Förälskad i betydligt äldre kollega

Har tjatat hål i min systers huvud om detta. Och troligtvis är min närmaste väns skalle också på väg att få ett hål. Därför vänder jag mig hit.
För att jag måste ventilera, släppa ut allting!
För ett halvår sen började jag på ett nytt jobb. Jag har tidigare arbetat ihop med folk där då de hyrde in personal från ett tidigare ställe jag jobbade på för 4 år sedan. 
Jag var då 22 år gammal och fick en dag jobba ihop med en man som var betydligt äldre, runt 45. Jag vet inte vad det var med honom men jag hade så roligt med honom, och det var som att han var som en magnet och jag kände mig helt galen i honom, det pirrade i mig varje dag när vi åt frukost tillsammans allihopa och jag vet att jag drömde om honom flera nätter efter att vi jobbat ihop, minns inga exakta drömmar men vet att jag berättade för min granne/vän om det och sa att när jag skulle göra sista dagen där skulle jag "attackera honom", något jag givetvis inte gjorde så klart. Så hamnade jag på annat jobb och det var inte mer med det. Jag slängde en tanke åt honom någon gång, men inte mer än så. 
Så i höstas när jag började jobba på detta stället så tänkte jag på det att ja, han jobbar säkert kvar där, men det är väl inget med det. Och så gick det några dagar på nya jobbet, en av mina första tankar var att "Herregud, hur kunde jag drömma om honom, vad var det för fel på mig?"
Sen fick jag åka med honom själv på ett jobb, och vi pratade, herregud vad vi pratade, om allt mellan himmel och jord. Och sen den dagen har det flutit på, så vi jobbar tillsammans i stort sett varje dag. 
Och jag har berättat allt om mig själv, precis allting, öppnat upp mig totalt. Han vet varenda detalj om hela mitt liv känns det som. Det känns som jag känt honom hela livet. Han har öppnat upp sig för mig också, berättat saker om tidigare äktenskap och förhållanden, saker han gjort när han växte upp osv. Det känns som att han är min bästa vän. Han vet vad jag ska säga innan jag hinner säga det osv. 
Det tog bara någon dag efter att vi börjat jobba tillsammans som jag började drömma igen. Och jag försökte skjuta undan allting, tänkte att "jag är sjuk i huvudet." Men som besatt satt jag och sökte på honom på nätet, kollade vart han bodde, om han hade fru och barn osv. Ingen fru, men två barn, yngre än mig men i vuxen ålder.
Sen har det luffat på bara, jag har drömt, skjutit undan det. Det är väl inga direkta sexdrömmar så sett, men drömmer att han är hos mig osv. Känner mig sinnessjuk när jag vaknar upp ur såna drömmar och går iväg till jobbet och där sitter han och ler mot mig. 
Nu till saken, jag har varit förälskad, och tänkt att det går över. Men det börjar gå åt fel håll nu. Vi har blivit väldigt fysiska på jobbet, under en längre tid så har han kramat om mig bakifrån flera gånger, någon gång har han pussat mig i håret. Och det jag känner då är att jag inte vill att han ska släppa taget. Vilket i sin tur att lett till att jag beter mig som en fjantig barnunge emellanåt, jag kan boxa till honom i bröstet 2-3 gånger, för då vet jag att han skrattar, tar tag i mig och kramar om mig. Ibland tittar han på mig och jag blir vimmelkantig och nervös, fumlig och konstig, säger osammanhängande saker och är allmänt dum i huvudet. Han skrattar och tycker bara att jag är rolig men om han bara visste vad som rör sig i min skalle.
Vid några tillfällen har han gått bakom mig och liksom hållit om mina höfter, och det känns som att han riktigt trycker sig mot mig. 
För någon vecka sen så gav han mig en kram, en riktig kram (tidigare har han bara kramat mig bakifrån) och jag kramade tillbaka, när han sedan tänkte släppa taget höll jag kvar, länge, men jag hade längtat så efter den där kramen. Sen blev det ett par snabbkramar resten av den dagen. 
Förra veckan så stod vi och kramades länge, och hans fingrar liksom lekte över min rygg, det kändes som hela jag skulle explodera.
Sen när vi väl ska släppa varandra blir det konstig stämning, vi vet inte hur vi ska bete oss, antingen blir han allvarlig direkt eller så blir jag det, och liksom kastar oss in i jobbet igen.
Vi har även viss sms-kontakt utanför jobbet och han ringer någon gång i veckan, oftast gällande jobb, men samtalstiden har ökat från 5 minuter till 40 minuter så vi pratar mer än bara jobb.
Jag har ju fattat sedan länge att jag är kär. Vissa dagar vill jag inget hellre än att bara följa med honom hem efter att arbetsdagen är slut.
Jag tror att han tycker om mig för att jag är den jag är, inte för hur jag ser ut.
Ibland känns det som att jag håller på att bli tokig, jag drömmer att han är hos mig och vaknar upp ensam.  
Kanske tycker han inte om mig på det sättet, han kanske ser mig som en liten söt, glad tjej bara? Men det finns saker han sagt och gjort som får mig att tro annat. Men vad vet jag, det enklaste vore ju att fråga. Eller att säga rakt ut vad jag känner och tänker, och det kommer jag nog göra tids nog, men risken är ju att stämningen blir avskyvärd om jag har tolkat alltihop fel. 
Han känner mig bättre än någon, och det känns som att han är min bästa vän. 
Jag förstår inte hur det kunde bli såhär, det var inte såhär jag hade tänkt mig att livet skulle te sig, men nu är det så, och man kan verkligen inte rå för vem man blir kär i och det där med åldern, det är fan i mig bara en siffra.
Men om det nu skulle vara så, att han tycker om mig också, vad är det att bygga vidare på? Har vi någon framtid ihop i så fall? Skulle vi kunna pussla ihop något tillsammans? 
Jag kan inte riktigt fokusera på jobbet när det är såhär, men jag vill inte byta kollega så att det blir annorlunda för att vi har så otroligt kul tillsammans på jobbet. Han säger ibland att han aldrig har träffat någon som är så rolig som jag. :) 
Vad gör man när livet leder in en på såhär krokiga stigar??