Förälder med asperger

Det beror väl alldeles på hur denna asperger yttrar sig och till vilken grad... Om den mamma är som jag eller 10 gånger "värre" så inga problem. Vilket mamman säkert är om hon bor i egen lägenhet och har barn som inte blivit omhändertagna.

Jag håller med det första svaret i tråden. Det beror helt på hur personens asperger yttrar sig. Jag skulle ha samma krav på den mamman som på vilken annan person som helst, där mitt barn skulle kunna tänkas övernatta. Det vill säga att jag skulle kunna lita på att personen behandlar mitt barn väl och tillgodoser hens behov. 
Skulle jag till exempel misstänka att någon drack lite för mycket så skulle det aldrig komma på fråga att jag skulle anförtro den personen mitt barn, oavsett om personen är helt diagnosfri. 

Tack för era svar. Hade dock hoppats på fler då det är många som läst tråden. För nåt år sen fanns en liknande tråd men då handlade det om en lärare som hade aspergers. Många menade att de skulle byta skola / klass åt sitt barn om den läraren var klassföreståndare. För inte så länge sen fick jag själv diagnosen asperger och har tänkt mycket på det här med folks fördomar i förhållande till mitt föräldraskap. Som det är nu vet nästan ingen om min diagnos och vi har ofta barn här hemma som leker med min 6-åriga dotter. Jag har heller inte tänkt berätta om den men finns ju alltid en viss risk att det läcker ut då jag är med på lite olika forum på internet där jag skriver ganska öppet om min diagnos. Själv tycker jag att jag är som vilken förälder som helst. Får mycket beröm av lärarna i dotterns skola att jag är så ordningssam och alltid har full koll på det som händer och sker (de vet inte heller om min diagnos). Jag är extremt barnkär och många av min dotters kompisar har jag fått en nära relation med, de kramar mig och vill att jag ska vara med och leka. Jag har inga problem att se barns behov och kan både busa och trösta. Det som ibland kan bli jobbigt för mig är om det blir väldigt högljutt, jag är känslig för ljud men löser det ofta med öronproppar eller att gå in i ett annat rum. Sen är jag inte särskilt förtjust att stå och småprata med föräldrar vid hämtning och lämning men talar alltid om hur det har gått och om det uppstått nåt problem. Tror att jag ses som lite inåtvänd av omgivningen men ändå som en god omsorgstagare. De få jag berättat om diagnosen för har blivit väldigt förvånade. Jag är högutbildad, har körkort, bostadsrätt och fast jobb (på 50%). Jag hoppas aldrig jag blir dömd för min diagnos

Jag skulle absolut låta mitt barn leka med det barnet och sova över där. Klarar mamman av att ta hand om sitt eget barn klarar hon att ha hand om mitt barn också.

Såklart.

Typiskt "det drabbar inte mig/någon i min närhet"-mentalitet. Fördomar. Det som är bra är att 9 av 10 ändrar uppfattning och får en tankeställare när de får veta att någon de känner har den ena eller andra diagnosen. Man får höra mycket innan öronen trillar av, men så länge du tar det med ro och humor så kommer ev "avslöjanden" att gå bra.