• Skogsbjörnen

    Skuldkänslor

    Hej! Jag är en 17 årig tjej som har ett problem som äter mig inifrån och ut. För ca 3 år sedan så blev jag diagnosernad med anorexia och depression. I ca 2 år har jag och min familj gått igenom ett rent helvete. Mina föräldrar behövde oroa sig över mig hela tiden, fick inte vara själv pga självmordstankar, dom behövde se mig må dåligt, köra mig till sjukhuset för att jag tagit för många tabletter. Så många sjuka saker man aldrig ska behöva göra. Det jag vill komma fram till är att idag så är jag frisk från anorexin och har fortfarande en mild depression kvar, men det som äter mig är skuldkänslorna. Jag förstörde deras lugna liv. Jag gjorde så att dom alltid behövde oroa sig och dom fick gå igenom så mycket smärta. Jag vet att ni tänker att men det är klart att dom hjälpte mig, dom är ju mina föräldrar. Ja dom hjälpte mig för att dom är världens finaste personer. Men fortfarande dom var tvugna att bry sig, och om dom inte vore såna fina människor så hade dom sett hur mycket jag förstörde deras liv. Mår så dåligt av detta. Jag fick några av dom jag älskar mest att må så dåligt. Vad ska jag göra? Ska jag försöka komma över detta och i så fall hur eller vad ska jag göra? Har pratat med dom och dom säger att jag inte behöver känna så här men jag gör ändå det. Behöver verkligen hjälp

  • Svar på tråden Skuldkänslor
  • Mr Obvious

    Man kan inte ändra det som varit. Det rätta är att acceptera situationen som den är nu, och göra rätta val utifrån den, för att göra framtiden så bra som möjligt.

    Av det du berättar tycker jag att du har alla möjligheter att låta dina föräldrar glädjas åt ditt liv. Du behöver inte prata med dem om detta. Visa bara att du tycker om dem.

  • Anonym (Bullen)

    Kan börja med att berätta att jag har själv ätstörningar så jag förstår dina skuldkänslor. Jag vet hur jobbiga de är att bära på. Även vuxit upp med ett syskon med ätstörning.

    Det ÄR jobbigt att vara anhörig, speciellt förälder, till någon med en ätstörning. Men det är inte DU som är besvärlig eller med vilja utsätter dem för "helvetet", det är din sjukdom. Det svåra för dem är att de älskar dig och står handfallna inför att veta hur de ska hjälpa dig. Det är inte heller så att du tagit överdoser för att vara elak, utan för att du mått så dåligt att du inte har stått ut.

    Det ligger i sjukdomen att du skuldbelägger dig själv och ser dig själv som en elak och dålig person, vilket jag inte alls tror är sant. Försök att inte lyssna på den utan på dina föräldrar, för det är de som säger sanningen.

    Säkert har även de skuldkänslor, för hur de kunde låta det ske, kunde låta dig bli sjuk och må dåligt. Rannsaka sig själva över vad de kan ha gjort fel. Men inte heller de borde behöva känna så (jag antar att de inte medvetet skadat dig på något vis), för ofta finns det inget som man gjort eller inte gjort som kan sägas orsaka ätstörningar och depressioner.

    Har du hjälp från BUP eller ätstörningsenhet eller liknande? Om dina föräldrar är med på något möte tycker jag att ni ska ta upp det för det är svåra känslor att gå omkring och bära på. Säkert kan en terapeut/psykolog vara duktig på att guida er i samtalet.

    Det är fantastiskt att höra hur du har jobbat för att tillfriskna, det är ingen lätt sak att ta sig igenom. Jag tror att dina föräldrar är väldigt stolta över det och hoppas att du kan vara stolt över dig själv!

  • JohannaAlex

    Snälla du var bara ett barn! Dessutom är det en sjukdom och sjukdomar kommer utan att man själv kan styra över det. Precis som influensa etc. Inte ditt fel.

Svar på tråden Skuldkänslor