abort eller ej?

Kan inte säga att jag förstår, har aldrig varit i situationen att jag måste göra abort.

Men jag tycker att din partner också har rätt att vara med och bestämna. Självklart är det "din kropp ditt beslut" men din partner verkar väldigt säker på vad han vill och det är ingen glans att vara ensam med två barn. Sen är det också känt att barn inte gör relationen bättre om man haft det dåligt, snarare tvärtom.

Varför inte se så eran relation blir stadigare, du pluggar och gör det du tänkt och sen om några år kanske tar upp frågan igen då din partner förhoppningsvis också vill?

Har gjort två aborter med piller och visst kändes det lite och ingen super kul grej att göra men ska jag vara helt ärlig så var det inte så hemskt.. Efteråt var det bara en lättnad och kroppen återställde sig väldigt fort

Abort är inget preventivmedel..blev du gravid trots att ni skyddade er? Eller skydda ni er inte alls..vilket ja hoppas när ja läser att ni inte haft de så bra utan gjort slut flera ggr.. Har man inte skyddat sig så vey man att risken o bli gravid finns och då är de bådas ansvar att ta hand om barnet sen.

Hej! När jag läser ditt inlägg så får jag känslan av att du nånstans ändå vet hur du vill göra med barnet... Om du vill behålla så gör det och kan inte din kille ta det så packa hans väska och låt han gå! Jag vet hur det är att ta hand om 2 barn själv och det har bara gjort mig starkare och mer målmedveten så Du grejar detta! Vi kvinnor kan och orkar mer än vad vi tror :) Kram!

När jag var 19 så blev jag gravid. Jag bodde sambo med en kille. Jag ville inte ha barn då, så det blev ingen diskussion om det. Jag hade inget jobb, ingen utbildning, ingen stabilitet. Det enda vi hade var en stor lägenhet. Men jag drog slutsatsen utifrån mina känslor först och sedan utifrån det praktiska. Jag var inte redo, helt enkelt.

Själva aborten var medicinsk (dvs tablett) Det framkallar missfall så att säga. Sammandragningar gjorde ont så jag fick morfin. Fick ligga på sjukhuset ett par timmar och sen åka hem. Jag kände ingenting. Visst kändes det konstigt lite grann, men jag hade rätt inställning så att säga och jag ångrar ingenting.

Däremot upplever jag att du innerst inne vill ha det barnet, trots att du försöker hittar "praktiska" nackdelar. Dessa motgångar du ser är ingenting! Om din kille inte vill, så visa honom till dörren. Och vad är det för en omogen man som hotar att lämna sin kvinna och sitt barn för att få sin vilja igenom? Fy, säger jag. Det finns hjälp för ensamstående mammor och du är inte ensam, visst kan det vara tufft men du klarar det! Skolan kan vänta 1-2 år det är väl inte det värsta som kan hända. De värsta som kan hända är att du gör något (för mannens eller skolans skull) som du kommer ångra resten av livet!