Missed abortion
Hej!
Startar en ny trad har da jag kanner att jag behover prata av mig lite. Det blir nog ett langt inlagg da det ar en hel del saker jag kanner att jag behover ventilera.
Den 24/2 gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt. Det var en stor chock for mig men nar chocken lagt sig blev bade jag och min pojkvan jatteglada (och givetvis oroliga over allt som kan ga fel). Jag valde att gora ett privat UL den 10/3 for att stilla min oro. Det var min forsta graviditet och jag har ganska latt att stressa upp mig over saker sa det kandes skont att fa besked om hur det sag ut. Tyvarr fick vi ett trakigt besked. Jag skulle vara i v 7+5 men UL visade inga hjartslag och fostret hade stannat i v 6+0. Trots att det var ett trakigt besked var jag extremt tacksam over att jag fick veta det hos barnmorskan och inte hemma ensam. Barnmorskan var jattegullig och svarade pa alla fragor jag hade och rekommenderade mig att uppsoka lakare. Hon trodde dock att missfallet skulle starta spontant inom en vecka.
Har borjar det riktigt jobbiga. Jag ar bosatt utomlands och har inte haft jattemycket med sjukvarden i det har landet att gora. Efter ca fem dagar (pa grund av att det kom en helg emellan) akte jag till gynakuten och forklarade situationen. De gjorde UL och tog blodprover och konstaterade det jag redan visste. Sedan sa lakaren att det allra basta var att "vanta ut det" och att det ar helt normalt att det kan ta upp till en manad. Eftersom allt detta var helt nytt for mig litade jag pa hennes bedomning, aven om det saklart kandes fruktansvart att aka hem med vetskapen att jag kommer att ga runt och bara pa vart doda barn upp till en manad.
Veckorna som foljde var helt fruktansvarda. Jag madde otroligt daligt och jag bara vantade pa att borja bloda sa att detta skulle vara over. Inget hande. Jag bar med mig bindor och smartstillande overallt eftersom jag inte visste nar eller om nagot skulle handa. Eller ens VAD som skulle handa? Min stackars pojkvan forsokte trosta och hjalpa och han var ju jatteorolig och tyckte det var ett konstigt rad jag fatt av lakaren. Jag tyckte ocksa det men lakaren hade insisterat pa att det ar sahar det gar till pa alla sjukhus och alla lakare rekommenderar detta.
Den 31/3 fick jag till slut nagon form av panikattack. Jag ringde min pojkvan fran jobbet och bara grat och grat. Vi akte in till akuten (ett annat sjukhus denna gang) och den har gangen blev jag inlagd direkt, Jag fick tabletter vid 18.30-tiden (de skulle tas med 6 timmars mellanrum) och forst hande inget alls, men efter ca 5 timmar fick jag sammandragningar. Jag kande av dem men de var inte smartsamma, antagligen berodde det pa att jag fick smartstillande intravenost. Nar de var som "varst" skulle jag saga att de var som mensvark men inte varre an sa. Jag hade overhuvudtaget inte ont alls under missfallet.
Nar nattskoterskan kom for att ge nasta omgang tabletter borjade jag bloda. Forst bara litegrann, sedan forsade det ur mig. Det var stora fasta klumpar som kom ut ur mig och jattemycket blod. Jag hade inte ont nar detta hande men var saklart lite chockad. Sen fortsatte jag bloda under natten och morgonen, tydligen tappade jag mer blod an vanligt och fick ta en hel del tabletter for att stoppa blodningen. Skoterskan som hjalpte mig under natten var verkligen en angel, helt fantastisk. Aven om det ar en trakig situation att vara i sa var jag otroligt lattad over att inte langre behova ga runt med ett dott foster inuti mig sa jag var ganska "uppat".
Pa morgonen hade blodningen avtagit och var bara som mens. Jag fick gora ett UL och allt sag bra ut. Lakaren sa att jag formodligen kommer att bloda ett par veckor, kanske en manad men att det ar helt normalt. Nu har det gatt tio dagar och jag bloder pyttelite, ungefar som sista dagen pa mens.
Anledningen att jag skriver om min upplevelse ar att jag sokte jattemycket information under tiden som jag hade mitt missed abortion (MA) och jag hittade nastan bara skrackhistorier om andras upplevelser. For mig var sjalva missfallet inte alls jobbigt, varken fysiskt eller psykiskt. Jag hade inte ont och jag var mest lattad over att det var over.
Det som kandes jobbigt i efterhand var att min kille inte fick vara med mig pa sjukhuset den natten, han fick ga klockan 20 nar besokstiden var slut. Jag hade inget behov av honom dar, men jag tror att det hade varit bra for honom att se vad jag var med om sa det blev mer verkligt for honom och vi kunde dela upplevelsen.
Det har gatt tio dagar sedan missfallet och jag mar helt OK nu. Ibland blir jag lite deppig och grater men antar att det ar helt normalt efter en san har upplevelse. Min kille ar helt fantastisk och gor allt for att forsta, men sjalvklart ar det inte samma sak for honom som inte upplevt det sjalv. Dessutom ar tre av mina narmsta vanner gravida, en berattade det for mig just efter att jag kommit hem fran sjukhuset sa det kandes ganska jobbigt, sarskilt som jag valt att inte beratta om detta for dem.
Det blev ett langt inlagg, precis som jag trodde men jag ville dela med mig av detta ifall det finns nagon som ar i samma situation som jag var. Det ar en jattejobbig situation att vara i och jag kan bara saga STA PA ER om ni kanner att lakare inte ger er den behandling ni behover. For mig var det allra varsta de veckor nar jag gick och vantade pa missfall och det kommer jag aldrig nagonsin att acceptera. Och jag och min kille har pratat och pratat och pratat. Jag tror inte att jag skulle ma sa bra psykiskt som jag gor nu sa har kort efter om det inte vore for att jag om och om igen gatt igenom allt som hant med honom. Och jag tror att han ocksa mar bra av att veta, det gor honom mer delaktig ocksa.
Det var min historia. Kanske finns det andra som har varit med om liknande saker som vill prata av sig har?