Oplanerat gravid, min sambo vill gör abort

Det kanske inte är optimalt för er med denna graviditet nu, men allt i livet går inte att planera. Din sambo vill att det blir en abort, du vill fullfölja graviditeten. Kanske bör ni vänta en vecka innan ni diskuterar det vidare, ni har ju lite tid på er.

Vad händer om du väljer att fullfölja graviditeten? Kommer din sambo få att acceptera ditt beslut och er relation fortsätter.

Vad händer om du avslutar graviditeten fast du inte vill? Kommer du att vilja fortsätta er relation då?

Kanske behöver han lite tid att acceptera och komma ifatt dig, du är gravid och känner det i din kropp. Han behöver kanske bara vänja sig vid tanken. Oavsett vilket beslut DU fattar, för det är i slutänden DITT beslut så måste du känna att det är ok för dig.

Jag kan bara tala utifrån mig själv. Blev också oplanerat gravid under min utbildning. Vi behöll och jag var ledig från studierna en termin sen fullföljde jag den. Finns en del positivt när man studerar med. Man behöver exempelvis inte lämna så mycket på förskolan och kan planera sin tid lite själv.

Boka tid för er båda hos kurator på kvinnokliniken så ni får diskutera. Mitt råd är att gå på din magkänsla, jag tror ni har alla förutsättningar att ge ett barn en bra uppväxt, att vara student är ju inget hinder men blir lite lägre föräldrapenning. Ert förhållande verkar ju stabilt med husköp och allt. Du kanske riskerar att ångra aborten för livet om du blir övertalad och vem vet om ni längre fram planerat blir gravida. Har själv gjort abort som jag inte ångrar då förutsättningarna runt omkring var oacceptabla för ett barn att växa upp i, men jag kan undra vemodigt ibland vad det skulle ha blivit för en liten person av grodden jag tog bort.

Barn går aldrig planera. Ni som inte ville blev gravida och vi som verkligen vill blir det inte. Så det där om 1,5 år om du gör abort nu kanske inte inträffar heller. Eller också blir du så bitter över en abort att du t.o.m lämnar honom. Jag ser inga hinder alls för er att få barn-enbart rädsla från hans sida och det är inget skäl till abort.

Kommer du hinna slutföra studierna innan förlossningen eller behöver du ta ett studieuppehåll när det är en termin kvar? Jag tänker att det kanske är en liten skillnad på att göra ett studieuppehåll när det är så kort tid av utbildningen kvar mot att hinna avsluta den men att inte hinna jobba upp någon SGI och att det är anledningen till att han tvekar. Eller är anledningen ekonomin och att han helst hade sätt att du hade fått en bra SGI innan du går hem? Vad anger han för anledning?

För min del hade jag nog inte gjort abort i ditt läge, för ni verkar ju trots allt ha en stabil relation där ni har en OK ekonomi (gissar jag eftersom han har ett jobb iaf och att ni fått lån till ett hus), ett bra boende som ni vill ha och att ni trots allt vill ha barn med varandra i framtiden. För min del hade det åtminstone varit en skillnad om ni inte visste att ni ville ha barn i framtiden, eller att båda eller någon av er var osäkra på det. 

Inte för att låta negativ men det finns ändå en risk att det var en engångsföreteelse att det gick så enkelt och smidigt att bli gravid just nu och att ni kanske kommer att få svårt att få barn sen eller att det kommer att ta lång tid och tära på förhållandet och vilja en sak som inte sker. Så jag tror att ni i ett sådant läge kanske kommer att ångra att ni inte behöll det barn som trots allt var menat för er. 

Tack för alla svar ibland är det skönt med lite input utifrån, med tanke på hur situationen ser ut har vi inte berättat för våra föräldrar än, dock tänker jag göra det när vi är mer säkra i vårt beslut. 

Jag kommer nog ha någon resttenta kvar efter förlossningen. Så kommer inte hinna jobba upp någon SGI. Det han framförallt säger som anledningen är att han vill att vi försöker och lyckas tillsammans och att vi båda ska vilja det lika mycket. 
Som det ser ut just nu är det bara jag som vill behålla och det tycker han är ett dåligt sätt att bygga inför framtiden. Medans jag ser det som att visst det var inte planerat men nu hände det och jag vill inte genomgå en abort, varför ta bort ett livsdugligt foster bara för det råkar komma ett år för tidigt. 

Vi har kontaktat kvinnokliniken för att få tid hos en kurator eller barnmorska och prata, min magkänsla säger att vi ska behålla, men jag vill inte köra över min sambo och ta beslutet för vår framtid åt oss båda, samtidigt som jag inte kan tänka mig en abort. 

Jag tycker inte heller att det hade varit något problem med att vara mamma och student, men min sambo tycker inte vi bygger den framtid som han drömmer om, om vi får barn i september. 

