• Besvik­en
    Äldre 17 jan 23:08
    5866 visningar
    5 svar
    5
    5866

    Vi som har förlorat ett vuxet barn

    Jag förlorade min  29 åriga son för snart 4 mån sedan..Så smärtsamt att man kämpar för att överleva..Hur har ni andra gjort som förlorat ett vuxet barn gjort med er sorg framför allt, men oxå med allt runt omkring?

  • Svar på tråden Vi som har förlorat ett vuxet barn
  • Äldre 18 jan 06:59
    #1

    Beklagar sorgen Gråter

  • Äldre 18 jan 07:43
    #2

    Beklagar verkligen att ni måste uppleva detta!!
    Jag har inte förlorat något barn, men min bror gick hastigt bort för ung 1,5 år, det är en jobbig tid både för mig och självklart mina föräldrar, vi har hållt ihop, och tiden går, men det är riktigt jobbigt...
    Försök att ta dagen som den kommer, kan ni vara sjukskriva ett tag kanske, jobb var svårt att fokusera på tyckte jag, mina föräldrar blev sjukskrivna ett tag minns jag (jag som lillasyster fick vara sjukskriven 2,5 vecka, det tyckte jag var alldeles för lite och har fått lida för det i efterhand!)
    Hoppas ni tillsammans kan ta er vidare på bästa sätt som går, och skapa ett liv där eran sonfår en annan plats, prata om honom för det tror jag är viktigt, det tog ett tag men nu pratar vi om min bror mer och mer, jag vill ha kvar alla minnen!
    Stor kram!!

  • Besvik­en
    Äldre 18 jan 15:57
    #3

    Tack snälla rara ni..Tack

  • Äldre 18 jan 20:05
    #4

    Jag beklagar och hoppas att ni får hjälp att ta er vidare! Jag har inte förlorat ett barn, peppar peppar och tvi tvi, men jag tror att det är en rädsla som alla föräldrar lever med. Att få uppleva ett barns död. Många kramar!

  • Fre 1 jul 10:32
    #5

    Jag förlorade min äldsta dotter för ca ett år sedan i ett plötsligt hjärtstopp. Hon blev 20 år gammal. I början kände jag att livet inte hade någon mening och den känslan hälsar på lite då och då. Men jag försöker att leva för de som är kvar och för mitt egna värde. Jag försöker att hylla min dotter på de sätt som jag kan och göra henne stolt. Hon vill såklart inte att jag förvandlas till en mamma hon inte känner igen. Det är inte alltid som jag lyckas eftersom sorgen alltid finns där. Känslan av orättvisa.

    Mitt sätt att hantera sorgen på har varit att prata och inte undvika det tunga. Att alla som haft frågor har fått svar kring vad som hände och jag har gråtit med sååå många. Jag har varit som en öppen bok och det har hjälpt mig mer än om jag hade behållit de känslorna själv. Jag har också tittat på bilder och videor av Isabelle för att verkligen få storgråta och vara med henne samtidigt. Jag har tänkt att om en låt är tung att lyssna på, så kanske det är precis det jag behöver göra. Jag har inte undvikit det jobbiga. För mig har det fungerat. Men vi är ju olika. Hjärta

    Jag började jobba lite smått 6 månader efteråt och den första tiden grät jag samtidigt som jag skapade tårtor. Men jag kände ändå att jag behövde gå dit. Jag pratade och grät och pratade och grät. Men vi har ju olika vägar.

    Vet inte om det här var till någon hjälp... Hjärta


Svar på tråden Vi som har förlorat ett vuxet barn
Logga in
Bli medlem