Stödgrupp för att fatta beslut i otrohetens kölvatten

Jag vill vara med. Jag kämpar för att överleva, för att acceptera och för att hamna helt över ytan igen.

I dagarna är det ett år sedan min man inledde en relation med en kollega. En relation som pågick tills jag lyckades lista ut vad som höll på bakom min rygg. I fem månader valde mun man bort mig och vår familj för en annan kvinna. Det har inte haft sex men diskuterat det och gjort det mesta annat man kan göra.

Till saken hör att vi precis fått vårt andra barn när detta hände. Jag har aldrig känt mig så lurad, så liten och bortglömd.

Jag har valt att stanna trots att min instinkt var att dra så långt jag bara kunde. Att stanna betyder att kämpa och jag vet att vi har långt kvar innan något verkligt beslut om vår relation kan fattas. För jag tror att oavsett om det är vi för resten av livet eller om vi skiljer oss måste saker redas ut. Så att barnen inte kommer i kläm (mer än de redan gjort).

Vi går på rådgivning och kommer lite framåt men just nu har jag en oerhörd jobbig mur att tag mig över. Överleva "årsdagen" och att reda ut alla de tankar som ploppar upp i och med det.

Blir i dagarna snart ett år sedan det framkommit att min fru haft ett sexuellt förhållande med vår "kompis" som jag umgicks med samtidigt.

Hela vårt liv är nu annorlunda. Jag önskar att det kunnat vara så här innan, nu är allt förstört ändå trots att min fru blivit så "bra" eller vad man ska kalla det.

Man säger ju att man ska ta ett beslut efter ett år när man har barn men det kan gå hur som helst faktiskt. Jag är så otroligt jävla besviken på henne!

Jag med, kämpar dagligen med att lita på honom, ta ett beslut om jag ska stanna eller gå. Vi har inga barn tillsammans, vi bor inte ihop, men jag tror jag har gett upp. Alla mina förhållanden har slutat i otrohet från partnerssida. Denna gång erbjöd jag ett öppet förhållande, inte för att jag vill men för att vi kunde ha alla kort på bordet och slippa lögner. Han nekar men har de senaste 1,5 åren gjort allt för att vara otrogen mot mig och lyckats. Han förgjort mig och jag har ingen styrka att lämna just nu.
Jag kan lika gärna vara med honom som jag vet är otrogen och ljuger, som att träffa någon ny, börja om och bara bli sviken igen.

För min del så är otrohet ett oförlåtligt svek. Skulle han testa gräset på andra sidan så kan han stanna där. Och samma gäller mig.

För mig var det 8-9 månader sedan min värld rasade. Fick av misstag syn på ett sms som gjorde att mitt hjärta stannade. Jag valde att stanna kvar. Fram tills för ca 3 veckor sedan har varje dag varit en kamp. Sen bestämde jag mig för att släppa allt och ge förhållandet en chans. Min partner ångrar sig verkligen och försöker varje dag att visa hur mycket jag betyder. Visst jag tar det med en nypa salt, förtroendet är ju lite si och så med. Jag har nu satt mig själv i första hand och inte min partner som innan. Än så länge funkar det, och jag ska banne mig bli den starka glada tjej jag var för 1 år sedan, sen om det blir i detta förhållande eller om jag går vidare återstår att se!

Jo erkänner jag har varit otrogen och blev upptäckt maken skrek inför våra tonåringar.

Hus i helvetet var det

Jag ville inte vara kvar maken bad om att vi skulle försöka.gifta i15år. Tre barn

Vi fick en fantastiskt hjälp på Humanova här i Stockholm.

Par terapi riktigt proffsigt.

Detta hände för 3 år sedan...

Vi har valt att ha en älskare tillsammans.

Ja vi trivs fantastiskt bra allihopa

Vad jag är glad över att jag hittat denna tråd!!!

Jag upptäckte min mans otrothet för ca 13 månader sen och har nu i dagarna gett upp. Vi var på såååå god väg och min man verkade anstränga sig för att gottgöra. Men nu känns det som att han känner "det var länge sen, ryck upp dig och kom över det!". Vet varken ut eller in

Låter lite som min, hans kommentar brukar vara, vi har båda gjort fel så nu stryker vi ett stäcker över det och går vidare. Han kanske kan stryka ett sträck men jag kan inte gå vidare vissa dagar. Och vad jag har gjort som är fel är att upptäcka hans otrohet och ställt honom mot väggen. Så nu orkar jag inte ens ifrågasätta saker längre. Jag ger upp en del av mig själv för att jag inte orkar gå vidare tror jag.

Var stark Credda :) förlora inte dig själv, hitta tillbaka till dig så får du se om den starkare du vill hitta tillbaka till honom.

Hej,

Det är i och för sig väldigt sorgligt att se att fler än jag är i denna situation. Men det känns skönt att ha lite bollplank!!

Allting tar så oändligt mycket tid just nu. Hinner inte med hälften av vad jag behöver. Känns som att jag bara består av funktioner - inte att jag är en människa. Ibland vill jag bara skita i allt, sätta mig på ett tåg och vakna upp i något annat land, som en annan människa. Jag brukar ha en skyhög kapacitet att "bara göra" allt praktiskt, nu känns det som att all min energi går åt till någon sorts överlevnadsprocess i att hitta möjliga vägar framåt, bort, iväg från denna misär. Och jag blir trött bara av tanken på att det är min tur att hämta barnen i morgon eftermiddag. En eftermiddag då jag också egentligen borde hinna gå på visning.

Hur ska man hinna separera, när livet också ska rulla på?

För vi har (nog - han velar varannan dag och jag blir förnedrad till att överväga att fortsätta ha med honom att göra) fattat beslutet att separera. Separation. Känns obegripligt tungt. Mest för att äldsta pojken kommer att ta det väldigt väldigt hårt. Han är den som kommer att lida mest av oss alla. Han är en sån där ömsint, kramsjuk, gosig och alldeles underbar känslomänniska. 

Det är nog det jag är mest arg för. Hur "min make" (usch, hatar de orden just nu) bara kunde kasta bort sina barns trygghet. Som separerade kommer ingen av oss att kunna spara till deras framtida ekonomiska behov. Ingen av oss kommer att kunna ge dem startkapital för egna boenden etc - inte som vi hade kunnat göra om vi delat ekonomin. Det är dyrt att vara ensamstående. Och han kastade bort deras rätt till att ha oss bägge två när helst de behöver oss. Nu ska de längta efter mamma ena kvällen. Och längta efter pappa den andra. Kommer aldrig att förlåta honom för det. Aldrig.

Å andra sidan har jag nog insett att han inte är en person som någonsin kommer att kunna få ryggrad i mina ögon. Han har troligtvis försuttit sina sista chanser att gottgöra sig inför mig. Om inte ett mirakel sker - och jag är liksom inte troende.

Vår skitiga historia tar jag (kanske) en annan dag. Just behövde jag bara kräkas ur mig lite bitterhet. Hur många år tar det tills bitterheten är borta?

Nej, idag är ingen bra dag. 
Eller - rättelse - i år är inget bra år :-/