Varför är jag känslomässigt beroende av honom?
Jag är sambo med en man som jag älskar högt. Han är strax över 30 och jag är 28. Vi har levt tillsammans i lite mer än 3 år nu.
Utåt sett är jag en stark individ, en glad person som är social och folk tror ofta att jag har ett högt självförtroende. Ser bra ut och är både högutbildad och socialt kompetent.
Innan jag träffade min sambo var jag tillsammans med en kille som jag mötte på gymnasiet. Vi växte samman och han var hela min värld, hela jag knäcktes i den relationen och jag tappade mig själv. Vet inte ens om jag någonsin byggde upp mig och det känns som att någon eller några pusselbitar av mig själv saknas. Att de aldrig kom på plats.
För jag kan känna mig som ett behövande barn. Försöker att analysera mig själv och gå på djupet av hela problematiken för att hitta ro och lösningar men varje gång faller jag! Känns som att jag identifierat problemen men att jag inte lyckas hitta lösningarna.
Jag gjorde allt för min före detta. Han var allt och jag var inget. Hans ord var min lag och jag arbetade runt honom hela tiden. Vet inte om det var för att han krävde det helt och hållet eller om det var en kombination av hans starka personlighet och krav men också min vekhet och osäkerhet. Jag ville ju göra allt för honom så att han skulle ge mig kärlek i gengäld och aldrig lämna mig. Som ett barn som försöker bli bäst i förälderns ögon.
Till slut lämnade jag förhållandet för att det på något sätt ringde en klocka efter alldeles för många år. Jag bara slängde mig ut i världen och startade om.
Sedan träffade jag min nuvarande efter ett tag och som sagt har vi varit ett par i över 3 år nu.
Jag märkte ganska snabbt att jag började falla tillbaka i gamla mönster fastän jag inte ville det. Sakta men säkert blev jag mer och mer osäker och tappade mig själv. Han blev min värld. Och med det menar jag alltså att mitt värde började ligga i vad han tyckte om mig, vad han sa till mig, hur han betedde sig osv. Och jag inser att jag verkligen är känslomässigt beroende av honom.
För att inte påverka honom med mina problem, för att inte vara en tyngd för honom så gör jag allt i min makt för att kontrollera dessa känslor och inte låta dem få utrymme. Ibland visar jag mig svag och kanske svartsjuk, ledsen, rädd att bli lämnad osv. Men det är ytterst sällan. Resten av tiden biter jag ihop och är en glad och positiv partner som säger OK och är glad med honom.
Innerst inne upplever jag bara att jag är SÅ VEK. Jag är rädd för att bli lämnad. Rädd för att bli förlorad. Bli en förlorare. Rädd för att tappa honom som att han vore det absolut bästa och sista på jorden, som att han vore någon gud och det dyrbaraste som gått på vår mark. Som att ALLT som betyder något finns i honom.
Jag blir då naturligtvis rädd för att mista detta för mister jag det mister jag allt. Så en del saker upplevs som hot för mig. Hör han inte av sig så mycket under dagen kan jag tänka att han har det trevligare där han är utan mig. Att han har kul med någon annan - kille som tjej. Att han har trevligt och glömmer bort mig.
Går han ut med jobbet tänker jag att kanske lyckas någon kollega få honom intresserad. Vad händer då?
Han gör alla dessa saker SÅKLART. Han gör det han vill och behöver. Men under tiden kan jag sitta för mig själv och ha extremt destruktiva tankar..
Och jag förgör mig själv. Långsamt.
Finns det någon som kan rekommendera någon bok, ett tankesätt, en hemsida, samtalskontakt, vilken hjälp som helst.
Har upplevt att när jag fått prata med folk som utmanar mitt tänkt, lyssnar och guidar.. då kommer jag framåt!