Lite grundar sig väl allt i att jag alltid har sagt att jag aldrig ska göra en abort, men jag älskar min sambo och vill leva med honom för alltid och då kan jag inte köra över honom i beslut. 

Jag är bara så rädd att om jag skulle göra en abort skulle jag ångra detta och inte kunna förlåta mig själv imed att det har varit en så stark princip hos mig under en längre tid.

Vad tror ni??

Man ångrar ytterst sällan de barn man fött, men ack så många ångrar de aborter de gjort. Dessutom-framtiden går faktiskt inte planera exakt som man vill ha den. Man kan börja gå åt ett håll ,men så händer nåt som gör att man måste byta väg. Och livet tar en annan vändning. Det behöver inte betyda att det blir sämre än man tänkt. Bara annorlunda-och kanske t.o.m bättre.

Pimpinellan har så rätt tycker jag.

Väldigt få ångrar de barn de fött . Väldigt många ångrar /sörjer de aborter de gjort.

Så vad vill du satsa på? Hur troligt är det att du ångrar dig om du föder barnet? Hur troligt är det att du ångrar dig om du tar bort det?

Hur troligt är det att din sambo blir en bra pappa nu om han antas bli det om några år?

Vad händer med er kärlek om du tar bort utan att vilja det själv.

Lycka till ned beslutet!

Visst att det är viktigt att båda vill ha barn just nu och att det kanske på förhand känns viktigt för honom (och kanske för dig också) att båda är med på att börja försöka och att ni gemensamt gör den resan, från beslut till graviditet, tillsammans. Jag håller dock med dig i att det känns som en lite otillräcklig orsak (ursäkta ordvalet) till att avsluta en graviditet när det är den enda anledningen och att ni båda vill ha barn inom en snar framtid. Speciellt som att det inte verkar innebär ett större problem än att du har en resttenta och att du inte hinner jobba så mycket innan. Skulle ha förstått hans argument mera om det även handlat om att han anser att ekonomin blev för dålig eller ville hinna flytta till ett annat boende innan eller något sådant, kanske i sig inte skäl nog men dock starkare än de han anger nu. 

Jag tycker att det låter bra att kontakta kvinnokliniken för att få en mer oberoende diskussion än ni kanske kan föra själva. Jag tycker att det låter lite som att han är chockad och rädd för hur det kommer att bli och hur ni kommer att klara det när det inte blev som "planerat", och att ett sådant samtal kanske kommer att få honom att inse att det är svårt att planera när man vill bli gravid och att inse att han förmodligen kommer att gå och fundera på hur det kunde ha blivit. 

Hur tror du att din sambo kommer att ställa sig/agera om du väljer att behålla barnet? Jag menar är det mer värt att köra över din egen vilja i det här, när du så starkt är emot att för egen del abortera ett foster? Eller är det mer värt att må bra själv och hoppas på att sambon hakar på tåget om han älskar dig tillräckligt mycket? För i slutändan är det ju dessa frågor du måste ställa dig inom sinom tid om ni inte lyckas komma överens innan dess. Med tanke på att du inte ser några större problem med att få barn redan nu och dessutom länge har haft en stark vilja att inte abortera så tror jag att risken är står att du kommer att ångra dig och ständigt fundera på vad du kunde ha haft om du väljer att gå emot vad du själv vill.

Visst sambon kanske får gå emot vad sin vilja om ni/du väljer att behålla men i detta fallet så tror jag att det är betydligt större steg för dig att köra över dig själv och göra en abort som du mer eller mindre är emot, gentemot honom som får ett barn som han inte önskar exakt just nu men som han hade velat ha om det kommit ett år senare. Hade varit skillnad om han aldrig velat ha barn liksom. 

Inte samma sak men jag var med om ett missfall för snart ett år sen och jag kan än idag fundera på och sakna det som kunde ha varit, Det jag vill säga med det är att jag tror att du kan känna lite samma sak vid en abort som du innerst inne inte verkar vilja göra utan endast möjligtvis kan tänka dig göra för att din sambo önskar. Så frågan är om det är värt att riskera att må dåligt länge för att tillfredsställa någon annans önskan?

Blev också oplanerat gravid. Jag ville utan tvekan behålla barnet, sambon ville inte. Vi har båda vars ett barn sedan tidigare. Jag förklarade varför jag aldrig skulle kunna höra en abort. Antingen fick han acceptera det, eller inte. Fakta var bara att jag inte tänkte göra abort. Tror att det kan vara svårare för en man som då inte har fostret i din kropp att förstå...

Är nu gravid i v 26, och han är ombord med det hela om man säger så.

