Hur mår era barn efter skilsmässa/separation?

Mina var 6 (skulle fylla 7) 9 när vi skilde oss.... Dom var såklart lite ledsna i början och fundersam hur det skulle bli... Vi separerade 1 mars och redan på hösten sa dom att det kändes som om dom alltid bott så här... En stor hjälp har varit att jag och mannen inte bråkat eller tjafsat utan hållit det på en vänskaplig nivå...

Det är A och O för barnens välbefinnande att man som förälder i alla fall kan hålla en artig ton mot varandra... Man behöver inte vara vänskapliga men man ska kunna sätta sitt eget ego och åtsidan och tolerera varandra för barnens skull....

Mina föräldrar skildes när jag var 8 år. Att de skildes i sig var nog bara jobbigt en kort tid, men det som gjorde det riktigt jobbigt för mig var hur dåligt de hanterade det.

De bråkade ofta (efter att de skilt sig då, jag kommer inte ens ihåg att de bråkade innan) - direkt ansikte mot ansikte vid överlämningar, i telefonsamtal, genom ny sambo, genom mig etc. De kunde inte vistas i samma rum, inte ens för föräldramöten eller uppvisningar och de gjorde mig till ofrivillig budbärare av negativ information dem emellan.

Det var först när jag blev vuxen som jag slapp det mesta jobbiga, men nu har jag börjat gruva mig vid tanken på att ha dem på samma plats när jag väl gifter mig (allt annat gör jag i två omgångar för att dela på dem men jag är inte så sugen på att ha två bröllop bara för att de inte kan uppföra sig som folk...) samt hur det ska bli när jag en gång får barn. Jag vill inte att historien ska återupprepa sig för dem eller mig då, men jag kommer aldrig låta det som hände mig hända en annan person, speciellt inte mina barn, så om jag måste så kommer jag ta all skit ännu en gång för deras skull...

Det är två år sen jag och mina barns pappa skiljdes. I det stora hela har de tagit det väldigt bra. Men visst har de haft en del sorgsna stunder där de önskar vi bodde under samma tak. "Snälla mamma kan du flytta tillbaka till huset" .. Det kan min minsta fortfarande säga ibland när hon är ledsen och saknar någon av oss.

Det har varit väldigt tufft att se barnen ledsna men på samma gång som jag undrar vad jag gjort mot barnen egentligen så vet jag ju att vi gjort helt rätt i att skiljas. Det kan inte barnen förstå och det är inget man behöver räkna med.

Finnas till, möta deras sorg och framför allt, ha en vänskaplig ton med pappan. Så fort vi råkat bli irriterade på varandra så märker man att barnen tycker det är jobbigt...
Det är det viktigaste för dom, att vi är ok, att vi inte pratar skit om varandra.

Är själv skilsmässobarn och hatade när någon av mina föräldrar pratade skit om varandra. Mina föräldrar hade inte alls så bra kontakt som jag och barnens pappa.

En annan sak som är viktig, att barnen vet att den föräldern som är själv, att den har det bra även om man som barn inte är där.
Tyckte alltid så synd om min pappa som var så mkt själv.. Usch va ledsen jag var.

Men som sagt, barnen har tagit det så bra man nu kan under de omständigheterna.

Hellre två lyckliga föräldrar på två håll än olyckliga ihop.

Jag är själv skildsmässobarn och är nu singelmamma till 3 små barn. Tror som tidigare vart inne på att kommunikation och respekt mellan föräldrarna är oerhört viktigt för att barnen skall må bra. Mina förälldrar har alltid kommit bra överens (nåja iaf efter nåt halvår efter separationen) och nu firar vi till och med jul och födelsedagar ihop med deras nya partner m.m. Jag bodde hos min mamma och var hos pappa ibland på helgerna, va skönt faktiskt att ha en fast punkt, tyckte synd om mina kompisar som tvingades bo på olika ställen varje vecka. Kan inte se hur jag skulle vart lyuckligare om dom hade fortsatt bo ihop, de enda minnena jag hade vart att dom bråkade. En sak va iaf lite jobbig när jag tänker efter och de va att dom ibland kunde kramas och så efter dom skiljt sig, de skapade falska förhoppningar hos oss barn att pappa skulle flytta hem igen. Men när han skaffat ny tjej och skildsmässan va definitiv kunde vi barn gå vidare lättare. Nu när jag själv är vuxen och har egna barn som är i samma situation har jag vart väldigt noga med att vara rak och ärlig mot barnen, när min äldsta dotter frågade om pappa kommer flytta tillbaka nån gång tvekade jag några sekunder men sa sedan tydligt "nej pappa kommer aldrig mer bo med oss" när min dotter då svarar mig "mamma jag tycker det faktiskt ska bli ganska skönt att han flyttar" så viste jag att jag tagit rätt beslut. Barn far mest illa av föräldrarnas bråk, så om skildsmässa kan leda till bättre relation mellan dem och mindre bråk tror jag barnen går plus, jag och min exman har fin kontakt idag och kan umgås ihop med barnen utan problem. Är noga med att inte snacka skit om den andra inför barnen. Dom ser honom inte så ofta men är lyckliga när dom väl ser honom. Kan man inte komma överrens med sitt ex bör man og överväga att gå på familjeterapi för för barnens skull. Om bråket eskalerar efter separationen är ju risken att barnet mår ännu sämre tror jag. Så bit ihop och va snälla mot varandra om ni går skilda vägar!!

Min son som är 11 pratar ofta om att det är jobbigt att jag och hans pappa är separerade. Han tycker det är jobbigt att bo vv, att inte ha en fast punkt osv. Vi separerade på pojkens ettårsdag så det är inte direkt något nytt...

Både jag och pojkens pappa har nya familjer, med barn, så det blir säkert extra jobbigt när han är den enda som åker emellan.

Vi valde att vänta extra länge och vara riktigt säkra innan vi skaffade fler barn för jag vill verkligen inte genomgå en separation med barn inblandade en gång till.

Ville vara tillägga att jag och pappan har en ok relation idag. Vi bråkar aldrig eller så utan brukar tom bjuda över varandras familjer vid födelsedagar och helger...

Många av mina vänner som har skilda föräldrar berättade om att de märkte på sina föräldrar att de hade slutat älska varandra. Och mina vänner berättade att det var jobbigare att se dom vara olyckliga med varandra än att vara lyckliga utan varandra. de sa att det märktes väldigt tydligt att dom bara hade stannat kvar hos varandra för barnens skull. Så ibland kan det vara bättre att inte stanna kvar "för barnens skull"

Separerad sedan i höstas, barnen 10 och 13 år. Funkar faktiskt över förväntan. Jag och ex:et kramas aldrig men har bjudit varandra på middag någon enstaka gång och kan ibland umgås heldagar med barnen när det är någon aktivitet som rör deras sporter/intressen. Låter ALDRIG barnen vara budbärare emellan oss utan har en rätt bra kommunikation mellan oss. Han är lite av en strulpelle och rätt glömsk och det kan speciellt stora dottern klaga över, jag har där varit i valet och kvalet att skyla över pappans misstag. Men inser att jag istället ska bekräfta, ja pappa borde ha planerat bättre, men du vet hur pappa är, vi kan inte ändra på honom. Typ bekräfta att ja jag skulle också reta mig, men att man får bita ihop och göra det bästa av situationen. Samtidigt då påpeka någon bra egenskap som pappan har.