Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Terapi eller inte?

    Tor 28 jan 2016 21:40 Läst 2833 gånger Totalt 4 svar
    Tor 28 jan 2016 21:40
    Vi (jag och sambo) förlorade vår perfekta son i vecka 40+3 i oktober och nu har vi börjat prata om terapi.
    Min sambo anser att det är en självklarhet att gå i terapi medan jag inte alls känner att jag har det behovet. Jag har gått i terapi i många år av andra anledningar och jag vet faktiskt inte vad terapisamtal om vårt döda barn ska ge mig.

    Jag pratar med många om honom och jag känner att jag inte vill peta i öppna sår. Jag tror att tid kommer läka ut såren på sikt och jag inser att vid en (förhoppningsvis) kommande graviditet kommer de här såren rivas upp, men det kommer de göra i alla fall. Jag kommer vara orolig och stressad under en graviditet ändå.

    Ni som gått i terapi och innan känt att det inte skulle ge något, har ni något annat att säga om det såhär i efterhand? 

    Mitt intellekt säger att det är vettigt med terapi men jag känner uppriktigt att jag inte behöver gå och prata med någon.
  • IsOchE­ld
    Visa endast
    Tor 28 jan 2016 21:51 #1

    Beklagar sorgen och förlusten. 

    Har själv inte gått i terapi, men det finns ju studier som visat att alla inte mår bättre av att prata om det som gör ont. 

    Din sambo kanske kan tänka sig att gå själv? 

  • Tor 28 jan 2016 21:58 #2

    Tack. 
    Min sambo kommer absolut att gå i terapi själv, han behöver det. 

    Det som är lite frustrerande är att han tycker att jag beter mig konstigt när jag själv känner att jag inte vill gå i terapi.

  • Tor 28 jan 2016 22:18 #3

    Beklagar verkligen det som hänt! Jag tror ang. terapi att det bara ev. kan hjälpa de som verkligen tror att det kan hjälpa. Och dit hör de som vill prata, och "älta" saker som hänt. Jag är som du-jag tror inte man kommer nån vart med prat ang. saker som inte går göra nåt åt. Jag har blivit uppmanad många gånger att söka psykologhjälp för vår barnlöshet/mina missfall, men vad sjutton skulle det hjälpa? En sån kan inte ge mig barn. En psykläkare/terapeut kan inte ge dig ditt barn tillbaks. Både du och jag är kanske mer såna som helst sörjer i det tysta och sen försöker gå vidare. Det har hänt, går inte ändra, varför "peta i såret" som du säger.  Andra tänker säkert annorlunda, men man måste göra det som känns rätt för en själv. Att motvilligt gå med på terapi fast man inte vill ger garanterat inget-man kommer bara sitta där och vara "motvalls". Låt maken gå om han känner att det ger honom nåt.

  • Ons 10 feb 2016 17:46 #4

    Beklagar verkligen er sorg över er lille son.
    Förlorade själv vår son i vecka 40+2, han hade haft massiva hjärnblödningar i min mage någon gång under sista graviditetsveckan och blev klassad som hjärndöd.
    Ang terapi så kan det vara väldigt individuellt, jag har precis träffat en psykolog för första gången för några dagar sen. Funderade väldigt mycket om vad jag ville ha hjälp men och kunde inte riktigt fundera ut det själv.
    Vi kom överens om, efter att vi pratat en stund om allt som hänt att det han kunde tänka sig att det jag kanske behövde hjälp med var inte sorgearbetet i sig utan att jag behövde sätta ihop alla bitarna av mig själv till en helhet igen.
    Se det som ett pussel, under alla år har bitarna passat ihop, efter denna händelse finns det nu bitar som inte passar in i pusslet längre.
    Ibland behövs det hjälp med att ta isär hela pusslet och ännu mer hjälp med att bygga ihop det igen...
    Det är nog lite så jag känner mig, trasig, att det fattas bitar av mig så jag inte kan bli hel igen utan hjälp....

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll