Inte i fas med min ålder, men heller inte omogen. Eller, vad innebär egentligen omogen?

Mognad är kritiskt tänkande och mental flexibilitet. Många i det här landet brukar förväxla tråkmånseri med mognad, så jag förstår din oro.

Så resonerar jag också! Jag har fått göra oändligt många resor inuti mig själv där allt ställts upp och ner; självrannsakan, förkastande av gamla värderingar och "tänk om, gör rätt". Detta är vardagsmat.

Men visst, samtidigt lever jag ju inte som jag "bör" i min ålder. Men vem är det egentligen som bestämmer vad, och handlar inte allt egentligen om att övriga blivit itutade att de ska vara på ett visst vis för att bli accepterade, och därefter passar övriga som ingår i ordningen på att trycka till de som sticker ut?

Hurudan är du?

Jag skulle säga att vi lever i en kultur av mixade signaler. Mantrat är "var dig själv", men idealet är "stick inte ut". Klart man blir stressad.

Jag har mina mål i livet, som jag är helt fokuserad på, och då måste man lära sig att ignorera allt brus. Kan inte påstå att jag alltid lyckas, men jag försöker åtminstone.

Du är man, I suppose?

Följdfråga: Hur tror du att det kommer sig att det i huvudsak är män som fungerar såhär? Beror det på att kvinnorna har allt mer av en flickmentalitet och måste vara likadana för att inte bli utmobbade?

Och en annan fråga: Känner du dig helt i fas med din kronologiska ålder, och vilken ålder är isf det?

Svarar imorn :) Måste sova, tenta imorgon.

Helt okej. Lycka till och godnatt! :)

Åh, jag hade tänkt starta en liknande tråd! Är också 37 och känner ganska mycket som du, om än inte i samma områden. Min historia... Hade aldrig någon vild ungdomstid, gillade alltid att sitta hemma med en bok och hade inga vänner. Var inte det minsta intresserad av att gå ut och festa innan jag var 25. Vad gäller relationer har jag väl varit hyfsat i fas med omvärlden - första pojkvännen var vid 17, sen hade jag ett långt förhållande från 21 och framåt. Sen träffade jag en annan kille och blev dödligt hjärtekrossad vid 30. Flyttade utomlands och pluggade ett år (något som jag då ångrade att jag inte hade gjort tidigare). Var singel i tre år och träffade några killar, sen han som nu är min sambo.

När jag läser att du skriver att du var klar "först vid 29" med studierna småler jag för mig själv. Jag har precis börjat plugga på min fjärde utbildning och den känns betydligt mer rätt än alla andra jag har gått. Har aldrig haft fast jobb, och heller inte drömt om det. Bor med min sambo i en hyresrätt, vi tittar på hus så smått, men det kommer nog att dröja. Ingen av oss har barnlängtan och vi kommer högst troligt inte skaffa barn.

Enligt den klassiska medelklassnormen är jag väl 23 eller något. Tycker att Dr Nail skrev väldigt bra i sitt första inlägg. Jag har turen att ha goda vänner som jag tycker mycket om, och de är alla några år yngre men har ändå kommit "längre" än jag om man mäter enligt normen. Jag är inte heller förtjust i att bara prata om praktiska saker, som det ofta känns som det blir när man pratar med andra i samma ålder på exempelvis jobbet, men jag har ändå lärt mig att göra det, tror jag. En av fördelarna med att bli äldre är väl ändå att jag har blivit mindre nojig om just normen och inser att jag lever på ett sätt som känns bra för mig. Det finns definitivt saker jag ångrar att jag inte gjorde tidigare i mitt liv, och saker som jag inser att jag borde väntat med... Men det här är mitt liv och nu gör jag mitt bästa för att leva sant mot mig själv på det bästa sättet jag kan just nu.

Oj, blev lite spridda skurar, men jag har funderat ganska mycket på såna här saker också! Har alltid tänkt att jag "mognar långsamt", men som sagt - vad är det att vara mogen?

Känner igen mig mkt! Jag är 30 men känner att jag klickar bäst med personer som är mellan 22-26 år. Jag älskar att vara ute och dansa, träffa människor och då oftast något yngre. De senaste killarna som jag dejtat har varit 3-7 år yngre än mig. Nu har jag dock börjat träffa en som är 5 år äldre men som är precis som mig min allra bästa vän är lika gammal som jag och är precis lika, våra andra vänner i samma ålder har familj, hus osv och förstår inte alls varför vi lever som vi gör, de anser att vi är för gamla men vi känner själva att vi vill leva här och nu! Jag har fast jobb som jag trivs bra med men då är jag även äldst där också, de andra som jobbar där är 22, 25 och 26 år gamla !

Jag blir också lite trött när man hör hur man använder omognad titt som tätt. En 19-årig kille som inte vill vara förälder är omogen t.ex.

