• Anonym (Johanna)

    Barnen varannan vecka vid skilsmässa, hur?

    Vi är inte skilda eller separerade, men jag måste erkänna att tankarna har börjat snurra i mitt huvud och har väl egentligen funnits där ett längre tag. Till och från. Det finns en sak dock som får mig att tveka mer än allt annat - barnen. Hur ska jag klara av att bara få vara med under halva deras uppväxt? Alltså att få bo med barnen varannan vecka.

    Hur har ni andra som separerat från era barns andra förälder hanterat den saken?

  • Svar på tråden Barnen varannan vecka vid skilsmässa, hur?
  • 682A

    Genom samarbete och att sätta barnens bästa först. I mitt fall bodde vi helt enkelt så nära varandra under låg- och mellanstadie att det funkade med barnens skola utan problem och barnen kunde tom. gå själva mellan oss när de ville. Nu när de är lite äldre är det inte så viktigt längre.

    Och då kunde man se det från den ljusa sidan: Mina barnveckor var just sådana, med aktiviteter, hälsa på släkt osv. Fester, jobba övertid och såna saker valde man förstås till de andra veckorna. Och med ge-och-ta samarbete bytte vi förstås dagar/helger med varandra när det behövdes.

  • Vardagspussel

    Ska föröka få fram hur jag upplever det idag. 
    Som många säger så är det hemskt att vara utan dem i en hel vecka. 

    Men det är inte helt galet. För den veckan som man inte har barnen så kan man ta sig tid för sig själv och leva lite. Men det gör inte en till en sämre förälder. För när man väl får dem i sitt hem igen så är det bara dem som gäller. Jag gör tusen mer saker med dem idag än när vi var varje dag. Nu tar man vara på tiden med dem då den är begränsad. 

    Mina barn gillar det bättre på detta vis. Då vi bråkade rätt mycket, så nu slipper dem tjuriga och arga föräldrar. Istället är vi glada och villiga att vara med dem mer än tidigare.

    Så helt hemskt är det inte, men visst optimalt skulle varit att få allt att fungera. Men inbland så går det inte.

  • Anonym (Johanna)

    Jag har varit hemmaförälder i 10år, så det är jättesvårt att tänka att det kan vara på något annat sätt. Vi har barn både i förskole- och skolålder. Vi har inte ett jättedåligt förhållande dör vi bråkar mycket, men det är inte längre så bra som det varit och som jag önskar att det skulle vara. Jag är villig att jobba på det, men jag får ingen respons från min partner och det är nog mycket det som gör att jag tänker i banorna på att gå skilda vägar.

    Jag har inget yrke (har just börjat om att arbeta) där övertid ens är aktuellt och att festa eller göra andra aktiviteter där barn kan vara ett hinder så att säga är inte heller något jag gör eller någonsin har gjort. Och jag har extremt svårt att tro att jag skulle ändras så mycket som person att jag skulle börja med det. Jag är, och har alltid varit, väldigt hemmakär och trivs absolut bäst hemma med familjen. Tanken då på att bara ha familjen varannan vecka gör mig fysiskt illamående. Att inte kunna säga godmorgon varje dag eller godnatt varje kväll..

    Jag förstår ju att när man är mitt uppe i situationen, så har man ju inget annat val än att finna sig i det, att det är viktigt att hitta det positiva och att det också blir vardag så småningom.

    Tack för era svar!

  • Anonym (Pappa)

    Det är tufft, så är det!

    Visst finns det saker som blir enklare, träning, övertid, tid för vänner.

    Men för min del uppväger det inte en tiondel av alla minus.

    Jag gillar det inte alls men förstår givetvis att det måste vara så eftersom det handlar om barnen i första hand och de behöver båda föräldrarna.

    Men nej, fem år senarea gillar jag det fortfarande inte.

    I början va det rent plågsamt, sen kom en period där det var ganska bekvämt och skönt för man hann ikapp med allt som man lagt undan under veckan med barnen. Men den perioden var kort och sen blev det en tråkig känsla igen. Men man får gilla läget, man lär sig det till slut. Även om man alltid tänker att man vill ha dem mer.

