Vanföreställningssyndrom - kan det läka ut?

Puff

Hej!

Jag har i och för sig inte syndromet du frågar om, men eftersom ingen svarat så svarar jag!

Jag är schizoaffektiv och - ja - för mig har det läkt ut! Jag fick min diagnos för ca 7 år sedan och det är nu helt borta. Inga symtom (nåja, marginellt), inga mediciner.

Det finns alltså all möjligheter!
(Om inte annat kan man - om man har tur - "uppfostra rösterna" så att de lyssnar lite mer på mig och inte bara tvärtom!

Fast vanföreställningssyndrom är inte att man hör röster eller har hallucinationer. 
Det är att man är övertygad om logiska saker som faktiskt skulle kunna hända, typ att partnern är otrogen, att hemtjänsten stjäl ens saker, att man är överbegåvad, att försäkringskassan har handlagt ens ärende fel, att grannen hatar en och snackar skit, att man har cancer.
Dvs saker som i sig inte är galna, men som faktiskt inte är sanna.

Det stora problemet med vanförställningssyndrom är att de som lider av det mycket sällan är medvetna om att de har en skev verkligehetsbild. Därför söker de heller inte hjälp för det, men lider rejält.

Forskning visar att psykosmedicin är ganska verkningslöst, men att psykologterapi med fokus på beteendeförändring och självkänsleökning har effekt. Men som sagt, för att terapi ska fungera så måste patienten gå med på terapin, vilket denna patientgrupp mycket sällan gör.

För att svara på TS, fråga: ja det finns rapporter som visar att sjukdomen kan klinga av, minskar med minskad stress, minskar när yttre omständigheter som sömn, ekonomisk press osv ordnar upp sig.
Vet dock inte om det kan läka ut och man blir helt frisk. Jag tvivlar på det.

Många av de som lider av paranoida tankar och som diagnosernas med psykotiska diagnoser är egentligen ej kronisk sjuka. Som någon nämnde så kan stress och dylikt orsaka dessa symptom. En annan del har egentligen OCD eller paranoid personlighetsstörning men feldiagnostiseras med psykos.

Så TS, läs om paranoid personlighetsstörning och OCD och se om dina symptom passar in i någon av dessa tillstånd.

Forskning har som någon skrivit visat att neuroleptika är verkningslösa och kan till och med orsaka så att en kortvarig psykos blir kronisk.

Det som kan hjälpa mot dessa tankar är omega 3, magnesium och b vitaminer.

Må väl.

Tack för era svar! Är hyggligt säker på diagnosen då han är/varit paranoid i flera år efter stressutlöst paranoid psykos men aldrig pratat om röster el hallucinationer. Debut efter 40. Ingen som helst sjukdomsinsikt. De andra diagnoserna stämmer inte.

Usch, om du är närstående jag lider med dig. Som närstående är det mycket påfrestande. Det hjälper att tänka på att vederbörande lider och att man ska försöka ta itu med det lidandet. Inte ge sig in i diskussioner angående sanningshalt osv.
Problemet är ju att dessa människor varken är lättlurade eller dumma.

Hur länge har personen varit sjuk?

Min erfarenhet är att stöd i form av att vara där och vara vänlig, lyssna, avleda på ett mycket diskret sätt, dvs försöka introducera något annat ämne/intresse att diskutera så att inte de paranoida tankarna upptar all tid, se till att vederbörande sover ordentligt, försöker göra roliga saker, kan hjälpa. Det är till viss del stressutlöst. Dvs blir värre när andra saker är fel. Då hakar de upp sig ännu mer.

Om du inte är närstående, utan utsatt för personens fantasier, då vet jag inte riktigt hur man ska agera. 

Min erfarenhet är att det kan lugna sig avsevärt i perioder. Långa perioder, till och med år. Sedan har något hänt som har utlöst en ny våg av tankar. Alltid på samma tema, samma oförrätt och samma grundtanke. 

Jag har dock haft svårt att räkna ut när det blir värre. Hade jag kunnat räkan ut det hade jag kunnat lindra, tänker jag.

Är närstående, det är oerhört påfrestande. Första paranoida psykos för 10 år sen, han var alltså strax över 40 då. Den läkte ut, tror ingen i hans närhet hade en tanke på återfall. Ingen i familjen har någon erfarenhet alls av psykoser eller liknande, vi förstod ingenting. Det gick över med inläggning/medicinering/uppföljning och ingen av oss tänkte nog på att det skulle kunna ha någon som helst inverkan på framtiden. Först i efterhand har jag fått veta att det är vanligt att få psykoser igen om man haft det en gång.

För 4-5 år sen kom det tillbaka, men smygande till skillnad från första gången då det istället kom väldigt plötsligt. Han har pratat mkt om paranoida saker, han är förföljd osv. Legat inlagt i korta omgångar, bara någon vecka i taget. Över 1.5 år sen sist.

För 2 mån sen sa han plötsligt att "han haft fel" - det han trott på om förföljelse mm de senaste åren har varit fel. Ingen förklaring om varför det skulle vara fel. Att hans förföljelsetankar skulle bero på något sjukt har aldrig funnits på hans värdskarta - omgivningen är dum i huvudet och han har minsann "vetat" hur farliga grannarna/barnens pedagoger/ människorna på bussen /affärsexpediten "egentligen" är. Men nu har han alltså förstått att han "haft fel". Han håller fortfarande den linjen efter två månader.

Kan man lita på att det är bestående??

Vad gäller diagnos så vet jag egentligen inte - men paranoid utan syn/hörselhallucinationer i flera år i följd.

Skönt att ni är flera i familjen.
I mitt fall är jag ensam kvar sedan vederbörande har brutit med allt och alla, en del för att "skydda dem", andra för att de "är med på det".

I mitt fall har det inte varit frågan om inläggningar eller någon formell diagnos, mest för att personen benhårt vägrar ha något med sjukvården att göra. Och gud förbjude att de skulle antyda (vilket de har gjort) att tankarna kanske inte är de sundaste. Då avbryts kontakten med sjukvården helt, även för somatiska sjukdomar.

Jag vet inte i ditt fall. Jag hoppas att han faktiskt har klarnat till och det bara försvunnit! Men ska jag vara rak så tror jag inte att sjukdomen är borta utan att han bara har ändrat sig och att det kommer att komma något annat senare som han hakar upp sig på. Jag baserar det på att han har "haft fel", punkt och slut och vägrar diskutera det hela med någon större insikt.

(Om du istället tror att det är pga att han har fått någon medicin som verkat, så skulle jag vara mycket tacksam för tips om vad den heter.)

Å andra sidan är alla pauser/bättre perioder/mildare uttryck en välsignelse så jag tycker kanske inte att ni behöver diskutera hans tankar så mycket mer? Kanske kan man bara försöka leva ett normalt liv och hoppa över att prata så mycket om det hela. Kanska kan man smid när järnet är varmt och försöka leda in på något som han kan koncentrera sin tid på?

För min del är min närstående, efter en hyfsat lång period av lugn, på väg in i en jobbig period igen. Jag har så svårt att hantera det och blir bara sur och arg och frustrerad. Vilket naturligtvis gör det hela etter värre.

Om hen tar mediciner finns det hyfsad chans att livet ska lunka på med hyfsad funktion, men att helt få bort vanföreställningar efter många år är mycket svårt (jag säger inte omöjligt, bara svårt). Utan medicin kommer vanföreställningarna med allra största sannolikhet att komma tillbaka.