Barn med ny partner efter skilsmässa

Allt beror väl på vad som känns bra. Det är ju främst 9-åringens känslor du behöver ta hänsyn till, då h*n kan sparka fullständigt bakut.

Min dotter var 1,5 när jag träffade min sambo. Då vi båda var 36, kunde vi inte vänta hela livet, så dottern var 2,5 år när hon fick syskon, men då sov han över här nästan jämt redan från start och hans dotter på 8 år ville att de skulle åka hit varannan helg, så det gjorde ju att vi visste att barnen funkade ihop tidigt. Han och mamman hade varit separerade i många år innan, så hans dotter tyckte nog mer att det var kul att ha någon att leka med.

Om det inte hade fungerat hade vi ju behövt gå långsammare fram.

Säger samma som innan, beror ju på vad som känns bra. Jag flyttade från min sambo raka vägen till en annan, som jag fick känslor för och vi sa från början att vi ville ha familj tillsammans. Efter 4 månader tillsammans blev vi gravida.

människor tycker så mycket så strunta i vad omgivningen tycker. Kör på om det känns rätt, men med respekt för dina tidigare barn.

Det var många som ifrågasatte att jag separerade men ingen som ifrågasatt att vi blev gravida..

Hej!

Jag skilde mig förra året från min man. En lång segdragen process, men det är en annan historia. Mitt i allt träffade jag en kille och jag blev gravid, lite för snabbt.

Det är kämpigt, vi bor ihop nu för jag vill att det ska funka. Att vi ska kunna lära varandra bättre och så där. Jag har sett honom med barn, både med mina som jag har sedan tidigare (12 och 6 år) och också med hans släktingars barn i olika åldrar. På det jag sett vet jag att han kommer bli en bra pappa och jag kommer få mer hjälp under bebistiden av honom än jag fick av mitt ex... Han vill verkligen ha barnet och vara en delaktig förälder. 

Det som är jobbigt är att det blev många förändringar på en gång, för mig och för mina barn. Men en abort fanns aldrig på kartan, det hade jag ångrat hela livet och jag vet att jag/vi kommer klara av att ta hand om barnet. Har jobb och boende etc

Ni har möjlighet att ta det lite lugnare. Lära känna varandra, prata om saker som kan vara inför familjebildning, testa att bo ihop etc. Vad andra tycker och tänker ska ni skita i. Men sätt er inte i en onödigt jobbigt situation. Men känns det rätt för er, så kör på! Lycka till!

inte för fort i af!
Först lär man känna varann och ger alla barn en chans att också lära känna och vänja sig vid allt det nya. Sen kan man så småningom flytta ihop. Minst 1-2 år tycker jag. Många flyttar ihop så fort de bara kan men det resulterar ofta i många slitningar och missförstånd eftersom man faktiskt inte känner varann ordentligt. Många tror att kärleken ska räcka men det gör den inte. Vardagen ska funka och ibland upptäcker man efter några mysiga månader tillsammans att vissa saker driver en från vettet. Saker som tvätt, hur man ser på ekonomi, matfrågor, ja vad som helst som man inte alls trodde skulle vara ett problem, kan bli det om man flyttar ihop för fort. 
Sen bör man ha bott i hop åtminstone ett år och se att allt faktiskt funkar, främst för de barn som redan finns. SEN kan man börja fundera på gemensamma barn! 

Jag skilde mig för ungefär ett år sedan och träffade en ny i höstas. Vi bor inte ihop än men är så sugna på ett gemensamt barn. Vi har varsitt barn sedan tidigare, och vi ville båda ha syskon i vår respektive tidigare relation men det blev aldrig så. Så... Ja, klockan tickar. Å ena sidan vill vi ta det långsamt, låta barnen hinna vänja sig vid varandra ordentligt innan vi flyttar ihop, hinna bo ihop ett innan vi blir gravida, men å andra sidan är barnsuget så starkt (och har varit det länge för oss båda), vi älskar varandra massor, och jag är 39 år.

Vi pratar mycket om framtiden, hur vi vill ha det och hur det ska se ut, vi sover ihop 3-6 nätter i veckan, med och utan barn, barnen (lågstadieåldern) trivs bra ihop och vill gärna träffas mer...

Tack för svar!
Jag är mindre brydd om omgivningen (även om jag vet att min exman kommer att bli tokig!), utan det är mer för mina barn. 
De har träffat min nya några gånger och 5 åringen älskar honom. Hon vill att han ska vara här mer. 9åringen är lite mer reserverad och jag har inte pressat på och frågat vad han tycker. 
Jag har nog aldrig känt en sån samhörighet med någon och vi pratar om allt, hela tiden. Eftersom jag var gift när vi träffades, så var det några månader med mest telefonsamtal, många timmar, så därför känns det som att vi fick en bra start. 
Vår plan är än så länge att han ska flytta in hos mig under sommaren efter en gradvis ökning av besök. Jag har inte tänkt att vi ska bli gravid innan dess och då får vi väl se hur det känns för oss och mina barn. 

Jag och min man träffades 3 månader efter att det tagit slut mellan honom och hans ex. (Det var andra gången hon lämnade) Hon som gjorde slut. 2 månader senare flyttade jag in i hans lägenhet. Hans barn som puchade. Dom va då 7 och 11 år. Efter ytterligare några månader köpte vi vårt hus. Året därpå föddes vårt första gemensamma barn.

Det gick väldigt snabbt. Men 9 år senare bor vi kvar i vårt hus och har fått ytterligare ett barn.

Ibland går det fort och ibland långsamt. Bara barnen mår bra så spelar det ingen roll.

Lycka till!

Tycker inte ni ska försöka få barn på många år. Ni har ju nyss träffats. Varför har alla så bråttom med att skaffa barn hela tiden? Sen sitter ni där olyckliga med bonus och biobarn blandat och elaka ex som ska blanda sig in i era liv eller så tycker ni att er partner bryr sig för mycket om sina tidigare barn.

Lär känna varandra lite grann i alla fall innan det ska skaffas barn! Ni har ju chansen att få en massa tid ensamma som par när barnen är hos respektive förälder.

Skynda långsamt om du är närmre 40 än 30, annars ta det lugnt är nog vad jag skulle säga...

Ni bör flytta ihop och bo tsm i åtminstone ett halvår så ni ser om styvbarn -styvförälder relationen fungerar. Att "träffas" är en helt annan sak än att bo tillsammans. Om skilsmässan varit jobbig bör du dessutom ta lite hänsyn. En människa som får hjärtat krossat och sen barn på det direkt efter KAN bete sig dåligt och det blir dina barn som blir lidande i det. Din och exmannens relation är ju faktiskt i nuläget viktigare än att bilda ny familj iom att det är så pass nyligen ni separerade.

Framförallt äldsta barnet är ju i den åldern att allt kan vara lite känsligt och om då mamma och pappa bråkar pga en ny man eller tom ny bebis kanske det inte blir så bra..

Med det sagt vill jag bara säga att Vad du än väljer att göra så stå på dig i ditt beslut och var rak och ärlig mot alla löser det sig nog. :)