Sorg över dagis

Min man och jag har väntat på vår son i över 5 år. Det tog tid pga oförklarlig barnlöshet. Men nu är han här.

Jag var hemma 1 år och min man drygt 6 månader. Sedan var det dags för dagis. Vår son har nu gått på dagis i ca 6 månader, han trivs och har det bra. Det ser jag. Men för mig är det en enorm sorg. Jag vill ju vara med honom. I alla fall mer än var jag är. Jobbar 70% för att kunna vara mer med honom, men det är en sådan sorg att inte vara mer med honom. Denna sorg har utvecklats till ångest hos mig. Ångesten tar sig lite olika uttryck, men bla i bacill- och magsjukeskräck.

Finns det någon som känner igen sig i denna sorg?

Jag vet att det kommer en ljusare dag, men nu känns det mycket tungt och ledsamt.