Det är en ganska kort tidsperiod man har på sig om man nu tvekar. Ett viktigt beslut i livet. Känner väl att anledningen till en abort i ditt läge hade känts fel för mig, om jag var i din situation. Ni vill båda ha barn i framtiden. Ibland klaffar allt inte perfekt. Jag tror ärligt talat du kommer ångra dig om du skulle göra abort nu, med tanke på att du säger att du inte vill göra det. Möjligen kan det förstöra era relation om du gör det för sambons skull. Det är ju inte så att ni nyss träffats. Ni lär väl ha varit tillsammans ett tag om ni nu flyttat ihop? Så jag menar. Han pratar om att om ni inte hör abort så kan det förstöra det som ni håller på att bygga upp. Tror som sagt snarare att ert förhållande riskerar att förstöras om du blir "tvingad" att göra något så livsavgörande som en abort.

Utan att basera på någon forskning, så känns det som att väldigt få (både mammor och pappor) ångrar sitt beslut när barnet väl är fött. Däremot en abort... Det går inte att få ogjort. Risken finns att du alltid kommer undra och tänka på vad som kunde ha varit.

Ja, precis så.

Jag blev gravid när jag precis börjat en 3,5 årig utbildning. Läste hela graviditeten. Var ledig 2 veckor i samband med förlossningen ca och sen läste jag med barnet, hade med på föreläsningar och innedagar. Allt utom vfu där pappan och mormor passade barnet dessa dagar. Skolade in på dagis efter ett år och läste klart utan uppehåll. Tilläggas ska att jag hade 4 barn hemma sen tidigare på 12,9, 7 och 3 år. Allt går även om kan göra saker lite svårare att få ihop. Lycka till D)

Jag har vart lite i samma sits men ändå inte.

Jag och min sambo blev oplanerat gravida precis när vi flyttat ihop. Vårt förhållande var ganska nytt. Men vi hade fasta jobb vi trivdes med och en fin lägenhet.

Jag ville behålla och han sa "jag vill inte ha det men stöttar dig till 100% i det du vill göra". Jag valde abort. Jag ville ha ett barn som var lika önskad utav sin pappa. Jag ville att han skulle se fram emot vårat barn lika mycket som jag gjorde.

Exakt år senare efter aborten plussade vi, han var jätteglad och allt kändes bara fantastiskt.

Idag bor vi i hus och väntar vårat andra barn. Jag är glad över att jag valde abort för vi hann utvecklas och uppleva massor som par i och med att vårt förhållande ändå var så nytt också.

Men jag önskar er lycka till i vad ni vill göra. Men gör ingenting som inte känns bra. Det är din kropp och bara du bestämmer över den!

Jag har aldrig varit oplanerat gravid men kan berätta från min synvinkel i alla fall. Precis som din sambo vill så tog jag och min man tog ett gemensamt beslut att försöka få barn. Men från att vi började försöka tog det ett år innan jag blev gravid och den var den psykiskt mest påfrestande tiden i mitt liv, både för mig själv och för vårt förhållande. Nu är jag gravid med nr 2, som tog 1,5 år att få till och eftersom min anställning tog slut under den tiden så råkade jag bli gravid när jag precis tackat ja till en ny anställning. Nu vet jag inte hur möjligheterna till jobb ser ut för dig efter din utbildning, men om du får ett vikariat som första tjänst, vill han att ni ska vänta ännu längre då? Man kan inte veta hur arbetsmarknaden ser ut 2-3 år fram i tiden tyvärr.

Att bestämma att vi skaffar barn när du jobbat 1,5 år är ett önsketänkande, när man får barn kan man inte styra över... Kanske din sambo (med hjälp av kurator/bm) behöver få lite mer insikt i hur det i verkligheten är för många som försöker få barn för att inse hur ändå lyckligt lottade ni är med den här graviditeten?

Jag blev oplanerat gravid i liknande läge och gjorde abort och har inte ångrat mig. Om jag inte gjort abort skulle jag börjat mitt första jobb efter studierna med att vara gravid och mådde dessutom sjukt dåligt då. Antagligen så hade det påverkat hela min framtid negativt då jag inte skulle gjort lika bra ifrån mig på jobbet, fått sämre möjligheter till utveckling där (eftersom mitt första intryck skulle varit dåligt pga mitt mående), fått sämre referenser till nästa jobb.

Nu hann jag jobba upp ett förtroende på jobbet så att min sjukskrivning och dåliga mående inte påverkade bilden av mig (blev gravid igen knappt ett år senare) och jag kunde sedan komma tillbaka efter föräldraledigheten utan att behöva kämpa för att bygga upp något då det har fixat innan graviditeten.

Om du hinner få barnet innan du är klar så att du sedan kan söka jobb med en färsk examen så skulle jag säga att läget är bättre än om du börjar jobba som gravid eller börjar din första tid efter examen som föräldraledig och sedan ska söka jobb på en gammal examen. Ger visserligen sämre ekonomi under föräldraledigheten (så mannen bör ta en stor del av den så att du kan bli klar och sedan skaffa jobb) men är bättre långsiktigt.

Hur slutade det?