Jag har efter utredning i höstas blivit diagnosticerad förtidigt klimakterium och fått höra att äggdonation är mitt enda alternativ till barn (om jag vill bära barnet själv vill säga). Jag blir mer och mer inställd på att det är ÄD som vi kommer välja och vänjer mig allt eftersom med tanken att barnet inte kommer dela mina gener.
Jag vill så gärna höra hur det är att få barn via ÄD från er som fått det, hur era upplevelser och tankar är kring det osv.
Jag har fått barn genom ÄD och som tur är så har gener aldrig varit viktiga för mig.
När hon låg i magen så var rädslan för missfall eller att hon skulle dö i magen så stark så inte förrens jag var i 7:e månaden släppte den värsta rädslan.
När hon sedan föddes var kärleken total. Jag grät en del på BB, och även när vi kom hem från BB mest för att det var så overkligt och jag kunde inte riktigt ta in att hon var här hos oss, att hon var vår lilla tjej.
Nu är hon snart 8 år och det händer fortfarande att jag ser på henne och förundras över lyckan att hon är här.
Gjorde ÄD på Huddinge sjukhus och i Sverige har barnet rätt att söka upp donatorn när det är 18 år.
Har inga problem med det. Det tar inget ifrån oss utan det är hennes rättighet.
Man ska börja prata om det med barnet tidigt vilket vi har gjort. Just nu är hon nyfiken på donatorn. Vi har berättat på hennes nivå genom åren.
Jag har också en dotter som tillkommit genom äd i Huddinge, hon är dock bara 2,5 år. Hon tillkom på vårt tredje försök. Precis som NKmamma skriver så var jag orolig under graviditeten och det var också för mig omedelbar kärlek, från sekunden jag plussade. Tänker väldigt ofta vilken tur vi haft att det lyckades, att vi fått denna gåva att bli föräldrar till vår fantastiska tjej. Nu är hon så pass liten ännu men vi kommer vara helt öppen mot henne och ta det i hennes takt så att det blir något helt naturligt för henne.
Vi håller i detta nu på att planera syskonförsök, det blir tredje försöket och nu i Riga då vi har slut på ägg i Huddinge.
Svarar gärna på fler frågor
Jag har fått barn genom ÄD och som tur är så har gener aldrig varit viktiga för mig.
När hon låg i magen så var rädslan för missfall eller att hon skulle dö i magen så stark så inte förrens jag var i 7:e månaden släppte den värsta rädslan.
När hon sedan föddes var kärleken total. Jag grät en del på BB, och även när vi kom hem från BB mest för att det var så overkligt och jag kunde inte riktigt ta in att hon var här hos oss, att hon var vår lilla tjej.
Nu är hon snart 8 år och det händer fortfarande att jag ser på henne och förundras över lyckan att hon är här.
Gjorde ÄD på Huddinge sjukhus och i Sverige har barnet rätt att söka upp donatorn när det är 18 år.
Har inga problem med det. Det tar inget ifrån oss utan det är hennes rättighet.
Man ska börja prata om det med barnet tidigt vilket vi har gjort. Just nu är hon nyfiken på donatorn. Vi har berättat på hennes nivå genom åren.
Tack för ditt svar! Det känns både skönt och viktigt för mig att kunna prata om det här med människor som faktiskt varit igenom det.
Jag är också lite orolig för risken för MF. Jag fick höra av min läkare att det är större risk för det i och med att det är helt främmande för kroppen vid ÄD (vid vanlig graviditet är ju bara halva främmande"). Är dessa risker främst ökade fram till vecka 12 eller finns det större risk för att barnet dör i magen vid ÄD efter v12 också än med egna ägg?
Vilken otrolig känsla det måste vara att kunna titta på ditt barn och känna som du känner, att det är en otrolig lycka att hon är med er. Tänker du mycket på att hon inte har dina gener? Eller försvinner det mer till bakgrunden i och med att du faktiskt är hennes biologiska mamma och den som uppfostrar henne?
Jag har också en dotter som tillkommit genom äd i Huddinge, hon är dock bara 2,5 år. Hon tillkom på vårt tredje försök. Precis som NKmamma skriver så var jag orolig under graviditeten och det var också för mig omedelbar kärlek, från sekunden jag plussade. Tänker väldigt ofta vilken tur vi haft att det lyckades, att vi fått denna gåva att bli föräldrar till vår fantastiska tjej. Nu är hon så pass liten ännu men vi kommer vara helt öppen mot henne och ta det i hennes takt så att det blir något helt naturligt för henne.
Vi håller i detta nu på att planera syskonförsök, det blir tredje försöket och nu i Riga då vi har slut på ägg i Huddinge.
Svarar gärna på fler frågor
Jag är också lite orolig för risken för MF. Jag fick höra av min läkare att det är större risk för det i och med att det är helt främmande för kroppen vid ÄD (vid vanlig graviditet är ju bara halva främmande"). Är dessa risker främst ökade fram till vecka 12 eller finns det större risk för att barnet dör i magen vid ÄD efter v12 också än med egna ägg?
Tack för ditt svar! Det känns både skönt och viktigt för mig att kunna prata om det här med människor som faktiskt varit igenom det.
Jag är också lite orolig för risken för MF. Jag fick höra av min läkare att det är större risk för det i och med att det är helt främmande för kroppen vid ÄD (vid vanlig graviditet är ju bara halva främmande"). Är dessa risker främst ökade fram till vecka 12 eller finns det större risk för att barnet dör i magen vid ÄD efter v12 också än med egna ägg?
Vilken otrolig känsla det måste vara att kunna titta på ditt barn och känna som du känner, att det är en otrolig lycka att hon är med er. Tänker du mycket på att hon inte har dina gener? Eller försvinner det mer till bakgrunden i och med att du faktiskt är hennes biologiska mamma och den som uppfostrar henne?