Osocial.. Någon annan?

Varning för wall of text! Behöver skriva av mig...

Jag är väldigt osocial av mig, är en riktig ensamvarg som trivs bäst när jag får vara för mig själv utan andra som stör. Jag önskar dock att det inte var så, eftersom man förväntas vara så social och utåtriktad för det mesta. Umgänge med vänner och bekanta blir jättejobbigt när man är så osocial, jag gillar inte att träffa nya människor, jag vet liksom inte vad man ska säga till en person man precis träffat eller någon man inte känner så bra. Man har ju inget gemensamt! Dels känns det som man borde fråga massor och visa intresse av att lära känna personen, men jag vill ju inte lära känna nya personer, jag bryr mig ju inte om var personen jobbar, och det hela slutar med att man är tyst, ifall det inte råkar vara en super-utåtriktad person som på egen hand kan hålla igång en konversation och dra med mig i den. Jag tycker det är rent ut hemskt att umgås med personer som man känner sådär halvbra, till exempel sambons vänner. Man känner dom så pass att man vet vad dom jobbar med, var dom bor, om dom har pojk/flickvän, husdjur o.s.v, men man känner ändå inte personen så att man skulle ha något att prata med den om. Tyvärr kryllar det av såna personer i mitt liv, som jag tvingas stöta på både här och där eftersom sambon gärna vill att vi umgås med hans stora umgängeskrets.

Jag själv har två vänner, och hinner/vill knappt umgås ens med dom. Jag blir ibland trött på att umgås med samma person i mer än ett par timmar, börjar irritera mig på hur personen uttrycker sig eller beter sig o.s.v och blir orkeslös och på dåligt humör, oavsett hur god vän personen är till mig. Jag önskar att jag var en person som kom in i ett rum och genast blir kompis med alla, en som blir glad av att umgås med andra och ser fram emot att samlas ett gäng till en hemmafest eller liknande, men jag är ju raka motsatsen och skulle hellre vara själv om jag fick välja. Jag önskar att jag var social och tyckte om människor, då hade jag kanske haft vänner/bekanta kvar från skolan och gymnasietiden i staden jag växte upp i, men jag har inte kontakt med en enda av mina gamla klasskompisar eller barndomsvänner. Undantaget är universitetet, där jag träffade mina två nuvarande vänner. Men visst känns det konstigt att säga att jag inte känner eller har kontakt med en enda person (undantaget mamma och pappa) från staden jag växt upp i och bott i i 19 års tid... Alla andra pratar om att det är så roligt att gå ut på olika evenemang eller åka hem till sin hemstad, för man träffar ju så många gamla bekanta och vänner och man fikar och umgås och pratar, det är ju det som är roligast sägs det. Haha... Nej, jag känner ibland igen någon gammal klasskompis eller ytlig bekant på stan eller så, men inte en enda som jag skulle kunna hälsa på eller ha något att prata om med bortsett från mina två vänner. Och inte en enda som hälsar på mig heller, förstås, eftersom jag alltid varit så osocial. Är jag ensam om detta eller känner någon igen sig?