Känner mig så ensam trots att jag har sambo barn och familj och vänner men det känns inte på riktigt

Men HUR ofta är du hos dina föräldrar? 3-4 ggr i veckan? Då hade även jag tyckt det blev för mycket. Tänk själv att ständigt ha sitt vuxna barn hemma, tillsammans med barnbarnet. Du pratade avlastning där. Det kan ju inte vara hur kul som helst att ständigt ha de vuxna ungarna hängade i kjolarna och dessutom känna att man ska ta hand om deras barn? Är du osjälvständig?

Det var ju inte så jag menade att dom ska ta hand om mitt barn utan dom kan hjälpa mig några timmar ibland bara. Jag brukar vara hos dom en gång i månaden ibland varannan månad och vi stannar ca 5-6 dagar. Nej jag är inte osjälvständig. Jag vill bara ha sällskap.

Jag förstår dina känslor och tycker att det låter väldigt sorgligt :/ Jag har inte världens bästa relation till mina föräldrar själv. Jag är också från norrland men bor nu sedan en tid i södra Sverige pga jobb och hade gärna hälsat på där mer men får liksom du vibbar om att de kanske inte är så positiva. De blir glada när jag kommer men ger sedan vinkar om att det är ganska jobbigt med mitt barn och kan fråga om hemresa. Jag ber inte om avlastning när jag är där mer än kanske någon enstaka gång men mamma tar på sig att göra en massa ändå som att gå ut med mitt barn och så. I mitt fall har jag en syster som bor nära mina föräldrar och som också har barn och hon behöver jättemycket hjälp så kanske det inte blir så mycket över till mig. Det känns också som att mamma och min syster är mycket närmare än vad jag är för de umgås väldigt mycket och verkar känna varandra på ett helt annat plan.

Jag har en sambo som också jobbar jättemycket och vår relation är inte den bästa. Han jobbar hemifrån men stänger in sig på sitt kontor och jag har känslan av att jag hela tiden stör och är i vägen när jag söker kontakt. Han jobbar också mycket på helgerna, är egentligen aldrig ledig eftersom han jobbar hemifrån.

Sedan är det vänner. I min hemstad har jag en vän men hon har mycket fullt upp med sitt nu. Jag har försökt bestämma att hälsa på henne två gånger men saker har kommit ivägen för henne. Jag har en till vän som har flyttat till en helt annan stad och som nu nästan aldrig hör av sig och bara svarar enstaka gånger på sms, oftast inte alls. Annars har jag bara bekanta som jag inte heller kan prata med riktigt. Hemskt att känna sig såhär ensam. Jag har inget egentligt råd till dig men du är iaf inte ensam att känna så här. Kanske du kan fråga om din pappa vill komma och hälsa på dig? Kram!

Inte så ofta alltså. Men stanna i nästan en vecka? Tror du ska snacka med mamma där om hur du känner. Hon kanske bara tycker det är lite mycket med så lång tid sammanhängande? Vad jag menar är, om jag går till mig själv, att man då går in i mammaroll/dotterroll igen. Det ska planeras mat, det ska lagas mat (inte en enstaka gång utan varje dag), det ska handlas. Och man känner ju att man inte helt kan koppla av när man har andra hemma än de vanliga. Du har flyttat hemifrån och har egen familj. De har liksom gjort sitt. Att nån enstaka gång stanna flera dagar är en sak, men tydligen är du där systematiskt 5-6 dagar. I månaden. Eller så.

Relationen till sina barn förändras storligen när de blir vuxna och flyttar hemifrån. Man är inte direkt mamma längre, utan vänner och kanske stöttepelare. Jag har haft min dotter hemma en vecka. Och även om vi är väldigt goda vänner, så skulle jag inte vilja ha henne boende hos mig en vecka i månaden. Jag är van att sköta mitt. Jag älskar min dotter, och vi har daglig kontakt flera gånger om dagen. Vi ses också nån gång i veckan. Som goda vänner.

Ta ett snack med din mamma. Hon kanske känner som jag.

Om jag ser till min egen relation med mina föräldrar så träffas vi antagligen varje vecka, men det handlar om 3-4 h där vi kommer och äter middag kanske och åker sedan hem efter några timmar. 

Jag har nog inte sovit "hemma" sen jag slutade säsonga då jag var 23, och hade lite luckor mellan boenden ibland, fyller 35 nu. Jag har en jättebra relation med mina föräldrar men dom skulle inte uppskatta om jag sov där nästan en vecka i månaden med barnen, det skulle dom tycka vara jobbigt och påfrestande. Mycket tack vare matlagning, dom har egna liv som dom ska anpassa efter oss gäster etc. Jag tror nog inte du behöver ta så illa vid dig av vad din mamma sa. 

Hej! Förstår din känsla! Jag har fler barn, men en man som jobbar mycket och föräldrar i samma stad som prioriterar ett annat syskons barn. Svärföräldrarna träffas vi med på kalas endast.
Kan du inte prova att gå på öppen förskola någon dag i veckan och få sällskap på så vis? Jag hade nog inte brytt mig om att hälsa på på ett tag, och nästa gång bara sovit över en dag eller två.

Å så jobbigt att hon sade så, men har du kanske inte varit helt öppen med henne att ni har problem hemma? Som jag läser det så "flyr" du lite från era äktenskapliga problem. I detta läget kan jag tänka mig att din mamma är beredd att stötta - ett tag. Är det så att ni inte pratar om sånt så kanske detta t.o.m. är hennes sätt att låta dig ta itu med dina/era äktenskapliga problem.

Min mamma är jätteglad när vi kommer, varje gång. Hon är vårt vattenhål och är det nog gärna också. Men jag är nu 40 och hon 70. Jag har fattat att det inte innebär helpension och hon har fattat att detta med barn och barnbarn är en viktig del av livet. När vi fick barn 3 & 4 (tvillingar) var det hon som kom och hälsade på. Ofta och gärna. Vi hade aldrig klarat första året utan henne. Än idag är hon vårt "retreat". Hon säger ifrån när hon inte kan, men hon gillar att känna sig behövd också! Men vi är där kanske varannan månad en helg och vi bjuder upp henne till oss när det kör ihop sig på jobbet och vi behöver barnvakt. Eller bara när vi saknar henne. Fantastisk människa, hela familjen älskar när hon är hos oss. Visst blir hon trött av alla våra kidz, men veckorna däremellan är hennes liv inte så stressigt. Och vi delar på hushållsarbetet som kompisar, inte som mor-dotter. Vi har en helt annan relation än då. Varje gång hon gör nåt som underlättar livet för mig eller min man är vi galet tacksamma och har vett att visa det också.

Med det sagt förstår jag att du känner dig ensam. Men din mamma och pappa kanske inte är lösningen. Det är nog också så att såvida du inte bor på en semesterort, så kommer inte vännerna bara för att träffa dig när du ändå finns tillgänglig en gång i månaden. Så det hade jag nog inte heller tagit åt mig så av. Mitt råd är att lösa din familjesituation i första hand, sen löser sig nog allt annat också. Och prata ärligt med din mamma om hur du har det. Lycka till!