Är det ens skyldighet att ta hand om föräldrarna?

Nej, det finns ingen skyldighet att ta hand om sina gamla föräldrar. Det går ju per automatik om man haft fina föräldrar och en bra kontakt. Men har man haft skitföräldrar så inte fasen vill ungarna hjälpa till. Och har heller ingen skyldighet till det. Anser jag.

Nej det behöver man inte i vårt land, tack och lov. Det finns ingen sådan skyldighet enligt lag, rent etiskt är det ju en annan sak!

Det kan finnas tusen skäl till varför barnen inte ställer upp för sina gamla föräldrar som vårdpersonalen inte vet om. Eller så har man så fullt upp med sitt eget liv, barn, jobb osv att tiden helt enkelt inte räcker till.

Oj glömde skriva det att det var rent etiskt jag tänkte på, att det inte finns någon lag på det vet jag :) 

 

Jag tycker det är tråkigt att höra kollegorna sitta och prata skit om den och dens son/dotter som aldrig är där, som aldrig gör något osv men som personen i första svaret skrev så finns det ju antagligen någon anledning till det, har man haft en fantastisk och nära relation så bryter man den nog inte för att föräldrarna blir gamla. Däremot tar det nog emot att ta upp en relation som inte varit funktionell tidigare. 

Nej någon sådan plikt tycker jag inte att man har som barn. Jag är nog en av de barn som kanske just dina kollegor klagar på som inte besöker sina föräldrar speciellt ofta. Men de vet ju inte vilken relation vi har haft eller har. Jag har mått rätt dåligt större delen av mitt liv pga av att mina föräldrar har hånat och tryckt ner mig och mina livsval. Jag är ingen elak typ som aldrig hör av mig, men jag orkar ärligt talat inte vara där mer än några timmar utan att få panikångest.

När man har en varm och nära relation med dem så brukar man försöka hjälpa till men det är inte alltid praktiskt möjligt. Arbete, avstånd, egen hälsa, ekonomi och påverkar för många så att de inte kan hjälpa till.

Vet du - jag jobbar i en kåk där man bl a har ett äldreboende. En undersköterska där (detta är för 10 år sen) berättade att den här gamla kvinnan hade sju barn. De flesta bor i samma stad. Inte en enda hade kommit på besök under de tre år dittills som den gamla bott där. Jag förfasade mig. Berättade för min egen mor om detta (hon var 70 då, vid full vigör). Min mamma sa helt torrt: "Undrar vad hon gjort för elakheter mot sina barn under deras uppväxt".

För det är nog så att man absolut inte negligerar sina föräldrar om man har god kontakt med dom. Men att visa medkänsla och ge massor av sin tid till en förälder som förpestat ens liv, är nog svårt.

Jag tror man ska vara försiktig med att döma barnen. Ingen av oss vet vad den gamla gjort sina barn. Sen finns det egoister bland barn också. Bortskämda jävlar som varken har empati eller medkänsla. Finns alla sorter. Men att sätta sig till doms är farligt eftersom vi inte har en aning om bagaget.

Om man hade rätt att göra vad man ville med sina pengar, såsom att testamentera bort varenda krona till någon annan än ens bröstarvingar, då tänker jag mig att fler gamla skulle få mer hjälp och besök av sina barn...

Det är helt sant att vi inte kan veta något om hur relationen mellan föräldrar och barn har varit och att man därför inte ska döma, men jag har svårt att tro att alla gamla som är "övergivna" av sina barn skulle vara dåliga föräldrar. Inte heller tror jag att de barnen nödvändigtvis är otacksamma, utan att samhället idag inte värderar familjen speciellt högt. Materialism och yta är viktigare.

Jag känner mig skyldig att hjälpa min mamma med vissa saker eftersom hon hjälpt mig. Men bara till en viss gräns och inte på bekostnad av vad som helst.
Det här är "baksidan" av vår välfärd. I vårt land klarar man sig ändå medan man i andra länder måste hjälpa till med allt!
Vi "behöver inte" sköta våra barns skolgång eller våra föräldrar när de blir gamla.

Har en "mamma" som förpestat hela mitt liv med psykisk samt fysisk misshandel som barn och därefter psykiskt. Hon ser bara sig själv och det skulle mycket väl kunna vara så att den dagen hon hamnar på äldreboende att hon anser sig ha de sämsta barn man kan ha som inte hälsar på eller passar upp. Bor 20 mil bort med egen familj och heltidsjobb. Orkar max träffa henne i två timmar sedan får jag panik.

Hoppas verkligen inte att personalen sitter och pratar nedlåtande om oss barn som kämpat för att fortsätta leva.

Inte mer än vad som gäller i ens egna nätverk. Men när det gäller fysisk omvårdnad, städning, matlagning etc, där är vi klara med att vi barn inte ska göra det. Det vill inte mamma och det vill inte vi.
En relation, absolut, men inte som vårdare eller mottagare av vård.
Jag vill absolut inte att vår son i  framtiden ska ta hand om oss, men mer än gärna umgås med oss.

Sedan tror jag inte det är så enkelt alla gånger när det gäller relationer. Ibland kan relationer gå snett, ibland är det bådas fel, ibland ingens fel och ibland den enas fel.
Jag har på avstånd sett detta, där den som sagt upp relationen egentligen inte kom ihåg varför och sedan har stoltheten tagit över. Det kan vara ett fel ord eller mening som gjort det.