Ni som gått ner mycket i vikt, hur hittade ni motivation att komma igång?

Jag är i exakt samma sits, så jag kan dessvärre inte komma med några goda råd eller tips tyvärr. Jag förstår dock precis dina känslor och jag hoppas innerligt att du ska, på vilket sätt det må vara, lyckas må bättre ??

Jag blev motiverad av ett program som gick på tv för något år sedan, "Kan du slå en pensionär?". Där fick de deltagande veta hur deras framtida liv skulle bli om de inte tog tag i sin situation, och det var otroligt obehagligt tyckte jag. jag vill bli en frisk pensionär, så jag slutade äta socker, snabba kolhydrater och började träna. Jag har idag, tre år senare, gått ner 15 kilo och hållt vikten utan problem. Springer flera gånger i veckan, gymmar när lusten faller på.
www.svt.se/kan-du-sla-en-pensionar/

Låter som ett bra sätt att få upp ögonen, det där ska jag kolla närmare på! Tack för tipset.

Med risk att låta hård men det är bara att bestämma sig. Började i dag resan mot mitt nya liv. Har ca 45-50 kg att gå ner. Har nu skrivit en strikt matdagbok för första veckan. Snart är dag ett gjord. Räknar med att dag tre-fyra kommer bli jobbigast. Men tar en dag i taget. Har ni insta kan ni följa min resa på resanmotmittnyaliv. Kämpa på.

Mitt problem är inte att hitta motivationen. När man vantrivs och tänker på att man vill gå ner varje dag är det inte så svårt att hitta den. Mitt problem är istället hur jag ska gå ner. Jag har provat "allt" men inget händer..

Jag har samma problem. Jag vet att jag borde gå ner, jag hatar mitt utseende, men åh så svårt det är att faktiskt göra något åt det. Det är så mycket lättare att bara fortsätta på samma spår...

 

Fast det där håller jag inte med om. Jag vantrivs och hatar mig själv p.g.a vikten, men hittar ändå ingen ork och motivation. Det känns näst intill omöjligt att gå ner så mycket som jag behöver gå ner, det leder till någon slags likgiltighet.. Kanske är jag deprimerad, jag vet inte..

Jag tror det var åldersnoja som till slut fick mig att bli tillräckligt motiverad. Jag har i princip alltid varit rejält överviktig (30-40 kg övervikt) men jag har alltid varit frisk och mått bra och därför haft svårt att hitta tillräcklig motivation för att ändra på det.

Men förra året när jag insåg att jag inte har många år kvar tills jag fyller 50 och att min tur med hälsan knappast kommer hålla i sig så länge till, då blev jag motiverad! Då började jag med 5:2 och gick ner 22 kg på ett halvår. Sen tog jag en paus och har stått still i fyra månader, men nu är jag motiverad att ta de sista ca 12 kilona också.

Tack för att du delar med dig! Jag kan föreställa mig att graviditetsångest kan bli en motivationsfaktor för mig i framtiden, d.v.s jag vet inte ens om jag kan bli gravid med den övervikt jag har nu.. Men det är inte aktuellt ännu, och jag behöver ju motivation nu..

Jag har hört mycket gott om 5:2, men inte testat själv. Avskräcktes lite av tanken på att fasta, men sen insåg jag ju att man ändå får äta ett visst antal kalorier även under fastedagarna. Har du undvikit snabba kolhydrater och socker också, eller har du bara kört fastan men ändå ätit "gott" annars? Det är väl tänkt att man ska hålla en kalorigräns även under vanliga dagar?

Varför har du gått upp så mycket? Alltså, vad är orsaken?

Jag frågar inte för att låta anklagande, utan för att orsaken till din kraftiga viktuppgång är nyckeln till lösningen. Om orsaken är för mycket mat och onyttigheter pga t ex depression så måste man först jobba på (eller få hjälp med) att må bättre. Om orsaken är stressigt liv, oregelbundna måltider mm, så är det detta som måste lösas. Och om orsaken är något annat så är det där man får börja.

Alla kan lyckas med viktnedgång, men många misslyckas för att de inte tar tag i den bakomliggande orsaken till att det blev som det blev. Anledningen till att det är svårt att gå ner, eller svårt att ändra livsstil, är nämligen ofta densamma som anledningen till att man gick upp från första början.

Självklart måste du lägga om livsstilen - för gott - om du vill gå ner mycket i vikt, men du måste börja i rätt ände. Det är lätt att tänka: "i morgon ska jag börja träna och äta nyttigare." Det räcker för en del, men det är inte så enkelt för alla, för det kan finnas annat man behöver ta tag i först.

