Barn med två boenden och två olika uppfostran som blivit ett problem.

Jag och min sambo har varit tillsammans två år. Jag har ett barn sen tidigare. Han har två barn sen tidigare, 5 och 7, och barnen bor varannan vecka hos sin mamma. Jag börjar från början.

Mamman har aldrig satt gränser och pappan har fått vara översträng med en uns av för sträng. Men strängheten kom bara fram efter att barnen gjort samma sak om och om igen. Ingen av föräldrarna var alltså där direkt, eller innan, barnen gjorde eller sa nått olämpligt. Båda barnen var lite bråkiga på dagis och lyssnade tex inte på fröknarna. Extra insatser har varit nödvändiga.

Jag kommer in i bilden. I början med inställningen att jag ger barnen kärlek, uppmuntran och trygghet samt såklart tillsägelser när dom gör något farligt eller nått dom inte får. Efter ett tag så inser jag att situationen är lite svårare än vad jag trott efter att hört från omgivningen hur dom beskrivit barnen som busiga eller bråkiga eller överallt eller dumma, det kändes alltså som att omgivningen berättat sakerna lite snällt, situationen var för mig större än väntat.

I början försökte jag ta det lite i taget med barnens pappa och idag så har han en helt annan inställning om sin uppfostran både nu och då. Han säger att han gillade inte situationen med sitt ex och hur barnen betedde sig men visste inte heller vad som skulle göras åt saken.

Det som kvarstår är att allt vi jobbar med barnen på vår vecka är som bortblåsta efter en vecka hos sin mamma som, så vitt vi förstår och hört inte sätter några regler eller ger konsekvenser men, kärlek! Vi kämpar hela vår vecka med barnen som kommer till oss alldeles hyperaktiva och i slutet av veckan är dom så himla mycket lugnare och snällare och vad vi tycker mer harmoniska och glada.

Vi håller på att bli tokiga. Barnen ljuger, slåss med andra barn, lyssnar inte på vuxna eller andra barn, visar ingen ånger, äter som småbarn, glömmer bort allt hela tiden, kissar på sig bara för att dom inte orkar gå på toa. Det känns som dom bara skiter i allt. Har testat att vara arg på dom, att prata med dom på olika sätt, vara glad, att vara positiv och ge beröm. Ja, allt känns de som vi testat.

Finns det någon där ute som har tips på vad vi kan göra? Just nu funderar vi på ett schema här hemma för varje dag som dom får följa. Det tänker vi underlättar för dom. Att dom vet vad som förväntas av dom. Sen funderar vi också på ett belöningssystem där man kanske startar på mitten och där man kan flyttas bakåt om man slåss tex och flyttas framåt när man gör nått bra. Belöningen när man kommer i mål kommer vara att få välja middag på lördagen tex. Alltså inget extravagant.

Det ska tilläggas att vi försökt prata med mamman om detta för ett år sedan men det var lönlöst.