Panikångest och hypokondri

Hej! 
För snart ett år sedan fick mitt liv en kraftig vändning. Jag förstod först inte vad som höll på att hända och inte för än långt senare så fick jag reda på att jag drabbats av panikångest med en hypokondri som hängde på.
Jag tänker att det kanske finns fler där ute som vill dela erfarenheter inom ämnet. Här är min historia blandat med en del fakta och råd. Texten är lång men några av er kanske kan relatera till den och stöttas i oron. Vi är många som drabbats av panikångest och hypokondri, en jobbig kombination som kan vända upp och på livet för ett tag;

Jag var 25 år när jag fick min första panikattack. Jag var student och hade länge försakat mina studier och det hade under en lång tid funnits en växande prestationsstress. Jag levde helt enkelt inte enligt mina ambitioner.  Några månader innan jag fick min panikattack hade jag avslutat ett längre förhållande, det var tryggt men kärleken hade dalnat. Det dröjde inte länge innan jag träffade en ny och blev stormförälskad. Att vara kär är fantastiskt men också stressande, jag oroade mig för om min känslor var besvarade, precis som man brukar göra. Men det var som att den oron plus min prestationsstress blev en överbelastning. En kväll när vi såg på en tragisk film så kom panikattacken, Jag blev livrädd och trodde att nu är det kört, jag skakade, mådde illa, hjärtat slog och jag fick en så himla stark ångest om att mitt liv var förbrukat. Attacken höll i sig länge och jag fick knappt någon sömn den natten.

Jag uppsökte läkare dagen efter som skrev ut lugnande, men som knappast hjälpte mot ångesten som attacken lämnade efter sig. På egen hand med anhöriga började jag gå igenom vad det var som hade stressat mig så mycket och för mig stod det klart att det var dags att ta tag i universitetet. Från 0% i studietakt gick jag upp till 175%, en rivstart, jag hade inget val tyckte jag. Det var som att en stor sten hade fallit ner och jag fick välja de viktigaste bitarna att ta med mig. Jag sa upp alla måsten förutom skolan. 
 
Panikattacker är supervanliga har jag förstått i efterhand. Var tredje person har upplevt en panikattack under ett år menar vissa forskare, vilket kan förklara varför så många söker upp akutvården utan något egentligt fysiskt problem. Ofta rör det sig om en attack men för många kommer det flera. 
För mig blev det inte den första och sista attacken, jag började bevaka min kropp och mina tankar för att se om en ny attack var på väg samtidigt som jag slet med studierna. Det tog enorm energi och tid, jag började smått förändra min vardag, jag slutade titta på allvarliga filmer, jag undvek att vara ensam och jag var allmänt observant på att på inga vis signalera ut att jag bar på en oro för allmänheten, endast de närmaste fick veta vad jag kämpade med för oro. 

Inte förrän det hade gått ett halv år uppsökte jag psykolog på Studenthälsan. Att få prata om katastroftankarna och paniken hjälpte enormt mycket. 
Jag kunde genom samtal se den övervakningskamera som jag hade satt upp på mig själv hade börjat ge bränsle åt en hypokondri.
Jag oroade mig för cancer och det ena med det andra, till slut började jag oroa mig för min psykologiska hälsa. Jag hade fått spänningshuvudvärk och tolkade det i min ovetskap som ett symptom att jag skulle vilken sekund som helst drabbad av en psykisk sjukdom, jag började observera mina tankar, blev oroligare och oroligare utan någon särskild anledning, och panikattackerna fortsatte att komma och jag tolkade dem som ytterligare ett tecken på att min oro var besannad. Psykologen var tyvärr till lite hjälp på detta område.

Sen så kom en vändning. För en månad sedan, jag läste två böcker; "Jag är inte galen, panikångest" av Anna Lithander och "Ingen panik" av Per Carlbring. 
Det var som att jag öppnat böcker som var skrivna om mig. Plötsligt förstod jag att jag inte avvek på ett negativt sätt, jag var "normal" för att ha panikångest. Det är jättevanligt att folk får en förhöjd oro och går runt och tror att de ska bli galna när de haft några panikattacker, och man blir inte galen. *Puh* Jag fick lära mig att min oro var klassisk, och frågor som jag funderat kring blev besvarade. Panikattacker, oro och ångest inte kan orsaka hjärnblödning, utbärning av nerver eller göra dig mentalt sjuk. En riktigt mentalt sjuk person saknar dessutom i de allra flesta fall sjukdomsinsikt, det är inte de själva som i första hand upptäcker att de håller på att bli galen utan närstående. Dessutom så brukar de allvarligaste psykiska sjukdomarna ha med genetiskt påbrå att göra och de uppträder i en mycket tidigare ålder. 

När jag ser tillbaka på min historia med perspektiv så förstår jag hur jag kunde bli så orolig. Jag hade drabbats av något som jag inte visste var det var, jag kände inte till hur det kunde påverka mig och min oro och därför uppfattade jag det som att jag avvek på ytterligare ett negativ sätt. Jag hade haft en psykolog som inte informerat mig om detta och tack och lov fann jag informationen när sökte jag reda på info på egen hand.