  • Bondförnuft
    Anonym (Johanna) skrev 2016-04-07 23:58:26 följande:
    Vi är inte skilda eller separerade, men jag måste erkänna att tankarna har börjat snurra i mitt huvud och har väl egentligen funnits där ett längre tag. Till och från. Det finns en sak dock som får mig att tveka mer än allt annat - barnen. Hur ska jag klara av att bara få vara med under halva deras uppväxt? Alltså att få bo med barnen varannan vecka.

    Hur har ni andra som separerat från era barns andra förälder hanterat den saken?
    Det går. Även om det är extra jobbigt de första ensamma veckorna. Man känner sig som världens mest dåliga förälder och saknar barnet (n) något fruktansvärt.

    Men rätt snabbt infinner sig ett lugn. Du kan nu leva lyckligt utan den du inte längre fungerade bra ihop med. Du vet att dina barn har det bra hos den andra föräldern, och du kan till och med börja uppskatta din nya egentid. :)
  • Anonym (Jos)

    Oj vad vanligt det verkar vara att vilja skilja sig efter att man varit hemma i 10 år eller mer och blivit försörjd av den andra parten å sen börjar jobba igen efter alla år.....

    Om nu inte ert förhållande är dåligt, varför ska du riva upp för barnen? Vad är det du inte får ut av ert förhållande som du tror du ska få istället om du skiljer dig? Hur vill du att ditt liv skall vara som du inte har nu? Barnen? Hur tänker du på dom och deras bästa? Det ÄR jobbigt för barnen ett bra tag efter ert uppbrott och dom förlorar en trygghet, där och då, som givetvis kan byggas upp igen, men det kan ta tid. Flera år. Jag förstår faktiskt inte varför man vill omkullvälta barnens värld så drastiskt om förhållandet inte är dåligt. Och det är verkligen i förnekelse att tro att barnen inte påverkas, då har man inte sett en skilsmässa på nära håll. 

    I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gör allt för att få barnen att klara det hela så bra som möjligt, det är tuffare för dom än vad man tror. 

  • Gung Ho

    Jag har min son 2+2+3 dagar, funkar för oss. Varannan vecka är inte enda modellen.

    Min fru har sin dotter varannan vecka.

    Bra kombo då båda barnen då får lite 'egen' tid med oss. De är båda fd ensamma barn och vana att ha egen tid med föräldrar.

  • Anonym (Johanna)
    Anonym (Jos) skrev 2016-04-08 11:04:06 följande:

    Oj vad vanligt det verkar vara att vilja skilja sig efter att man varit hemma i 10 år eller mer och blivit försörjd av den andra parten å sen börjar jobba igen efter alla år.....

    Om nu inte ert förhållande är dåligt, varför ska du riva upp för barnen? Vad är det du inte får ut av ert förhållande som du tror du ska få istället om du skiljer dig? Hur vill du att ditt liv skall vara som du inte har nu? Barnen? Hur tänker du på dom och deras bästa? Det ÄR jobbigt för barnen ett bra tag efter ert uppbrott och dom förlorar en trygghet, där och då, som givetvis kan byggas upp igen, men det kan ta tid. Flera år. Jag förstår faktiskt inte varför man vill omkullvälta barnens värld så drastiskt om förhållandet inte är dåligt. Och det är verkligen i förnekelse att tro att barnen inte påverkas, då har man inte sett en skilsmässa på nära håll. 

    I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gör allt för att få barnen att klara det hela så bra som möjligt, det är tuffare för dom än vad man tror. 


    Jasså, är det vanligt? Jag har faktiskt aldrig stött på någon fler. Jag har iofs inte träffat på nästan någon annan som valt att vara hemma med barnen så länge. Nåväl, skilsmässor verkar vara vanligt överlag. Tror inte det spelar någon roll hur länge någon varit hemma med barnet eller annat. Det förekommer i alla typer av relationer. Tyvärr.