Jag gick från måttlig fetma (bmi 33) till kraftigare fetma (bmi 35) och det fick mig att vakna upp. Jag hårdbantar dock inte, men har ändrat livsstil och dragit ner kraftigt på onyttigheter. Efter snart 2 mån (började 1 jan) är jag nu nere på bmi 32. Och då har jag ändå inte skött mig exemplariskt alla dagar utan "fuskat" eller hamnat i tillfälliga svackor några gånger. Ändå går det åt rätt håll. Jag rasar inte i vikt, men går ner sakta men säkert, och det är så här jag tänker leva resten av livet. Det motiverar mig att fortsätta, samt att jag inte behöver vara stenhård mot mig själv. det funkar ändå. Mitt mål är dessutom bara att komma under bmi 30, inte att bli trådsmal.

För mig var det också min ålder som fick mig att bestämma mig. Jag är snart 40, frisk som en nötkärna och hade hyfsad kondition redan innan jag ändrade livsstil. Men i min ålder varar det inte för evigt om man har bmi 35 eller ännu mer. Hur hade jag mått om 10-15 år om jag inte hade gjort något åt saken nu?

Jag använder Lifesum-appen och skriver upp allt jag äter så jag har koll även på icke-fastedagar. Jag äter allt, men försöker hålla mig under 2000 kcal (och 500 kcal på fastedagar). Då finns det inte så mycket utrymme för sötsaker men det är ju inte förbjudet om man bara har koll i övrigt. Anledningen att det passar bra för mig tror jag just är att det bara är två dagar i veckan man behöver vara så strikt. När magen kurrar på kvällen så vet man att man snart får äta igen och då är det lätt att orka ett tag till.

Mitt barn. Det är min motivation. Att kunna och orka gå de 20 minuter det tar att gå med henne till skolan, att kunna och orka gå med henne till fotbollsplanen bara ett kvarter bort. Att kunna ta med henne på bio och få plats i biostolen och bussittplatserna på vägen dit. Att orka gå till begravningsplatsen med henne och prata med hennes pappa. Att orka vara med på kalas och diskon och skolutfärder och annat sånt. Att ge henne en bra förebild och ett bra och nyttigt förhållande till mat och motion. Det är min stora motivation. Sedan har jag ett par andra små motivationer också, till exempel att kunna ta på mig brudklänningen igen innan jag skänker bort den och få ha på mig snygga kläder som jag skulle trivas i, som inte är storlek 52 och 54, våga flyga så jag och min dotter kan åka runt i Europa, med mera.

Jag har gått ned nästan 40 kg, med 5:2, vettig mat i övrigt, måttligt med godis och motion i form av att jag faktiskt tagit den där viktiga vardagsmotionen och simning två dagar i veckan, och styrketräning två dagar, en dag på gymmet i simhallen och en dag hemma. Jag har fortfarande 25 kg att gå ner om jag ska vara på samma nivå som när jag gifte mig och 12 kg till efter om jag ska hamna på normalvikt enligt BMI. Totalt sedan jag började måste jag alltså gå ner en normallång, normalviktig man, och jag är en ganska liten kvinna. Men jag ska klara av det.

Fast det låter som du redan har din motivation!du skriver ju om hur dåligt du mår av din övervikt. Tänk påhur bra det skulle kännas om du var normalviktig och kände dig snyggare och friskare? Är inte den känslan skönare än smaken av chips

?

Min motivation var nog mest att jag tänkte att jag fått nog av att gå och tänka på att banta utan att göra något och tänkte att jag provar, och går det inte så går det inte. Fast sedan mådde jag så bra att jag bara fortsatte. Jag hade inte klarat av att tänka:25 kg! Det hade blivit för stort. Jag tänkte bara att varje kilo var bra. Sen blev det lite av en sport att se om jag kunde ett kilo till.

Gick ner 19 kg för 4 år sedan och har hållit det.

Det jag gjorde var att halvera portioner. Dvs inte ta bort ngt,utan jag åt det jag tyckte om men mindre. Ofta är ju första tuggan avpommes frites jättegod,men sedan äter man hela högen bara för att den finns där. Ät halva punkt. Jag tränade 25 min om dagen. Det var sjukt tråkigt i början men jag kände att 25 men står jag ut med. Hade det varit mer hade jag tänkt att jag orkar inte idag men 25 min är överkomligt. Och varje dag för då kunde jag inte tänka att jag tar det imorgon isället. Jag lyssnade till roliga radioprogram m3dan jag gjorde det. Jag såg inte fram emot träningen, men jag såg fram emot radioprogrammet så då blev det lättare.

Har gått ner 50 kilo. Jag separerade, började må bättre och vilja ta hand om mig själv mer. Så började träna med en kompis och tyckte det var jättekul. Sen började jag med lchf-kost i samma veva, så det kändes aldrig som om jag "bantade" eller hur man ska förklara. Kilona rasta av mig fast jag åt god och nyttig mat.