Besviken.Min vän blev plötsligt brottsling

Min ungdomsvän är utbildad inom ett yrke i hälso och sjukvården precis som jag. Jag tycker mycket om henne. Hon är sårbar, jag har sett henne som en syster nu undrar jag om jag någonsin har känt henne. Hon har länge varit annorlunda. Hon har svårt att förstå sig på msk, kan inte behålla ett jobb och blir lätt kränkt. Hon har misslyckats med det mesta. Jag tror att hon har en diagnos av ngt slag som kan förklara hennes svårigheter. Jag har lyssnat och stöttat. I början av året förstod jag att hon lurat landstinget som hon arbetar för på pengar, utnyttjat frivillig organisationer och pensionärer. Hon har förfalskat journaler.  Först kunde jag inte tro att min vän, ärligheten själv hade gjort ngt sådant. Hon hade fastnat i landstingets interna revision. Mig hade hon frågat om råd och jag hade svarat henne utifrån att jag trodde hon hade rent mjöl i påsen. I en bisats förstår jag att hon gjort sig skyldig till grovt bedrägeri. Mig ringer hon till för stöttning och ljuger rakt upp i ansiktet Hon tog inget ansvar för det hon gjort, utan var ett offer. Planen var objektivt väldigt genomtänkt. Jag valde att skriva till landstinget då jag var osäker på hur mycket de visste. Det var mycket tufft. Landstinget har polisanmält, anmält till IVO, stängt av henne. Det valsar runt i pressen. Jag är så besviken på min vän. Känner mig utnyttjad. Tycker så synd om henne, funderar på om jag kunde gjort mera men samtidigt så har hon inte på tjugo år tagit ett råd från mig. Hon är så ensam. Hon kommer att hamna i fängelse för bedrägeri, sannolikt bli av med sin legitimation. Jag känner sådan oro för hela situationen. Det finns en gräns för vänskap och jag kan inte laga detta. Hur gör man med sorgen, ilskan och besvikelsen? Jag är inte ett av brottoffren. Jag är vännen som funnits där.