städas, att hon måste lägga kläderna i tvätten, hjälpa till med maten, plocka ur diskmaskinen osv..

Jag har däremot backat sedan några år.. Jag säger istället till min man, pappan, att ta tag i det. Det naturliga vore - och det gör jag när det gäller våra barn, att jag säger till när jag ser ngt. Nu ber jag pappan att säga till om rummet, maten osv. Självklart säger jag till om en del men det mesta har jag som sagt backat från..

Så - har ni samma tankar kring uppfostran? Säger DU ifrån när din dotter bryter mot dessa eller beter sig illa?

I vilka situationer blir det bråk?

Familjerådgivning? Det ryker lite fjädrar mellan dottern och hennes bonusmamma, och de har börjat försöka prata där.

Lite känner jag igen mig, 
När jag och min sambo precis hade flyttat ihop så var det en del spänningar mellan dottern och sambon.
Vad vi gjorde var att jag backade ur, jag la mig inte i deras konflikter, dom var tvungna att finna sitt sätt att hantera dom på.
Hade jag lagt mig i så hade dom löst det på mitt sätt och därmed alltid varit beroende av mig.
Sen gjorde sambon mycket saker ensam med dottern, dom var på Grönan bland annat, gick på bio tillsammans och sånt.
Så dom fick egentid att lära känna varandra och samtidigt var dottern utlämnad till sambon och var tvungen att lyssna på honom och vända sig till honom, samarbeta med honom helt enkelt, hade jag varit med hade hon vänt sig till mig och kunnat avfärda honom.
Jag åkte till och med bort några dagar med sonen för att dom skulle få vara ifred.
Och det gjorde susen, det släppte då. 
Idag är dom jättenära och hon säger att hon älskar honom som sin egen pappa.
För han har funnits där som en pappa för henne sen hon var 6 år.