Panikångest tenderar att kulminera bland befolkningen i min åldersgrupp och runt 50. Det är tider i livet när vi går igenom förändringar, studier, relationer, skilsmässor med mera. Panikångest är helt ofarligt och är egentligen kroppens flykt och kampreaktion som slår till, men vi kan uppfatta den väldigt obehaglig när vi inte har ett förestående fysiskt hot som vi måste fly ifrån. Med panikångesten kommer ofta en förhöjd oro kring hälsan, den fysiska och mentala, då vi börjar bevaka våra kroppar och tankar för att förutsäga när nästa panikattack eller ångestdusch kan kicka in. 

Kontrollbehov är ett centralt begrepp inom panikångest och orosproblematik på flera sätt. 
När vi drabbas av en panikattack första gången så brukar det många gånger vara till följd av en stressad period i livet, gammal som ung. Vi känner att vi håller på att tappa en del av kontrollen, i mitt fall var det studierna och relationen, för andra kan det vara jobbet, vännerna, eller varför inte kärnfamiljen. 
Att identifiera vilka områden i livet som är viktiga att ha kontroll över för att må bra är viktigt för vårt personliga välmående, det är upp till var och en att avgöra vilket område som är viktigt. För mig har min resa handlat om att lära mig skaffa kontroll över studierna och släppa kontrollbehovet kring relationer och hälsa, faktorer där oro tjänar lite till.
 
Många forskare menar att under en panikattack har vi en enorm rädsla att tappa kontrollen, att bli vild/galen eller göra något som inte är "normalt".  En lugnande sak för dig som är drabbad att veta är att man aldrig påträffat någon som blivit galen eller vild under en panikattack. Om det var så att vi kunde bli galna av panikattacker skulle dessutom en tredjedel av Sveriges befolkning löpa stor risk att bli galna, de blir det inte! Rädslan som uppstår under panikattacker eller föregår är ofta präglade av "katastroftankar" snabba automatiska tankar eller medvetna. De beror mycket av att vi tenderar att blåsa upp en riskfaktor och blir livrädda att detta ska inträffa. Men dessa tankar är väldigt sällan realistiska och till lite nytta, att identifiera dem är viktigt för oftast kan vi bemöta dem med logiska argument och sänka orosnivån. 

Mitt starkaste råd till er som lider av panikångest eller generell ångest är att:
1. Studera David Clarks tankecirkel, den förklarar hur orostankar kan bita sig fast och stegra ångestnivån och hur du kan bryta den onda tankecirkeln. Läs gärna
de böcker som jag nämnde ovan, de förklarar mer! "Ingen panik" som är skriven av Per Carlbring är en självhjälpsbok i KBT som kan vara till stor nytta för den som vill bli av med panikångesten. Hur bra du blir beror inte på hur illa det står till idag utan hur mycket tid du lägger i träningen. Det finns de som isolerat sig totalt pga panikångest och även de har kunnat ta sig upp igen!  

2. Börja träna. - Med en kort träningsstund varje dag så hjälper du kroppen på vägen till att kunna bättre hantera paniken och samtidigt får du adrenalinet ut i musklerna. Ofta tar jag en springtur när jag känner mig orolig, det hjälper! 

3. Ät på fasta tider. -  Många tenderar tappa aptiten eller trappa upp i kosten, men genom att hålla fasta tider för mat och träna så gör du det lättare för kroppen att normalisera aptiten. 

4. Ventilera - prata om din oro, berätta, och sök gärna professionell hjälp. Vänner är guld värda när du känner oro. Om du saknar någon att prata med när oron slår till så prata gärna högt för dig själv eller skriv ner dina tankar så har du lätare att skaffa dig perspektiv till dem. 

5.. Det går över! -  Kom ihåg att en panikattack eller förhöjd ångest går alltid över, du kan inte fastna i den. Det värsta som kan hända är att du svimmar eller spyr. Men snart slår kroppens normala funktioner in och du återställs. 

6. Fäst dig inte vad "idioter" säger på internet. Det finns många där ute som skriver i trådar som tenderar att göra större skada än nytta, många tänker sig inte för och andra tar sig friheten att klampa på din oro. 

7. Även om det känns skit, så tro mig det kan komma något positivt ur det även om det känns mörkt nu. Det ger dig en möjlighet att utvärdera ditt liv och ta vara på det viktigaste, nämligen DIG. Vad mår du bra av? Om du hittar svaret så satsa då på det. Du kommer dessutom upptäcka att det finns en enorm empati och en vilja att prata om hur vi mår. Om du öppnar upp dig kommer du lära så mycket mer om din omgivning, det finns många som upplevt samma sak. 

Nu blev det här himla långt, förlåt! Men jag hoppas att du får nytta av det jag skrivit. Styrkekramar! 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-02-08 12:38
Tillägg:
Tips: Är du student kan jag verkligen rekommendera att vända dig till Studenthälsan, ofta har de en förmåga att sätta sig in i din studiesituation och se till din livssituation. Jag har haft ett supergott bemötande! Om du inte är student så brukar de flesta vårdcentraler hålla med psykologer som går att träffa genom primärvården.
Genom att träffa en psykolog hjälper du dig själv på traven till att få perspektiv och få ord på vad som är problematiken. Man kan ofta uppleva att "ingen kan förstå mig", men de kan de genom ett proffesionellt bemötande och massor av kunskap, du är på inga vis en ovanlig fågel vars problematik är unik!