Vill inte bo hemma mer, hjälp!
Hej familjeliv!
Jag är en 16 år gammal tjej som bor med sin pappa. Min mor flyttade utomlands för 10 år sedan, man kan se det som att hon övergav mig för att jaga kärleken. Sedan dess har var kontakt gått i intervaller. Ibland går det jättebra och ibland går det helt åt pipsvängen. På senaste tiden har det varit väldigt dåligt, mer än vanligt. Vi bråkar ofta i telefon, skriker, gråter. Jag vet inte varför det är så. Det kanske beror på all ilska jag bär på med tanke på att hon lämnade mig.
Hur som haver så bor jag nu med min far. Han bodde med sitt sambo i nio år, de separerade för ett år sedan. Under perioden de bodde tillsammans behandlade hans sambo mig som smuts. Hon nervärderade mig, hånade, frös ut mig, med mera.. Hon har dock aldrig gått till fysiskt angrepp. Utan det har alltid varit psykisk misshandel som jag då kallar det. Vet inte om det är den korrekta benämningen, men jag använder mig av den termen i detta sammanhang. När de separerade så flyttade jag och min far in till egen lägenhet, som vi fortfarande bor i.
Jag släpade fortfarande på gammalt bagage från nio års psykisk misshandel. Jag hade fortfarande ätstörningar, självskadebeteende och självmord i tankarna. Pappa brydde sig aldrig, han såg inte hennes beteende. Pappa blev frustrerad på att jag aldrig mådde bättre. Han ansåg separationen som en uppoffring för att jag skulle må bättre, visst, det kan jag köpa. Men att han lägger press på mig att må bättre är inte okej i min mening. Han påstod att han inte hade känslor kvar för denna kvinna mer, för att stilla min oro.
Men ändå så upptäcker jag honom smusslandes att hålla på med henne igen. De skrev sexuella meddelanden till varandra, att de älskar varandra, smutskastar mig, osv.. Jag konfronterade honom om detta och det löste sig..
I oktober förra året blev jag antastad av en kille första gången jag träffade honom. Sedan dess har jag blivit traumatiserad, jag drömmer mardrömmar, vågar inte åka buss ensam, är rädd för män och killar. Detta har tagit hårt på mig. Jag berättade inte detta för pappa direkt. Utan det var säkert 2-3 veckor sedan han fick reda på detta. Han blev såklart arg, som han alltid blir. Han blev arg för jag inte berättade för honom, samt att jag åkt till Stockholm utan hans tillåtelse. Jag medger, det jag gjorde var naivt och dumt, med tanke på incidenten så kommer jag aldrig göra något liknande igen. Men han bestraffar mig ännu. Mobilförbud, utegångsförbud, förbjuder mig från att träffa min pojkvän, drar in mitt studiebidrag, silence treatment, m.m.
Jag mår så fruktansvärt dåligt av att vara hemma. Jag är ärligt talat rädd för min egen far. Han påminner så mycket om farfar, som är våldsam och skriker mycket. Pappa har aldrig slagit mig, men han smäller i saker, bankar i bord och vrålar. Jag är orolig att han kommer bli fysiskt agressiv mot mig. Jag kan inte bo hemma mer, jag kan inte bo med mamma, för hon resonerar exakt som pappa.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag behöver hjälp. Finns det möjlighet att få bo på fosterhem/familjehem? Vill inte bo med släktingar då majoriteten missbrukar/har missbrukat.
Tack så hjärtligt ni som läst hela inlägget. (Ursäkta om det är stavfel, grammatiksfel, skriver mitt i en stressig situation och vill bara få iväg detta forum så snabbt som möjligt)
Kram
