Förtvivlad pappa
Jag skriver detta för att jag måste få skriva av mig och kanske få lite input på mina tankar. Hoppas någon orkar läsa allt!
Jag är ensamstående pappa till en pojk på sex år som utvecklat adhd liknande symptom. Det har verkligen escalerat bara det senaste halvåret. Han är inte stilla eller tyst många minuter. Han verkar ha hittat ett sätt själv att göra sig av med lite av energin, då springer han fram och tillbaka i rummen hemma och gör en massa "filmljud". Efteråt kan han ev sitta några minuter sedan är det dags igen för samma rutin. Jag har aldrig sett honom göra detta någon annanstans än hemma hos mig och mamman. Jag har frågat honom om han gör så på tex dagis men det säger han att han inte gör. Han väntar på utredning och har redan lite extra stöd på dagis.
Jag har alltid varit stolt över min son, han är en smart och söt kille men nu känner jag bara stress och oro, min specialitet är att grubbla all ledig tid och jag är redan 30 år fram i tiden och ser min lille pojk ensam i livet utan vänner och familj. Hur han ska klara skolan är en gåta för mig. När jag ser andra barn undrar jag varför han inte också kunde bli som dem. Jag är rädd att folk ska prata skit om honom och tycka illa om honom. Jag är rädd att han ska skrämma bort sin omgivning i längden.
Jag kan jaga upp mig själv innan vi ska åka någonstans så att jag får ångestkänningar, mår illa mm. Jag känner att jag inte vågar ta med honom till mina vänner längre. Enda undantaget är min närmaste familj och möjligtvis vänner som också har "vilda" barn. Utomhuslek funkar också bra.
Nu är han inne i en fas (om det är en fas?) där han dessutom inte lyssnar på mig och kallar mig fula ord när det inte blir som han vill.
Detta beteende känner jag inte heller igen och bidrar till att det hela blir mycket värre. Jag tappar humöret ibland och blir arg på honom. Jag tar allt han säger och gör personligt. När han åker till mamman känner jag mig lättad och då får jag ofta samvetskval över det.
Trots allt detta så är han mycket trygg med mig och jag känner mig omtyckt av honom och själv älskar jag ju honom över allt annat.
Jag delar vårdnad men mamman. Hon är mycket lugnare i allt än jag är och ser det för vad det är. Tyvärr pratar vi inte så mycket då jag känner att hon bara blir irriterad när jag inte tycker och tänker som henne. Däremot så vill vi båda vårt barns absolut bästa. Det råder det inget tvivel om.
Jag är en glad person av naturen och är (eller var) nästan alltid på bra humör men detta har gjort mig nedstämd och jag känner inte riktigt igen mig själv.
Är det någon som har tips och idéer på hur man kan bemöta eller tänka på något annat sätt kring detta så vore jag mkt tacksam.
