Varför stannar du i ett dåligt förhållande?

Barnen (2 st) och frun främst... tror att alla tre har det bättre nu än om vi skiljer oss (själv tror jag att jag skulle få det betydligt bättre). Vet att de klarar sig men tror ändå de blir ledsna och mår dåligt något år och eftersom relationen inte är katastrof så får det bära ett tag till. Har också fått rådet av vänner att lämna men är glad att jag inte gjort det ännu för vi lär oss båda två och förstår varann allt bättre. Kanske blir det bra när jag blir äldre och sexlusten avtar så vi kommer närmare varandra även där...

Paralyserande rädsla för ensamhet. Jag klarar inte av att vara ensam. Efter nåt dygn blir jag helt psycho och börjar prata med mig själv etc. Är rädd att ingen annan kommer vilja ha mig. Är rädd att jag inte kommer hitta nån som är lika smart, snäll etc. Och så är han min bästa vän.

Åh, så patetisk jag är.

Bor i en dyr stad med +10 års kö på hyresrätter. Jag sparar och står i alla köer som finns.

Jag vill att han ska lämna eftersom det är han som beter sig som att han inte bryr sig. Vill inte göra honom den "tjänsten". Dessutom stannar jag av bekvämlighetskäl. Fin bostad osv.. Jag har ändå förlorat hoppet om att någonsin träffa "den rätte" så jag har ingen brådska..

Jag tror att förhållande och känslor är som allt annat... Det går upp och ner... Skulle man lämna så fort man är nere, skulle man få byta ofta ;) Jag rider ut stormmen... Men då måste jag se att den andra också gör det... Jag ger 100% lång tid, pratar, säger vad jag behöver osv... får jag inget tillbaks, kan jag lämna och veta att jag har gjort allt i min makt för att få det att funka. Skulle aldrig stanna för att jag är "beroende" av hans ekonomi, jag har egen, osv.... Jag vill ha en som jag kan bli gammal med... Tror jag hittat han, även fast vi just nu är nere...

Lycka till :)

Du satte ord på det. Hoppet är ju det sista som dör. 

... att barnen nu iaf har en relation till sin pappa, något som han många gånger har hotat med att låta bli att ha när han varit sur/arg på mig och sagt att det är slut.

... att det allt som oftast faktiskt är helt ok och jag på ett idiotiskt vis ändå älskar honom trots hans humörsvängningar

Min lista om varför jag skulle lämna är oändligt lång, listan att stanna är mycket kortare
Älskar honom trots allt han gör
Vi det ganska bra ibland
Jag är rädd att han kommer skada sig själv om jag försvinner
Alla semester planer, konserter osv
Att vi har säsongsbiljetter

Men ju längre jag stannar förlorar jag allt mer som självrespekt och fler vänner

Jag stannar enbart för barnens skull. Vill inte att de ska växa upp med skilda föräldrar, att de ska ha varannavecka liv.
Jag själv vill inte vara ifrån barnen varannan vecka
Ekonomin är bättre då man är två också

Själv skulle jag dock må mycket bättre om jag lämnade min man.

Man kan säkert räkna upp tusentals anledningar till det mesta, men en intressantare fråga är vilka av dem som är riktiga anledningar och vilka som är dåliga ursäkter eller rena självlögner?

Att bryta upp ÄR svårt och jobbigt, inte undra på att det tar emot, dessutom vet man vad man har nu men man vet inte var man kommer befinna sig om man bryter upp, den kan bli bra eller dåligt, ett osäkert kort helt enkelt.

Det enklaste valet är att stanna, men det behöver inte vara det bästa valet.

För att det blir som en drog. Topparna är skyhöga och man blir helt uppfylld av kärlek men sedan kan det rasa lika snabbt och man hamnar i avgrunden.

Man lever väl för de där topparna!! På nåt sätt blir det värt det.... Typ som en knarkare blir man.!

Exakt samma här.

Rent praktiska skäl. Det är enklare med hämtning och lämning, ekonomin är bra, barnen får tillgång till båda föräldrarna varje dag och vi är ganska bra vänner ändå - för det mesta.

Jag tänker även på mig själv, jag vill inte vara ifrån barnen varannan vecka. 

Det finns fler än ett sätt att flå en katt och det finns fler än ett sätt att vara familj. Bara maken och jag vet hur det ligger till egentligen.

Jag är ensam i mitt förhållande. Vi är tillsammans och gör roliga saker och ibland har vi det riktigt bra. Men han har inget som helst intresse av att vara med på saker jag gör/vill göra. Det är ALLTID saker han gillar eller vill göra. Kan vara nåt så enkelt som att gå en promenad, han följer ALDRIG med. Om jag väljer ett bord på restaurangen, ändrar han ALLTID. Om jag väljer plats att parkera så skulle jag valt en annan plats.
Jag kommer lämna, kanske redan till sommaren.... Men vi får se...

Oj vad ensam som man jag känner mig... finns det inte fler män som stannar i ett dåligt förhållande?

Åh! Exakt det du beskriver är anledningen till att jag stannade i ett dåligt förhållande i tre år. Bröt dock upp med honom för en månad sedan och jag har hela tiden känt att det är rätt beslut. Synd att det tog så lång tid att samla styrkan bara.

För min del är det så att jag kan skriva om något som stör mig, och som säkert är en anledning till att lämna, men för varje stor grej som stör mig så finns det minst en lika stor grej som jag uppskattar, älskar och letar efter hos en partner. Men de sakerna skriver jag ju inte här...

Ni som verkligen bara stannar för barnens skull osv. Är det ok med att ha någon vid sidan av så länge det sköts diskret (så att barnen inte märker det och det inte går ut över hur ni lagt upp livet ni lever bredvid varandra) eller känner ni att ni trots att ert äktenskap är över inte kan titta åt något annat håll för att må bra (åtminstone inte utan rädsla att bli påkommen och vilka konsekvenser det skulle bli av det)?

Av många anledningar egentligen. Rent praktiskt blir det lättare att stanna med ekonomin och hus och så. Sen är jag en person som har svårt för att säga ifrån och säga nej. Honom vågar jag säga ifrån, och utan honom försöker gärna andra som släkt och vänner köra över mig. De säger vad jag ska göra och sådant och bestämmer saker över huvudet på mig. Så det känns bättre att ha en som kan vara bestämmande (inte alltid) än alla andra..

Jag spejar så mycket jag kan åt alla håll!

(Och det är hon medveten om)

Vet inte vad som skulle hända om jag verkligen hittade en älskarinna men är beredd att ta konsekvenserna om det blir några. Kanske skulle vi bara få det mycket bättre då vi slipper belastningen av våra ojämlika sociala och sexuella behov, finns ju exempel på både och här på forumet.