    Jag skrev att det är inte jättedåligt på det sättet att vi bråkar och skriker mycket på varandra, men relationer kan vara dåliga på många sätt. Jag tycke dock inte att jag behöver förklara det för dig eller någon annan. Min frågade handlade inte om ifall andra ansåg att vår relation är tillräcklgt dålig för en skilsmässa, utan hur man hanterar att vara ifrån sina barn vid en eventuell skilsmässa.

    Att föräldrar separerar är givetvis inte lätt för barnen, det har väl ingen påstått heller? Jag har aldrig skrivit att barnen inte påverkas, så jag förstår inte varför du ens tar upp en sådan sak, och defintivt inte på det sättet du gör.
  • Anonym (Johanna)
    Anonym (Pappa) skrev 2016-04-08 03:48:32 följande:

    Det är tufft, så är det!

    Visst finns det saker som blir enklare, träning, övertid, tid för vänner.

    Men för min del uppväger det inte en tiondel av alla minus.

    Jag gillar det inte alls men förstår givetvis att det måste vara så eftersom det handlar om barnen i första hand och de behöver båda föräldrarna.

    Men nej, fem år senarea gillar jag det fortfarande inte.

    I början va det rent plågsamt, sen kom en period där det var ganska bekvämt och skönt för man hann ikapp med allt som man lagt undan under veckan med barnen. Men den perioden var kort och sen blev det en tråkig känsla igen. Men man får gilla läget, man lär sig det till slut. Även om man alltid tänker att man vill ha dem mer.


    Tack för ditt svar! Jag tycker att man oftast får höra hur skönt och bra det är att bara ha barnen varannan vecka. Hur bra man blir som förälder den veckan och hur bra man mår som människa den andra veckan. Många får det att låta som att det enbart är positivt att vara barnledig varannan vecka. Väldigt "uppfriskande" att få höra att det kan kännas på annat sätt också. Att mina tankar och känslor kring saken, att jag tror att det skulle bli väldigt svårt och jobbigt, inte är något som jag bara inbillar mig och något som aldrig upplevs. 
  • Anonym (Johanna)
    Bondförnuft skrev 2016-04-08 10:52:29 följande:
    Det går. Även om det är extra jobbigt de första ensamma veckorna. Man känner sig som världens mest dåliga förälder och saknar barnet (n) något fruktansvärt.

    Men rätt snabbt infinner sig ett lugn. Du kan nu leva lyckligt utan den du inte längre fungerade bra ihop med. Du vet att dina barn har det bra hos den andra föräldern, och du kan till och med börja uppskatta din nya egentid. :)
    Att kunna känna lycka över att inte vara kvar i ett förhållande som på ett eller annat sätt var betungande förstår jag. Men att uppskatta tiden utan barnen har jag jättesvårt att greppa. Jag vill ju vara med dom hela tiden, varje dag. Jag vill inte missa saker och det känns som att man missar massor med att bara ha dom hälften av tiden.
  • Anonym (Johanna)
    Gung Ho skrev 2016-04-09 07:38:01 följande:

    Jag har min son 2+2+3 dagar, funkar för oss. Varannan vecka är inte enda modellen.

    Min fru har sin dotter varannan vecka.

    Bra kombo då båda barnen då får lite 'egen' tid med oss. De är båda fd ensamma barn och vana att ha egen tid med föräldrar.


    Nej, såklart varannan vecka inte är den enda modellen och det är toppen att kunna dela upp det så att det funkar för alla, men hur man än delar upp det, så missar man ju dagar med sina barn. 

    Det är just det, hur firar man jul, nyår eller midsommar utan barnen? Eller en vanlig fredagkväll eller varför inte en ondag då det vanligtvis är läxläsning. Det är just det, att missa saker, små som stora, som känns otroligt jobbigt!
  • Anonym (Jos)
    Anonym (Johanna) skrev 2016-04-12 16:31:02 följande:

    , utan hur man hanterar att vara ifrån sina barn vid en eventuell skilsmässa.

    .


