Tecken på trygg anknytning?

Ingen som vet? Eller har egna erfarenheter att dela med sig av?

Jsg tänker så här - ett barn som äter någorlunda, följer sin vikt- och längdkurva och har en normal utveckling för sin ålder mår i de allra flesta fall väl. "Trygg anknytning" är ju ett väldigt diffust begrepp, jag vet inte om det finns några tydliga tecken på om barnet har det eller inte, men jag tror inte. Snarare är det så att om barnet får den uppmärksamhet det behöver och en lugn omgivning så kan man nog utgå ifrån att det är "tryggt".

Finns det någon särskild anledning till att du frågar, ts? Om du upplever att du har svårt att ge ditt barn trygghet, eller om det är svåra omständigheter runtomkring (du och din eventuella sambo kanske bråkar mycket sinsemellan, eller du/ni kanske är helt uttröttade och lättirriterade mot barnet, för att ta ett par exempel) så tycker jag att du definitivt ska diskutera din oro och förklara omständigheterna på BVC. Annars finns nog inte många anledningar till att oroa sig.

En 3-månaders är inte färdig med sin anknytning än. Man kan se vartåt det barkar vid 1 år, men det håller på hela småbarnsåren.

Om bebisen går upp i vikt och utvecklas så mår den hursomhelst bra.

Tack för svar! Här hemma är det inga konstigheter eller större bråk mellan mig och pappan, inte annat än klassiskt lite småtjafs emellanåt så det är inte det som gör att frågan kom upp. Bebisen följer även sin kurva och utvecklas lite före "genomsnittet" och verkar må allmänt bra. Problemet är snarare att jag är mammaledig och har ett barn med suveräna sovtider vilket ger mig för mycket tid till Google och familjeliv och alla skräckhistorier som kommer med det ;) bebisen upplevs som otroligt mammig och vägrar andras famnar mer än några minuter innan det skriks, och tystnar så fort jag plockar upp. Bebisen riktar gärna tillbaka uppmärksamheten då till personen som nyss höll, och återgår till att vara social och jollra men ifrån min famn. Anledningen till att jag väljer uttrycket "mammig" är att det bara är min famn som duger. Missnöjet hos andra gäller även pappan. Vilket givetvis gör honom ledsen då han inte kan trösta. Och då har en liten oro i mig byggts upp när det gäller anknytningen mellan pappan och barnet, men inser nu när jag läst era svar och själv tänker på det en extra gång att vi har lång tid kvar att bygga upp det trygga mellan oss alla. Och att det troligen är en fas att vara mammig.

Som sagt. Det är för tidigt att säga än. Barnets anknytningsmönster är färdigutvecklat först vid treårsåldern. Men som sagt kan man redan från ettårsåldern se vartåt det barkar.

Du behöver inte vara en supermamma för att få ett barn med ett tryggt anknytningsmönster. Det viktigaste är att du känner dig stabil i dig själv och svarar på barnets signaler. Om barnet visar hungersignaler ska du erbjuda mat. Om bebisen är trött, ledsen, rädd etc ska du plocka upp henne och trösta och skydda henne. Om hon visar tecken på att vara sällskapssjuk så ska du jollra, kramas, sjunga, prata och sånt med henne. Och helst av att bör du reagera på samma sätt hela tiden. Det räcker nämligen inte om du bara svarar på bebisens signaler ibland utan du ska göra det hela tiden (eller nåja, menar egentligen den mesta tiden i alla fall eftersom det inte finns några perfekta mammor).

Det kan nog vara ganska emotionellt svårt att vara arbetande pappa de första månaderna - det faller sig ju naturligt att barnet söker tröst hos den som är hemma med det, och om man ammar så har ju mamman ytterligare en väldigt stor fördel från barnets perspektiv, jämfört med vad pappan kan erbjuda. Det blir bättre när barnet blir lite äldre och börjar intressera sig mer för omgivningen. Jag har inga belägg för detta påståendet, men försök att sitta mycket tillsammans i soffan med barnet hos er, så barnet inte känner att det "förlorar dig" när det istället är hos pappan, så kanske det går bättre. Annars är det bara att vänta, det blir bättre med tiden. Det betyder inte att barnet har anknytnigssvårigheter.

Oj detta låter ju precis som något jag hade kunnat skriva! Ungefär ganska exakt så ser det ut hemma hos oss. Antar att pappan jobbar om dagarna? Det gör pappan här och det påverkar självklart mycket. Och om du ammar så är ju du automatiskt den viktigaste personen i bebisens ögon. Du är ju maten, närheten och tryggheten.

Men personligen har jag tänkt att det faktiskt kan ta ett tag med anknytning osv och har därför inte oroat mig för hur det ska gå mellan dottern och sambon utan bara känt att det får hända när det händer. Jag försöker inkludera pappan i mycket när han är hemma, som massagen. Leken i babygymmet. Läsa godnattsaga osv :)