Är sambo men tänker på en annan hela tiden, är jag

Alltså, man får tänka på andra nu och då, jag tror att det faktum att man ofta får dåligt samvete och försöker mota bort tankarna bara gör det värre. Försök att inte tänka på en rosa elefant och det enda du kommer att tänka på är just en rosa elefant. Däremot kan du välja att antingen ha kontakt med människan och "leka med elden" (antagligen inte det bästa om du inte vill förstöra din relation med din nuvarande sambo), eller så tillåter du dig själv att tänka på honom ett litet tag, men gör ingenting av det, och väntar på att det går över, vilket antagligen inte tar särskilt lång tid.

Ibland är det nog ganska svårt för en riktig människa i ett seriöst förhållande att tävla med fantasierna. I fantasin finns ju inga problem. Den där snubben är kanske jättesexig i sin uniform, men uniformen skulle antagligen bli tråkig ganska snart om du inledde något med honom, och kvar är en helt vanlig kille och ert (i nuläget hypotetiska) förhållande skulle säkert också ha sina toppar och dalar.

Nu och då händer ju faktiskt att man träffar någon som man passar bättre ihop med än sin nuvarande partner, men om jag vore du skulle jag vänta ett litet tag innan jag faktiskt gjorde något. Risken är annars stor att du kastar bort något bra för att det är lite jobbigt just nu, för någon som du inte ens känner, och sedan ångrar dig. Men det är bara vad jag tycker, i slutändan måste du känna efter själv vad som är bäst för dig.

 

Så jävla bra skrivet!

Håller med ovanstående. Attraktionen kan vara såååå sjuuuukt frustrerande lockande!! MEN... Den kan även leda till att du gör saker du får ångra resten av livet. Men jag vet, tro mig... Hur lockande sånt där är.,

Men det är INTE värt det....

Tack så jättemycket allihopa! Jättebra skrivet av er. Men det här med att jag känner mig mer som en förälder till min sambo än att vi är tillsammans stör mig. Är det så det känns i förhållanden ibland? Jag har fortfarande en dragning till den andra mannen. Han bekräftar mig på det fysiska sättet eller hur jag ska säga. Han säger att jag är så fin och sexig och allt möjligt. Jag säger ingenting om honom för jag tycker det känns fel mot min sambo men jag får den bekräftelsen som jag vill ha och som jag är värd och det får jag aldrig av sambon.

Jag sa till exempel till honom häromdagen att jag känner mig så stor och osexig i kropp sen förlossningen och då har jag ändå gått ner i vikt och är på väg tillbaka till min kropp. Och det ända sambon säger är typ "mhm" och så är han tyst. Då säger jag du kan väl säga något peppade istället för att vara tyst. Så jag får säga till honom att han ska säga nåt till mig. Sånt stör mig för det har jag inte varit med om i tidigare relationer.

Alltså..nu kommer jag att vara lite hård. Om den här andra mannen respekterade dig så skulle han inte hört av sig, men du verkar ha bekräftat för honom att du varken respekterar dig själv eller din sambo så det är klart att han tar chansen. Män brukar inte bli tillsammans med kvinnor de inte respekterar och kvinnor som inte respekterar sig själva. Och om ni skulle bli tillsammans, tror du att han kommer respektera dig och er relation? Tror du han vill vara seriös med en kvinna som inte respekterar den partner hon är tillsammans med nu? Och nu kommer du att försvara dig och säga "Men jag har ju inte gjort något", jo det har du, du har bjudit in denna mannen i ditt liv och låtit honom komma emellan dig och din sambo. Ditt och din sambos förhållande lär ju inte bli bättre av det. Ursäkta språket men, You dont just trip and fall on top of a penis, allt börjar med ett första steg och det har du tagit. Så oberoende av den här mannen så bör du fråga dig själv om du vill vara med din sambo fortfarande eller inte.

Nu är inte jag sambo då, men träffat en kille ett tag. Han är ett par år äldre. Senaste halvåret har jag jobbat ihop med en äldre kille. Mycket äldre t o m, 19 år.
Och nu finns han i mina tankar hela tiden. Han är rolig, känns trygg, lätt att prata med. Jag kommer nog snart göra slut med han jag träffar, rätta gnistan finns inte där. 
Jag vet inte ens om jobbkillen är singel, hoppas det. Fast även om han är det, vågar nog inte göra nåt. Han kan väl göra det tycker jag haha  Jag är 26 förresten.

Tråden för "Svenska tjejer bekräftar fördomar om Svenska tjejer"?

Tror ni att ni är så jävla spännande, initiativtagande till sex och att era män "har pirret" för er alltid eller?!

Skärp er för fan och jobba på era relationer. Bara en massa jävla gnäll utan någon form av självinsikt. Barn ska ni ha, ekonomisk trygghet ska ni ha, nyförälskelse ska ni ha, bra sexliv ska ni ha och när något nytt spännande dyker upp som visar intresse för det ni har under trosorna så släpper ni allt och den nya blir sååå spännande. Och så börjar karusellen om. Det enda som blir kvar från varje spillra till förhållande ni lämnar bakom er är barnen och deras nya halvsyskon.

Fy fan!

Kan inget annans än hålla med. När ska folk förstå att livet överlag inte är en dans på rosor och att man faktiskt måste kämpa för saker. Det är den här curlade generationens fel och jag är så jävla trött på det. Väx upp för fan och ta ansvar!

Ursäkta för rantet men jag börjar ledsna. Har sett det här för många gånget.

Men håll käften rent ut sagt båda två när ni egentligen inte har en aning om hur situationerna ser ut! Såklart att man ska kämpa i ett förhållande och det var precis det jag gjorde. Det kanske inte är så kul att leva i ett förhållande med ett barn och där sambon aldrig var hemma. Jag var ensamstånde ända sen vårt barn föddes och sambon brydde sig bara om fotboll och jobbet. Nu har jag gjort slut och flyttat ifrån honom och det här kanske låter hårt för er men min son har aldrig varit lyckligare och inte jag heller. Men förnodligen är ni sådana där tragiska människor som står ut hela livet och är lite halvlyckliga och det får barnen växa upp med att föräldrar hela tiden kämpar och inre är så lyckliga. DET är fy fan däremot!

Hmm. Det du beskriver här är ju helt annorlunda än det du skriver i din TS. Hur ska du ha det egentligen??