    Ja bra att du som vuxen har ett forum att vända dig till för hjälp hur du ska hantera det. Vad får barnen för hjälp att hantera att vara ifrån sin ena förälder varje vecka? Om du nu redan innan ni ens tagit upp saken ser att det kommer vara jobbigt å vara ifrån dina barn varannan vecka hur tror du dom kommer känna å må sen när det är så? Varför tror du det kommer vara jobbigare för dig än barnen? Jag, jag, jag......kanske du ska reflektera mer på barnen i skilsmässosituationen så löser sig resten sen med
  • Anonym (Johanna)
    Anonym (Jos) skrev 2016-04-12 21:15:30 följande:
    Ja bra att du som vuxen har ett forum att vända dig till för hjälp hur du ska hantera det. Vad får barnen för hjälp att hantera att vara ifrån sin ena förälder varje vecka? Om du nu redan innan ni ens tagit upp saken ser att det kommer vara jobbigt å vara ifrån dina barn varannan vecka hur tror du dom kommer känna å må sen när det är så? Varför tror du det kommer vara jobbigare för dig än barnen? Jag, jag, jag......kanske du ska reflektera mer på barnen i skilsmässosituationen så löser sig resten sen med
    Jag förstår inte riktigt vad du vill ha ut av detta? Varför du ens är här och kommenterar? 

    Jag har aldrig påstått att det skulle vara jobbigare för mig än för barnen, att dom inte ska få hjälp att hantera det osv. Men. Det kanske inte är saker jag känner att jag behöver eller vill ta upp här på forumet i den här tråden. Just nu, här, i den här tråden, så ligger fokus på mig och hur jag ska klara av att hantera att vara ifrån dom. Om du inte har något alls att komma med gällande den saken, så kan du kanske låta bli att svara alls.

    Mina barn kommer bli väl omhändertagna vid en eventuell skilsmässa, så oroa dig inte över den saken.
  • Anonym (Jos)
    Anonym (Johanna) skrev 2016-04-12 23:09:14 följande:

    Jag förstår inte riktigt vad du vill ha ut av detta? Varför du ens är här och kommenterar? 

    Jag har aldrig påstått att det skulle vara jobbigare för mig än för barnen, att dom inte ska få hjälp att hantera det osv. Men. Det kanske inte är saker jag känner att jag behöver eller vill ta upp här på forumet i den här tråden. Just nu, här, i den här tråden, så ligger fokus på mig och hur jag ska klara av att hantera att vara ifrån dom. Om du inte har något alls att komma med gällande den saken, så kan du kanske låta bli att svara alls.

    Mina barn kommer bli väl omhändertagna vid en eventuell skilsmässa, så oroa dig inte över den saken.


    Okej så du vet precis hur du ska hantera det på bästa vis för barnen så att de inte kommer känna det du är rädd för att känna, men inte dig själv? Jag reagerar att du endast tänker på dig själv i det här i din trådstart.
  • Anonym (vän)
    Anonym (Johanna) skrev 2016-04-07 23:58:26 följande:

    Vi är inte skilda eller separerade, men jag måste erkänna att tankarna har börjat snurra i mitt huvud och har väl egentligen funnits där ett längre tag. Till och från. Det finns en sak dock som får mig att tveka mer än allt annat - barnen. Hur ska jag klara av att bara få vara med under halva deras uppväxt? Alltså att få bo med barnen varannan vecka.

    Hur har ni andra som separerat från era barns andra förälder hanterat den saken?


    Jag lever i ett lyckligt äktenskap och vi har enbart gemensamma barn. Men jag har en skild vän. För henne så verkar det svåraste vara att dela på mammarollen. Nu är det en annan kvinna som firar varannan jul, köper nya kläder, läser sagor och hjälper till med kärleksbeskymmer. Barnen pussar henne godnatt varannan vecka och säger '' jag älskar dig mammis''(mammis är styvmammans smeknamn från barnen) i telefonen.

