Tycker det e så otroligt tråkigt att det blir så alltid.
Man e bra vänner i flera år sen är man inte ett piss värd helt plötsligt. Vad e det man gör som inte passar? Passar man inte in i just den perioden i livet eller är man ett as?
Vänner kommer och vänner går men ja vill ha kvar de vänner jag har. Inte bara bli behandlad som luft alltid..
// Bea
BB;
Kan de då kallas för riktiga vänner om man plötsligt inte är värd vatten?
En vänskap är ju upp och ner med bra och dåliga dagar precis som i äktenskap, men vänskapen ska ändå klara flera törnar än just kanske äktenskapet!
Jo det har du rätt i... Men varför kan man inte vara "vänner" fast man är i olika stadier i livet?
Ja du, det är ju så det ska vara....
Därför så har de nog inte varit riktiga vänner i min mening. Självklart går man igenom vissa faser i livet och ibland så behöver ju vänskapen också luftas och få en paus. Men då brukar man ju som vänner kunna vara ärliga och tala om vad man går igenom och ev har för behov för tillfället.
Har du frågat dom det berör vad det handlar om?
Jag har förökt men just "denna" peronen den här gången fattar inte. Ser inte problemet. Det e mycket just nu bla bla bla...
Jag tycker alltid att man kan få vara värd ett sms, telesamtal vad som helst... Det e inte bara en som ska föra hela vänskapen. Men som du säger "vänskap"
Ja, de sk vännerna ja 
Har inga kvar... Bara min sambo...
Får leta nya sedan, några som är i samma fas i livet som jag är 
Lite synd bara 
Man trodde ju att man var "vänner för evigt"...
Kompisar börjar jag dock samla på mig igen
Känns skönt, kanske kan hitta en vän i någon av dem i framtiden
Ibland får man släppa taget helt enkelt, för som du säger så krävs det 2 för en vänskap.
Prata med henne en sista gång inna du ev släpper taget och förklara eller släpp på en gång lite ebroende på vilken typ av vänskap ni har haft!
Jag "rensade" faktiskt i min "vän"krets för ett par år sedan där jag insåg att jag hade fasligt många bekanta men endast 2 bra vänner, 3 idag med min man! Det var många besvikelser och partykompisar innan jag insåg vilka som verkligen fanns där o vått och torrt
Venus; Vet vad du gått igenom
Jen Jag behövde aldrig rensa min "vänkrets" 
Den rensade sig själv när jag fick barn... Och sedan rensade sig resten när jag fick nästa barn
Synd bara att det inte blev någon kvar, men det är väl så när man är ung och får barn...
Man hamnar i helt fel fas i jämförelse med alla andra och då man inte längre kan "parta loss" varje helg o resa bort när man känner för det så försvinner väl fler o fler automatiskt... Vilket bara tyder på att man inte var "vänner" även om jag trodde vi var det... Vänner stannar o stöttar o finns där, visst alla kan vi ha svackor men att de bara fösvinner o "glömmer bort en" avgör ganska mycket för mig...
Känner helt klart igen mig i det du skriver Venus.
Bra det sista Jen...
En riktig vän är den som kommer när alla andra går...
Det fick vi upptäcka efter vår sons död. En del vänner kommer närmre och en del har helt enkelt dragit sig undan. Några av dem, de som vi umgicks mest med...
I vissa perioder i livet kan man tappa vissa vänner eftersom man utvecklas i olika takt med sina vänner och är i olika skeenden i livet.
Varför vänner helt försvinner får man nog aldrig veta, men då kanske man får sätta sig ner och fundera på allvar, till vilket pris behöver jag den här vännen om de inte vill vara kvar på samma nivå...
Emzas *kram*
Ja, det är ju vid traumatiska upplevelser man får veta det mesta...
Jag vet inte hur jag skulle reagera i dagsläget om en av mina *framtida* vänner skulle förlora ett barn... För ett år sedan visste jag att jag skulle stå vid personens sida, stötta, hjälpa, finnas där vare sig jag fick något tillbaka eller inte...
Jag höll på att förlora min son i en olycka i maj förra året, jag klarar fortfarande inte av när andra talar om döden eller om nära o kära som gått bort eller är påväg bort...
Jag tror dock att jag skulle tala om för vännen att jag inte orkar finnas där jämt, men att jag ska göra mitt bästa för att finnas där så mycket som möjligt...
Emzas; Beklagar så er förlust *kramar om*
Jag önskar så att människor slapp dessa traumatiska upplevelser i livet och att det finns denne starke någon som fångar upp oss när vi faller.....
Venus; Svårt med ord.. kan bara föreställa mig.. *kram*
Ibland så finns ju inte orden, bara man kan visa att man finns där, oavsett vad!!
Hoppsan, hade kunnat vara jag som startade den här tråden. TS, du skrev precis det jag tycker och känner...
Man blir så FRUSTRERAD över att inte fatta varför oxå, håller ni med???
Är i precis samma fas med en vän som visserligen flyttat till en annan stad och är i "karriärfasen", medan jag är i "skaffabarnfasen". Men jag undrar, som dig TS, varför man måste ha , tydligen, transperanta liv för att vara vänner. Varför slutar man intressera sig för sina vänner bara för att dom inte går igenom exakt samma sak, exakt samtidigt som en själv?
Tack Jen
Jag håller med om att svåra händelser visar vilka som är riktiga vänner.
När min mamma dog under traumatiska förhållanden så visade det sig att jag bara hade två vänner förutom sambon.
Det var en extra sorg det att alla man trodde var ens goda vänner slutade höra av sig som genom ett trollslag. Tystnaden sårade mitt i sorgen, själv orkade man ju inte "driva" relationerna i det läget. Bara ett sms med "jag tänker på dig" hade varit ett stort stöd tiden efter katastrofen.
Jag är inte arg på dom som inte orkade, men väldigt besviken.