Det börjar närma sig här, känns overkligt:) Lite nyfiken på hur det var för er första dagarna/veckorna med er nyfödda.
Stängde ni av mobilerna och bara njöt av den nya familjen? Gick ni ut på fb med nyheten direkt? Vad skrev ni?
Roligt, eller stressande med alla samtal, meddelanden? Hade ni gjort något annorlunda om ni fick göra om det?
Kul att ta del av hur ni hade det och kanske lite tips:)
Skrev på FB ganska direkt, eller ja sambon gjorde. Stängde inte av mobilen eller dyl, med tanke på hur mina barn sovit som nyfödda är det väl då om någon gång man verkligen haft tid att sitta där om man nu önskar det. Tyckt det varit kul med alla grattis, däremot jobbigt med besök i början.
Vi skrev på instagram en timma senare just för att visa släkt och vänner att allt gått bra osv. Min mamma och sambons mamma var på besök på bb och direkt när vi kom hem träffade vi massa släkt familj och vänner. Tyckte aldrig det var Jobbigt, vår bebis sov nästan hela tiden första två månaderna så hon låg bara i någons famn hela tiden. Jag älskade första tiden samtidigt som jag älskar att se hennes framsteg nu 6 månader senare.
Jobbigare än jag trodde med besök efteråt. Var chockad lver hur tufft det var - att inte få sova så mycket, att han ville amma så mycket, att inte förstå varför när han var ledsen. De två första månaderna var svåra. Var snäll mot dig själv, be om hjälp och planera inte in för mycket!
Första veckorna var jag lite i chock, hjärnan var seg och jag hade sömnbrist, var känslig. Vi hade problem i början med amningen vilket var väldigt stressande, sen när vi fick råd och hjälp och började med ersättning kunde jag börja slappna av. Var jobbigt med besök i början där när det krånglade med amningen. Jag lade ut bilder på fb efter förlossningen, var kul med grattis där. Min bästa vän kom och grattade på sjukhuset vilket jag uppskattade (att nån brydde sig i verkliga livet).
Åh, och tillägg: jag önskar att någon hade berättat för mig att det inte behöver vara något fel bara för att bebis inte ammar var tredje timme som bm och bvc sa att han skulle. Min bebis sov LÅNGA stunder i början, typ 4-5 timmar i stöten, och ammade typ hela tiden när han var vaken. Jag blev jätteorolig. När jag sa på bvc att han ammade superofta när han var vaken sa de att jag kanske borde toppa upp med ersättning för att han antagligen inte blev mätt. Jag gjorde inte det, eftersom han kissade och bajsade, magen putade efter måltid, jag hörde hur han svalde, etc. Och han gick upp i vikt. Newsflash: bebisar ammar lika mycket för närhet och tröst som för mat. Det är vanligt att nyfödingar sitter fast i tutten som små iglar typ jämt i början.
Nej vi stängde inte av mobiler eller annat. Så små sover mycket (iallafall vår), gärna på mig och det blev långtråkigt tyckte jag. Lade ut några bilder och så. Var kul med alla grattis :)
Tyckte inte heller besök var jobbigt. Svärisarna kom till patienthotellet, min mamma kom första dagen hemma och pappa dagen därefter. Sedan kompisar de kommande dagarna. Men vi planerade dag för dag utifrån henne. Ett par gånger bokade vi om besök för de inte passade den dagen. Det jobbiga var amningen, men eftersom vi tog emot alls besök hemma gick jag undan och ammade, eftersom det var lite trixigt i början. Det var ingen som tyckte det var konstigt.
Facebook tror jag inte att jag hade då 
Men vi smsade närmsta släkten och vissa kompisar direkt. Vår son är född strax efter kl 5 på morgonen och det gjorde vi kanske vid 7-8-tiden.
Sen på eftermiddagen när vi vilat lite och så, så ringde vi upp våra föräldrar och syskon och berättade lite mer.
Vi var kvar tre nätter och kom hem en torsdag. Under helgen hann vi träffa min ena syster samt våra förälder. Sen efter det blev det inte så mycket mer umgänge eller så för jag blev jättesjuk och ytterligare en vecka senare blev även vår son sjuk. När han var en månad gammal så tror jag vi räknade ut att vi hade sovit hemma fem nätter. Resten av tiden var vi på sjukhus.
Så vi hade en ganska tuff start. Och dum som man är när man är vuxen och nybliven förälder som tänker att man "kan själv" så tar man inte hjälp heller. Min pappa var jätteorolig och trodde att något riktigt allvarligt hade hänt eftersom mobilerna var avstängda och vi inte svarade men vi orkade helt enkelt inte. Det var nog som det var med allt nytt och sjukdomar mm så vi stängde ner helt.
Så OM ni hamnar i en liknande situation, gör inte om vårt misstag. Släkt och vänner hade mer än gärna kommit förbi med lite lunchmat, åkt hem till oss och hämtat rena kläder etc om vi hade bett om det. Men vi kom aldrig så långt i våra tankar utan det var fullt upp.
Annars är bästa tipset att ta det som det kommer. Och gör inte upp för mycket planer, ta till ordentligt med rejäla marginaler när du bestämmer något. För du vet aldrig om din bebis kommer att "samarbeta" den dagen. Har du haft en natt med dålig sömn och känner att du hellre prioriterar att ta en skön dusch när barnet väl har somnat (istället för att stressa väg till en lunch med en kompis) så gör det. Eller se till att träffas hemma hos er. Jag var inte bekväm med att amma i offentliga miljöer tex. så jag föredrog absolut att träffas hemma.
Vi skickade bild och meddelande till närmsta familjen efter förlossningen och la ut på Facebook för alla andra. Jag hade mobilen på ljudlöst första veckan för att inte bli störd. Jag kommer mest ihåg att jag hade så fullt upp att jag knappt hann äta, sambon fick komma med mat och dryck. Jag blev chockad över hur låst jag kände mig med bebis och amning. Alltid kunnat göra vad jag vill, när jag vill och att plötsligt inte kunna det utan hela tiden behöva prioritera någon annan var en chock som tog någon månad att släppa.
Vi hade inte så mycket besök i början så jag har inte så mycket synpunkter kring det.
Vår lilla är snart tre veckor. Vi börjar väl landa i bågon form av vardag nu. Har haft mycket besök men det har mest känts kul. När man får barn kan det väl bli så att vissa människor plötsligt hör av sig och vill komma och titta, men dom har jag faktiskt sagt nej till. Bland annat min faster som jag under hela min uppväxt träffat max en ggn/året och sista åren har vi inte setts alls. Hon ville plötsligt komma hit och det orkade jag verkligen inte (hon är väldigt bitter över att hon själv aldrig fick barn och mår inte så bra). Men övrig familj och nära vänner har varit här och det har känts kul.
Vi skickade sms till familj och nära vänner direkt efter förlossningen. Lade ut på fb dagen efter. :)
Intressant att ta del av flera olika upplevelser :)
Ni som tyckte det var jobbigt med besök första tiden, hur uttryckte ni det? förstod de?
Attid89, när avlägsna hör av sig plötsligt som er släkting, hur styrde ni av det?
Har ni fått många frågor om saker ni kanske inte vill dela med er av som detaljerat om förlossningen, amning etc?