Jag är också en som kom sent in i familjelivet och i mångas ögon var omogen, eftersom varken barn eller leva familjeliv var något jag trakterade efter.

I mina ögon är man nog alltid omogen på ett eller annat sätt, för så länge man lär sig och växer så är man under mognad.

Du är nog mer intressant än nåt annat! :)

Själv är jag 32 och vet fortfarande inte vad jag vill göra "när jag blir stor" ... Försöker att inte döma mig själv utifrån andras ögon, dom bryr sig sällan så mycket som man tror (de flesta tänker mest på sig själv, haha)

Lycka till med allt!! :)

Vad gulligt sagt, tack du! :)

Är det inte så att man hela tiden utvecklas och formas, så att man inser allt mer om sig själv då? Tycker inte alls att det är underligt att inte veta vad man vill bli efter 30, underligt är det väl snarare när man bara bestämt sig för vad man ska bli vid 16 års ålder oh därefter kör vidare på det oavsett vad som inträffar och hur man ändras. Då är man inflexibel, anser jag.

Själv kan jag tänka mig alla möjliga slags vägar och det är ju onödigt att låsa sig. Bara för att en sak är rätt idag innebär det inte nödvändigtvis att den är lika rätt om två år. Kanske har jag då lärt mig något nytt som får mig in på en annan väg, vem vet.

Allting är relativt. :) Många ggr tyder det på en större mognad att vänta med familjeliv och inse att man inte riktigt är där än jämfört med att kasta sig huvudstupa in i något man sedan inte klarar av.

Vissa tycks tro att det gäller att plocka så många vuxenpoäng som möjligt i tidig ålder och samla dem på hög - att det bevisar något, liksom. Det enda det bevisar enligt mig är att man är fast i ett statusjaktstänk. Vad fyller det för funktion att samla poänger av bara farten utan urskillningsförmåga?

Ja, jag har hört/läst att kvinnor är mer av "flockdjur" som värdesätter grupptillhörighet och konsensus i högre grad än vad vi män gör. Jag känner tjejer som är motsatsen. Är de några undantag som bekräftar regeln? Jag vet inte.

Jag är 30. Känner mig rätt gammal, fast på ett bra sätt :) jag är dock inte helt säker på hur man "ska" vara när man är 30. Vad tycker du? Av ren nyfikenhet, alltså :)

Man "ska" ingenting! Däremot är det väl bra om man då börjar få koll på hur man agerar i olika slags situationer och inte är helt impulsstyrd, samt att man har landat i sin egen personlighet och är ganska klar med grunden så att säga. Man behöver kanske inte längre fundera jättemkt över var man står i olika frågor, för det mesta vet man numera instinktivt efter att ha tänkt igenom det flera gånger om och slagit omkull sina egna argument flertalet ggr samt reviderat värderingarna. Visst finns mkt arbete kvar att göra, men det är mer finlir och kräver inga drastiska förändringar.

Vad gäller det yttre är jag inte sådan som anser att man bör ha haft en fast relation i x antal år, varit gift, startat företag eller rest jorden runt - den största resan gör man ändå inom sig själv. Resten kan man alltid ta itu med senare, för även tonåringar kan vika tvätten, ha fast jobb och laga spaghetti carbonara - det är inte detta som definierar mognaden.

Så tycker iaf jag. :)

Alrighty. Jag blir tvärtom mindre och mindre säker på var jag står i många frågor, ju äldre jag blir. En omvänd utveckligt, kanske :D

Jag känner igen mig men det är lite dubbelt. Samtidigt som jag alltid känt mig klokare och äldre än många andra, på samma gång känns det aldrig som jag befinner mig riktigt på samma plats som andra.

Skaffade också min första pojkvän vid 19, kysstes och hade sex första gången. Reste i åldern 18-20, 20 träffade ny kille, läste 2 år på högskola, killen var jag tillsammans med i 7-8 år. 20-23 ströjobbade jag och sen reste igen ett år. Började högskola igen vid 25 och studerade till ca 29 års ålder, fick mitt första riktiga jobb i 30 årspresent kan man säga.Därefter har jag jobbat i ca 5 år och pluggat i 1,5 år. Just nu jobbar jag halvtid. Min historia!

Det känns också som jag kommit efter alla andra och inte riktigt intresserat mig för eller fattat det här med killar och förälskelser. Jag har heller inte känt mig riktigt hemma i jobb och karriär. Blivit kär i fel killar och har fortfarande inte träffat rätt, vilket är jobbigt. Gått ner i tid på jobbet då mitt jobb varit påfrestande och jag försökt byta men inte heller trivts med annan utbildning jag gett mig in på. Så varit lite vilse då och är också snart 37.

Så känner igen mig och förstår dig, men tycker ditt liv ts verkar lösa sig ganska bra ändå. Önskar jag också skulle komma dit till att träffa någon speciell.