Min sambo har tackat ja till jobb i Luxemburg utan att prata med mig!

Vad jobbigt att leva med en människa som är på det sättet. Förlåt, men det är min spontana reaktion.
För egen del skulle jag gärna prova att bo utomlands någon gång i livet. Just Luxemburg står väl inte överst på önskelistan, men det är i alla fall nära hem till Svea.

Du får ta dig en rejäl funderare på om det är så du vill att du liv ska se ut. Att han tar besluten och du hakar på.

Vad säger han då, om du säger att du inte vill flytta? Han flyttar ändå? Är ert förhållande slut då eller hur har han tänkt sig (tar han för givet att du bara hakar på)?

I ditt fall skulle jag (antagligen för länge sedan) ha pratat med honom om hans märkliga sätt att ta beslut över huvudet på dig och förklarat att det inte är okej när man lever tillsammans som ett par (såvida man inte kommit överens om det i förhållandet). Frågat hur han själv skulle uppleva det om du oförväntat slänger ur dig "Älskling, jag har fått ett toppjobb i Tokyo! Vi ska flytta dit om två månader. Du kan leva på mig tills du hittar ett jobb".

Jag hade haft svårt att leva tillsammans med en sån människa, men så länge du är nöjd med det så fungerar det ju för dig.
Det var ju snällt att han vill att du ska flytta med. Vad händer om du säger nej?

Utifrån tidigare händelser så känns det som att det är så här han lever sitt liv och tar stora beslut helt på egen hand. Frågan är om du kommer vara med på det han hittar på här näst och vad som händer om du inte är med på det. Betyder du tillräckligt mycket för honom så att han kan ändra sina beslut och följa dig? Vad skulle hända om du tog ett sånt där beslut? Skulle han följa med dig?

Jag skulle inte klara av att leva i ett förhållande där bara den ena personen är viktig och där alla beslut tas av den personen. Så nej, jag skulle inte följa med.

Det han säger är att om jag inte vill flytta så förstår han det och att vi då får prova på distans och se hur det går men att jag ska vara medveten om att han inte kommer att kunna ta sig till Sverige mer än när han har semester och att jag därför får göra resandet ner till Luxemburg om vi ska träffas oftare än 3-4 gånger per år.

Jag är läkare och har därför goda möjligheter att få jobb även i eller runt Luxemburg så egentligen handlar det väl inte om det utan mer att han tar beslut över mitt huvud och att han alltid sätter sin karriär först. Hans sätt att se på det är att om han inte flyttar ner (inte åkte till Afghanistan) kommer han att bli olycklig och att det drabbar mig. Att han måste utvecklas och få nya utmaningar ständigt för att vara nöjd med tillvaron. Självuppfyllelse och karriär är det viktigaste i hans liv och han vill gärna ha mig med sig på resan, men att han förstår om jag inte orkar typ.

Han är en otroligt kärleksfull person annars, han har aldrig varit otrogen, håller kontakt med mig flera gånger per dag när han är iväg på affärsresor, är riktigt duktig på att lyssna när jag har problem i övriga livet, vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska vara glad och lycklig etc. Fortfarande tio år efter att vi träffades kommer han hem och kysser mig ömt, småtafsar på mig, uppvaktar mig, bjuder ständigt på nya överraskningar (positiva förutom då när det gäller hans karriär), har ett otroligt lugn och är supertrygg, tar väl hand om sin kropp, vi är båda konservativa politiskt (en av anledningarna till att han vill flytta till Luxemburg är att han är less på socialismen i Sverige) etc. Så allt är perfekt  FÖRUTOM då att han tycker karriär är det viktigaste i livet.

Jag är verkligen inte sugen på att lämna det jag har här hemma i Sverige bara samt att jag tycker det är olustigt att han tar stora beslut över huvudet på mig. Annars är som sagt allt perfekt.

Det innebär ju inte att man måste bestämma allt själv. Det går ju att få utmaningar även om man pratar om det tillsammans. Varför vill han inte ha med dig på resan mot nya utmaningar, varför inte göra det tillsammans? Han säger ju en sak, men gör något annat. Han vill gärna ha med sig dig på resan, men bara om det sker på hans villkor och att han får bestämma allt.

Håller med. Han skiter fullständigt i dig och dina känslor. En ego skit är vad han är inget annat.

Jag blir lite ledsen när jag läser dina inlägg. Min man kan vara överdrivet självsäker på gränsen till arrogant, men visar verkligen hur mycket jag betyder för honom och att han vill vara med mig.

Vi pratar om allt och har inga hemligheter, och varje gång vi behöver ventilera tankar så gör vi det med varandra först. Just nu söker jag jobb i hela Sverige eftersom Arbetsförmedlingen kräver det, men jag berättar för honom vilka jobb som finns ute och som jag söker. Åtminstone försöker jag komma ihåg det, men det är svårt för mig att komma ihåg vad jag sökt vissa dagar.

De största beslut min man tar utan mig är att gå ut med kollegorna efter jobbet, eller att gå på bio med sina kompisar.

Eftersom vi sa att vi ville dela livet med varandra då vi gifte oss (och även innan det) så skulle det kännas främmande att ta beslut som påverkar den andra. Vi har pratat om att flytta till Stockholm eller Göteborg eftersom det finns större möjligheter för mig att få jobb där, men jag skulle aldrig tacka ja utan att diskutera det med min man.

Vi är ett team, och ett team tar sig an och löser problem tillsammans. Det funkar inte om alla kör sitt eget spel, utan vi har en gemensam strategi och jobbar tillsammans mot de mål vi har. Ett mål är att vara tillsammans. Ett annat är att båda ska ha jobb vi trivs med och känner är utvecklande. Och om det är bäst för båda så får vi flytta.

Det är klart att under ett långt förhållande så får ibland den ena parten gå före. Men om det alltid är samma person som måste vika sig och göra som den andra vill, anpassa sig efter vad som är bäst för den, då funkar det inte. Det slutar med bitterhet och ånger.

Jag hoppas verkligen att ni hittar en lösning tillsammans, och att han förstår att även dina känslor och önskemål är viktiga. Min man är som sagt självsäker, tar plats och kan vara svinjobbig ibland, men han är även otroligt omtänksam. Och jag vet att han pratar med mig om vad han drömmer om och vad han vill göra.

Han hade tagit jobbet oavsett vad du tyckte eller sa, därför brydde han sig inte om att fråga dig. Och det var varken första eller sista gången... Så det är upp till dig, vill du leva med en sådan man eller ej. I ditt fall gäller talesättet (som jag inte gillar) "man kan inte förändra andra, bara sig själv."

Jag hade nog inte kunnat leva med en person som alltid sätter sig själv och karriären främst.

Ja så är det naturligtvis, hade han frågat innan han sade jag och jag sagt att jag inte vill så hade han tagit det ändå. :/