    Min väninna kan bara se på och stötta relationen. Samtidigt som det river i henne att se någon annan vaea familj med hennes barn så är hon glad för att deras relation till styvmamnan är så gid som den är. .. men det är nog väldigt svårt.
  • Anonym (Hit och dit)
    Anonym (Jos) skrev 2016-04-08 11:04:06 följande:

    Oj vad vanligt det verkar vara att vilja skilja sig efter att man varit hemma i 10 år eller mer och blivit försörjd av den andra parten å sen börjar jobba igen efter alla år.....

    Om nu inte ert förhållande är dåligt, varför ska du riva upp för barnen? Vad är det du inte får ut av ert förhållande som du tror du ska få istället om du skiljer dig? Hur vill du att ditt liv skall vara som du inte har nu? Barnen? Hur tänker du på dom och deras bästa? Det ÄR jobbigt för barnen ett bra tag efter ert uppbrott och dom förlorar en trygghet, där och då, som givetvis kan byggas upp igen, men det kan ta tid. Flera år. Jag förstår faktiskt inte varför man vill omkullvälta barnens värld så drastiskt om förhållandet inte är dåligt. Och det är verkligen i förnekelse att tro att barnen inte påverkas, då har man inte sett en skilsmässa på nära håll. 

    I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gör allt för att få barnen att klara det hela så bra som möjligt, det är tuffare för dom än vad man tror. 


    Jag håller med dig.

    Idag separerar folk för att en strumpa ligger fel i lådan. Så lätt att reta upp sig på vad den andra gör eller inte gör, och den andra också retar upp sig på vad den andra gör och inte gör. Inser man sina fel och brister så kan man därefter bli ett med varandra och man fyller ut de partner inte gör.

    Synd om dig för att inte träffa barnen? Jag tycker synd om barnen dom har en förälder som tänker slita upp en trygg vardag för att du vill leva singellivet och tror gräset är grönare på andra sidan.

    Livet blir vardag och vardagen är så långt ifrån fest man kan komma. Kärleken går inte bara rakt uppåt, kärleken får svackor och bevisligen är inte gräset grönare på andra sidan. Folk ger upp för lätt idag och där står barnen och slussad mellan föräldrarna som en jojo.
  • Anonym (Jos)
    Anonym (Hit och dit) skrev 2016-04-13 07:25:04 följande:
    Jag håller med dig.

    Idag separerar folk för att en strumpa ligger fel i lådan. Så lätt att reta upp sig på vad den andra gör eller inte gör, och den andra också retar upp sig på vad den andra gör och inte gör. Inser man sina fel och brister så kan man därefter bli ett med varandra och man fyller ut de partner inte gör.

    Synd om dig för att inte träffa barnen? Jag tycker synd om barnen dom har en förälder som tänker slita upp en trygg vardag för att du vill leva singellivet och tror gräset är grönare på andra sidan.

    Livet blir vardag och vardagen är så långt ifrån fest man kan komma. Kärleken går inte bara rakt uppåt, kärleken får svackor och bevisligen är inte gräset grönare på andra sidan. Folk ger upp för lätt idag och där står barnen och slussad mellan föräldrarna som en jojo.
    Precis...men sedan skaffar folk idag barn med ett nöjaktig partner, det funkar ok för stunden men det är inte 100 % perfekt och några år senare är en skilsmässa et faktum. Kan bara se för mig själv jag väntade tills jag träffade mannen i mitt liv å lite efter 30. Detta var ett medvetet val. Vår vardag och liv ÄR underbart, men visst är det som du säger vissa dagar är man trött och sliten osv man som människa kan inte vara på topp jämt och klart vi kan gnabbas lite då ibland, men grunden är som vi alltid har i botten att vi älskar varandra, vårt liv, och det vill vi inte vara utan. Men har man nu skaffat barn med någon som inte var rätt, ja då är det ens förbannade skyldighet att göra det bästa för barnen så de tar minst skada.  

    jag har sett vad en skilsmässor gör för barn på nära håll, och jag tycker det är själviskt att tänka på hur man själv kommer må i en sådan situation, ist för att sätta som mål att göra allt man kan för att barnen skall klara sig igenom det så minst påverkade som möjligt, så löser sig resten för en själv.
Svar på tråden Barnen varannan vecka vid skilsmässa, hur?