Yrkesarbetande småbarnsmammor - hur gör ni?

Det låter som att din man bestämmer över dig och skiter i vad du känner och tycker. Vad får du ut av att vara gift med honom?

Min analys är att ni behöver jobba på er ojämställda relation. Det är där problemet ligger.

Vägra att vabba själv och kräv att han bidrar mer i hushållet och vården av barnen - vad händer då?

Hur jag hade gjort? Jag hade lämnat en sådan man.

Jag hade inte velat leva med en man som inte delar föräldraskapet med mig.

Men om du tjänar dubbelt så mycket och jobbar halvtid så drar ni in lika mycket? Dessutom gör du allt med barnen? Om du tycker att ni klara er ekonomiskt så tycker jag att du fortsätter på halvtid så att barnen har det bra, det är väl ändå viktigast? Kanske måste ni skilja er, hans inställning verkar lite märklig. Kan ni prova familjeterapi, ni har ju ändå barn ihop? Men han verkar extremt egoistisk, har han alltid varit det?

Jag hade aldrig skaffat barn med en person som inte delade på föräldraskapet med mig.

Jag tror ditt liv blir enklare om ni skiljer er, du skaffar en liten lagom lägenhet nära ditt jobb och jobbar 75% och gör av dig med dödvikten som inte tillför något. Han kommer troligen inte vilja ha barnen något, men det är ju ingen skillnad mot hur du har det nu.

Hur kan han ställa krav på dig men du kan inte ställa krav på honom?

Jag hade aldrig övervägt barn utan att först skaka hand på vem som är hemma, hur länge, att man delar vabben på årsbasis, hur man ska klara veckan när båda jobbar osv.

För att min karriär är viktig för mig och jag har investerat mycket pengar och många långa år av studier för att få göra det jag gör. Så med din man hade det varit ajöss och goodbye innan barn.

Vi skolade in strax efter att vårt barn blev 1 år, hade avlastning av föräldrar som hämtade ett par eftermiddagar och försökte jobba omlott så en lämnar lite senare och en hämtar lite tidigare. Vid 3 år så gick vår son nog 8.15-17 på förskolan flera dagar i veckan, och han hade jättekul där.

Vissa morgnar ville han kanske inte gå, men kom han bara dit var det full rulle och på kvällen var han ännu mer bestämd att han inte ville hem för han ville leka mer, och gärna vara med lite större barn.

Vi har nu en självständig och välanpassad 11-åring, och ingen pedagog eller lärare i omgivningen har hittills märkt några men av detta förfärliga helveteshål som en del uppenbarligen tror att förskolan är.

Tvinga honom att följa med på familjerådgivning. Vägrar han, skilj dig! Du kan inte fortsätta leva med en man som dikterar sådana krav. Hur är han som pappa egentligen? Han verkar ju inte vilja umgås med sina barn. Sorgligt!