Ni som bytt partner hur visste ni vad ni skulle göra?

Jag tror man vet. Träffade en annan när jag och min sambo hade levt tillsammans i 10 år. Men den nya mannen så visste jag bara, att det var honom jag ville vara med. Allt var så lätt, till skillnad från det jag hade där allt var så jäkla svårt.

Ångrar inte mitt val att lämna, är lyckligare och gladare än någonsin.

Det känns. Jag träffade en man via jobbet. Mindåvarande man och jag hade då varit tillsammans i ca 15 år. Jag begärde skilsmässa tre veckor efter att jag träffat den nya mannen via jobbet. Den nya fick mig att känna saker jag aldrig känt förut. Nu är jag lycklig, men det är klart att det var jobbigt med skilsmässan (sälja boendet, bodelning osv).

Antar att ni jag rätt. Det känns väldigt bra med den nya men men har svårt att göra mina barn ledsna. Tänker lite att passionen med den nya kommer att lägga sig med tiden och det kan bli bra hemma igen. Det är nog inte rätt.

Passionen lägger sig absolut med den nya, så är det ju. Det handlar om att granska relationen man lever i. Varför har man det dåligt? Kommer det verkligen bli bättre?

I mitt fall handlade det om att tilliten inte fanns varken från min dåvarande sambos håll eller mitt.

Jag vet att min nya aldrig skulle vara otrogen mot mig, vilket har givit mig ett helt annat självförtroende i relationen och en helt ny insikt om mig själv, att jag kan också leva ett "normalt" monogamt förhållande. Vilket har givit mig en enorm trygghet.

Det skulle aldrig ha hänt med mitt ex.

I vår relation handlar det nog mycket om att han är dålig på att visa att han åtrår mig. Han vill sällan ha sex, jag känner noll bekräftelse från honom. Vi har pratat om det massor med gånger och han säger att han ska bättra sig men inget händer. Är det en tillräckligt bra anledning att skilja sig? Vill jag ens leva utan honom? Borde jag bara vara nöjd? Så svåra frågor.

Det kan ju tyvärr bara du svara på.

Hur viktigt är det för dig att känna dig uppvaktad och sexig? Hur viktigt är sex för dig?

Jag skulle inte kunna leva med en man som tar mig för given på det sättet. Då skulle jag likaväl kunna bo ihop med en kompis.

Och just att han säger att det ska bli bättre men det blir inte bättre, där har ni fastnat. Det kommer antagligen aldrig bli bättre, kanske tillfälligt någon vecka eller månad men sen är man tillbaka igen.

Men känner du att du älskar honom och att du verkligen inte kan se ett liv utan honom, ja då kanske man kan ha överseende. Men jag tror inte på det i längden, och innerst inne gör inte du heller det, annars hade du aldrig frågat här...

Hur känner den andra mannen inför eran relation? Är det en man du skulle kunna leva med eller är det mest en tillfällig grej?

Att ni har barn i tonåren kan vara både jobbigt och enkelt, yngre tonåren så kan dom uppleva att det är väldigt jobbigt, övre tonåren så har dom mer förståelse.

Men bara för att man har halvvuxna barn och gift så betyder inte det att man faktiskt måste leva med sin partner tills man dör. Det är helt okej att ändra linje längs vägen. Oavsett om det finns en annan med i bilden eller inte.

Jag tror nog inte på det i längden. Jag tycker att jag är värd mer, att känna mig älskad inte bara som en bra kompis och partner i detta företaget (alltså familjen hemmet).

Den andre vill satsa men det finns många problem där också. Eller egentligen är han bra på alla sätt min man är dålig på men han har inte de fördelarna min man har. De kompletterar varandra bra.

Då kanske ingen av dom är något för dig.

Men att lämna relationen och leva som singel är inte heller fel. Då kan du med tiden hitta någon som passar dig.