Jag är en 'sån där' bonusmamma som inte skulle bry mig om bonus aldrig mer kommer hit.

Så varannan helg alltså? Ja, det är väl tur för annars hade väl fasaden krackelerat rejält. Att han älskar att vara hos er (varannan helg? Varje helg?) har väl förmodligen pyttepyttepyttelitet att göra med att han kanske gillar sin far också, antar jag. Eller är det bara dig han älskar?

Alltså... Precis sådär känner jag inför mina egna biologiska och heltidsboende barn också. Barn överlag kan vara asjobbiga ibland, både ens egna och andras.

Det viktiga är som du säger att agera som en normalt funtad vuxen och inte agera ut alla sina känslor hela tiden.

Haha, så tänkte jag också när jag läste trådstarten. Jag kan också koka över inombords. Är det riktigt illa, exempelvis när det trilskas på kvällen då vi båda är trötta, så kan jag till och med se framför mig hur jag tar ungen under armen och svingar ut hen genom fönstret. (Och bara för att det är FL så måste jag tillägga att NEJ, det skulle aldrig hända på riktigt!).

Eeh så där tänker jag om min egen unge också!

Jag tror egentligen inte bonus i sig som är problemet, utan maktlösheten att vissa känslor är förbjudna när det gäller bonusbarn.

Precis som Carambolan skrivit så är dessa irritationskänslor något man även har för sina biologiska barn med. Vem har inte blivit galen på egna barn som kinkar med maten och vägrar städning? Jag vet, jag har två

Skillnaden är väl att det är OK att i frustration säga att man är less på situationen om sina egna ungar, och sedan har du den grundmurade kärleken till ett biologiskt barn.

Du verkar hantera situationen bra inför bonus, men jag kan förstå frustrationen att inte "ha rätt till" känslorna. Försök att minnas att barn är krångelkusar i olika omfattning under olika åldrar. Och, man har rätt att tycka det är drygt ibland!

Så där känner jag minst tre ggr om dagen för lott biologiska barn. Jag har till och med lackat ur på henne och sagt, inte bara tänkt, att hon är oförskämd och otacksam.

Barn kan vara ruggigt dryga. Jag tycker du hanterar det bra.

Hänger på här också, ibland har jag nog undrat och letat efter ångerblanketten. Jag kan berätta att jag var betydligt "snällare" mot sambons barn när de var i tonåren än vad jag har varit mot vår gemensamma.
Herregud, vilket tålamod du har. Självklart hade det inte varit lika lätt med samma tålamod om han bodde oftare hos er, men troligen (förhoppningsvis) hade du kunnat vara mer dig själv då.

Ha ha ha....TACK ts för att du är ärlig!
Jag är också en av de som bara skulle pusta ut om mina bonusar aldrig mer skulle komma hit. Med åren har det faktiskt blivit mindre och mindre av dom här, men fortfarande på regelbunden basis. Faktum är att det har varit jag som är den som tagit hand om dom och ALLTID visat/visar respekt, och ömhet om dom är ledsna e dyl. Men nu orkar jag inte längre då jag har egna barn att ta hand om.
I detta fallet är det ju min man som brister mer än mig......han är inte superduper engagerad när dom är här, som han är gentemot våra barn. Det har sin grund i hans ex och deras relation som tyvärr går ut över barnen.

Tror det är ganska många bonusmammor som känner som ts och mig, men inte riktigt vågar säga det. Det är ju också så att med bonusbarn kan man aldrig vara så naturlig som man är med sina egna barn. Så är det bara.......

Mäh så där känner man ju för sina egna barn också. Även för kompisars barn när de är dryga och jobbiga.

Men du gör ju rätt. Säkert enklare när det är varannan helg.

Men någon eloge för bra tålamod vet jag inte om jag kan hålla med om. Vuxna ska ha tålamod med barn. Tryter tålamodet för mycket så är det bättre att backa. Men i ditt fall så gör du ju som man "ska".