en familjemedlem med trolig narcissistisk störning.

Vänd dig till en terapeut för att bearbeta dina känslor kring detta och se samtidigt till att sätta gränser om minimera kontakten med systern. Eventuellt med förbehållet att ni kan umgås igen den dag hon tagit emot hjälp. Kan inte se att det finns något annat att göra tyvärr.

Jag undrar också om man kan ringa anonymt och få stöd någonstans, jourhavande medmänniska eller jourhavande präst?

Jag har en syster som verkar delvis lik din. I stora drag: Hon tar för givet att alla ska se upp till henne och blir kränkt om hon känner sig ifrågasatt. Hon vill gärna styra och ställa och blir otrevlig om jag värnar min vilja. Inte så att jag vill bestämma över henne, men jag vill bestämma över mig själv. Jag tycker även att hon behandlar sin man illa.

Om jag försöker sätta gränser för vad som är acceptabelt blir hon bara argare. Jag skulle aldrig kunna föreslå att henne att söka hjälp eftersom det i hennes ögon är andra som är besvärliga.

Jag vill inte plåga vår mor med detta, hon har varit med om tillräckligt mycket ändå. Jag känner mig ganska ensam med det här, vet inte hur jag ska hantera detta för att ta så lite skada som möjligt.

Kan inte se att det handlar om narcissism. varför ska det alltid sättas diagnoser på allting nuförtiden? Dessutom har man som icke utbildad kompetensen att göra det.

Kan man inte bara nöja sig med att beskriva problemet med personen utan att tro sig veta vad den lider av?

Skulle det dessutom vara narcissism så är det ju ganska dumt att be personen söka hjälp för det då det inte går att "bota".

Tack för era svar. Min syster är inte frisk, vill inte gå in på alla raseriutbrott som hon kan få utan anledning. Hon kan då slå, ligga och sprattla som i filmen exorcisten men detta sker absolut inte dagligen utan dessa stora utbrott sker ibland. Annars är hon alltid offer, hon har alltid rätt att bete sig illa och få sin vilja igenom "för hon ska allt kunna få unna sig något också" är alltid undertonen även om hon gör oss andra ledarna. Men utåt är hon ypperlig. Över trevlig med ytliga kontakter men kan inte behålla några nära. Vet ej om hon börjar med sin "underton" mot dem då också. Men dessa utbrott är bara vi i familjen som sett. Mest mamma men även jag och pappa. Och som sagt nu i påskas fick mina föräldrar se ett raseriutbrott mot hennes make. Och pappa fick bröstsmärtor dagen efter. När han ringde henne så var det ju pga allt annat och inte ett ljud om hennes beteende.

Sökt på olika orsaker och narcissism passar in i punkt och prickar. Dessa utbrott är som nästan ångestutbrott. Sen blir hon helt lugn ett bra ta tag framöver men alltid "offerkoftan" på mot oss i familjen. Jag skulle som en tidigare skrev behöva bolla med någon hur jag ska bete mig. Inte lätt när det är familj. Och som du sist skrev att man kan inte hjälpa en narcissist (vilket jag förstår till 100% då jag ej kan förstå hur någon kan se igenom hennes fasad utåt). Då måste jag ha hjälp hur jag ska bete mig och klara detta. Tror dock vår relation kommer rinna ut när föräldrarna inte finns längre.

Det enda du kan göra är att rädda sig själv. Inse att hon aldrig kommer förändra sig på något sätt och bryt all kontakt.

Men med tanke på dina föräldrar så kanske det inte är så bra för deras hälsa. Stressen kommer definitivt öka för föräldrarna när din syster går till dem och snackar skit om dig (om du bryter med henne).

Jag skulle nog försöka minimera kontakten så mycket det går utan att skapa för stora konflikter och sen när era föräldrar dött klippa all kontakt.

Hon är inte narcissist. Det är inte det som är problemet och ett första steg är att inse det. Helt klart är hon sjuk på något sätt.

Det är farligt att läsa på om olika diagnoser som amatör då man nästan alltid hittar saker som stämmer in och sedan utgår man ifrån det. Av det du beskriver kan din syster lika gärna ha en emotionellt instabil personlighetsstörning(borderilne), men varken du eller jag kan avgöra det utan det kan bara en professionell göra.

Hur som helst, som jag skrev från början, det är inte det viktigaste med ett namn på din systers problem utan hur du och omgivningen ska hantera henne. Att utgå ifrån en kanske felaktig diagnos när ni ska hantera henne riskerar ju bara att göra saken värre.

Din oro över vad som hände rom du och maken dör kan du motverka genom att ni skriver en "viljeyttring". Där redogör ni för vem ni önskar ska ta hand om era barn om något händer och varför och eller vem ni absolut INTE vill och varför. Socialtjänsten beslutar men hänsyn tas såklart till er vilja.

Här finns en del olika tips på anhörigföreningar www.1177.se/Skane/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/Kontakt-med-andra/Foreningar-som-ger-stod-pa-natet/

Tack!!

Det är svårt att på egen hand sätta en diagnos enbart utifrån sökning på internet, däremot kan man få en bekräftelse och en fingervisning på att något inte står rätt till. Som anhörig är det svårt att göra så himla mycket om man dels är medberoende och den det gäller saknar både insikt och förmåga att se sin egen del i de problem som finns i och kring familjen. Vi har brutit med en nära anhörig och det var egentligen inte alls så svårt. Vi har haft mycket roligt och trevligt genom åren men priset var samtidigt att spela med, anpassa sig, falskspela och finna sig i dysfunktionella familjemönster. Nej fy fasen, jag tröttnade på det samtidigt som utspel och utbrott ökade där andra for illa. Den nu "avskurne" förstår ju givetvis inget och har inte gjort något fel. Ett kvitto på att vi gjorde rätt, saker hade aldrig kunnat bli bra.