Några råd om hur jag ska förhålla/bete mig som styvförälder?

Hej, jag vet ofta hur man bör vara som styvförälder osv men ibland känns det som om jag inte vet. Hehe låter konstigt kanske men ibland får jag en känsla av att jag inte vet "min plats" riktigt. Jag har diskuterat fram och tillbaka med min sambo och frågat om vad hon tycker men ibland upplever jag det hela som väldigt svårt. Barnen och jag har i övrigt en ganska så bra kontakt och de har sagt :"jag älskar dig" och de vill vara med mig och frågar nästan alltid om de får följa med mig när jag ska ut och de är jättefina ungar, utan tvekan! 

Det bara att det känns ibland som om det "krockar" med vissa saker, saker som att jag bor här och vill ha en viss respekt och hänsyn, vilket jag får, till viss del men det blir bara fel ibland då jag studerar och är "aldrig ledig".

Hur som helst så undrar jag, några "snabba" här: 

1. Hur mycket ska jag ha att säga till om när det kommer till bonus kidsen tycker ni?

2. Hur ska jag bete mig när jag vet att en av barnen exempelvis står och blåljuger för min sambo, (förutom att jag berättar det för min sambo efteråt) men hur ska jag förhålla mig till det? Då det ibland känns ganska provocerande med lill-tjejen då hon har för vana att ljuga en del (hon är 10 år)

3. Barnen har för vana att kräva mycket uppmärksamhet av mig då de inte får det av sin ena biologiska förälder (alltså pratar jag då inte min sambo) och barnens skola har för vana att kontakta mig (och min sambo) men inte deras andra biologiska förälder när det kommer till saker som rör barnen, jag har även varit den som går på utvecklingssamtalen ihop med min sambo. Då deras andra biologiska förälder (vi kan kalla personen för A) i princip valde att flytta många många mil bort från sina barn (av egoistiska skäl) så har barnen fått minskad kontakt med A, de far till A på de lov som kommer och även ibland vissa helger och via SMS men det blir inte så att barnen får det de verkligen behöver, trygghet, kärlek och engagemang från A, utan det blir mer käka på McDonalds, äta godis och titta på tv. A är alltså inte HÄR & följer kidsen till skolan, kör de till träningen eller vet ens vilka kompisar de har. Detta resulterar i att barnen ibland vänder sig till mig för uppmärksamhet på olika plan. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag känner till viss del att det är ok men ibland väldigt tufft då jag samtidigt ska ge de den uppmärksamheten och engagemang och det de går miste om från A men samtidigt inte kunna ha så mkt att säga till om när det kommer till uppfostran osv.

Min fråga (puh) är hur ska jag bete mig här. 

Uppskattar alla råd jag kan få, för jag är "här för att stanna", jag älskar både barnen och min sambo jättemycket. Jag älskar vår lilla familj men ibland känns det väldigt svårt då det är en aning förvirrande.

Tack på förhand