• Anonym (Ledsen)

    Känner inget för hans barn

    Jag har levt tillsammans med en man i 4 år, vi har ett barn tillsammans på 2 år. Jag har två barn sedan tidigare 7 och 10 år och han har ett barn sedan tidigare på 8 år. Lång historia kort, jag kan inte hur mycket jag än försöker känna något för hans barn. I början när vi flyttade ihop för 3 år sedan så försökte jag inte knyta an för att jag var i en deppression och sen har det bara inte gått. Allt jag tänker på är att jag vill ha mer tid med bara mina barn, att jag vill kunna ge dom nåt i affären utan att behöva köpa till hans också och att slippa kämpa emot vad jag känner.

    Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Barnet tycker om mig men hon är väldigt gnällig, bortskämd och otrevlig stor del av tiden. Hon gnäller för allt, är såå jäkla känslig, petar nån på henne så ska hon skvallra, hon är otrevlig mot kompisar och mina barn av och till. Hon är manipulativ och försöker få sin pappa att spela efter hennes pipa så gott hon kan. Jag vet inte om det är det som gör att jag inte kan känna någon glädje för henne. Känner verkligen ingenting.. Och det känns så ledsamt givetvis när vi lever tillsammans som en familj. Jag är inte orättvis och jag behandlar henne väl. Men jag tar mig ingen tid för henne som för mina, jag känner mig obekväm och besvärad när hon vill att jag ska göra nåt med henne.

    Min fråga är nu, kan man gör något åt detta? Eller ska jag behöva separera från mannen jag älskar eller vänta på att kunna lev avslappnat tills hon flyttar hemifrån? Jag vill få det att funka, vill att vårt gemensamma barn ska växa upp med oss alla under samma tak och jag vill inte rycka upp mina barn från en trygg tillvaro och en bonuspappa som de tycker mycket om. Så kan man få hjälp genom psykolog eller är det bara så att vissa inte känner något för bonusbarnen?

  • Svar på tråden Känner inget för hans barn
  • Vivvianolina

    Du har inte funderat på att hon beter sig som hon gör för att hon känner att du behandlar henne annorlunda? Att hon helt enkelt vill ha uppmärksamhet. Du kanske inte anser att du behandlar henne särskilt olikt dina egna barn men du skriver själv att du spenderar mer och gärna tid med dina egna barn än henne. Barn ser och känner mer än man tror.

    Att manipulera sin pappa kan vara det enda sätt som får henne att känna sig lika älskad som dina barn. Ni fick dessutom en dålig start då du inte gav henne en chans pga din depression.

    Men kan inte älska alla men ett barn kan du iaf uppfostra. Vad gör du när hon är elak mot andra? Att hon kommer för att någon petade på henne visar bara att hon vill ha uppmärksamhet och att du ska bry dig om henne.

    Så ge lite av din tid till henne.

  • Anonym (Ledsen)

    Det manipulativa fanns där redan när vi träffades och hennes otrevliga attityd till allt och alla tror jag snarare hänger ihop med åldern. Hennes mamma har också strulat massa så hon inte haft nån trygg punkt där. Vet hur det låter men jag pratar med henne precis som med mina och oftast när jag gör saker med barnen är det med med alla dom stora, lämnar ju aldrig henne utanför. Men det blir svårt att inte säga till henne mer när hon som sagt beter sig ganska illa av och till, hon är väldigt dominant, vill bestämma över kompisar och mina barn, hon ljuger så att andra får skit och hon säger att maten är äcklig och allt vi gör är tråkigt och jobbigt. Bara gnäll och otacksamhet.. Så svårt att vara uppmuntrande då, försöker men jag hade blivit lika irriterad och arg om det varit mina barn. Jag är av åsikten att är man en familj så får man stå ut att göra saker dom andra vill göra också, man kan inte få det man tycker bäst om till middag varje dag (villet för övrigt är typ tre rätter) och man kan inte gråta och tjura så fort man inte får som man vill. Jag försöker lära mina barn att bli självständiga och starka individer, att man hjälper varann, att man får bita ihop ibland och att man respekterar andra. Skulle aldrig tolerera att de står och säger "åh äckligt jag vill inte ha den maten" när nån stått och lagat mat. Man får gärna tycka det men har man inget trevligt att säga kan man va tyst och ta bara det man vill ha. Så för mig känns det oundvikligt att bli arg när hon gör så VARJE dag.

  • Mrs Moneybags

    Så din slutsats är att det är barnets fel att ditt liv inte är bra?

    Jag tror du måste vända på det och börja vara mer aktiv i dina försök att knyta an till barnet. 

  • FrökenKanSjälv
    Mrs Moneybags skrev 2016-06-08 09:58:57 följande:

    Så din slutsats är att det är barnets fel att ditt liv inte är bra?

    Jag tror du måste vända på det och börja vara mer aktiv i dina försök att knyta an till barnet. 


    TS frågar om vi tror att hon skulle kunna få hjälp av en psykolog att hantera sina känslor. Hur kan du få det till att hon skyller allt på barnet?
  • JagVetHurDetKänns

    Jag vet hur det känns.

    Jag tror säkert att man kan söka hjälp för sina känslor, men är det rätt? Är inte dina känslor befogade; barnet beter sig ju illa, då är det givet att barnet är svår att tycka om. Det säger ju sig självt.

    Du borde prata med hennes pappa. Fråga honom om han ser det du ser. Ta ett konkret och, i tiden, närliggande exempel.

    För hennes skull så måste ni båda sätta ner foten, annars kommer hon att bli en riktigt vidrig människa i tonåren.

  • BioBonus

    Det låter väl som en jättebra idé att gå till en psykolog. Testa KBT - då får du verktyg att hantera de specifika situationer som du tycker är jobbiga och kanske kan spänningen lätta lite så känslorna, eller snarare bristen på dem, inte känns så betungande?

  • Anonym (1)

    jag tycker detta är mest ditt problem och inte barnets. Ni kom inte riktigt på bra fot från början pga din depression men eftersom du är medveten om det är det ju bra om du kan jobba på det. Låter nästan som om du har tvångstankar om du tex säger du i affärer tänker på att du vill ge dina barn nåt men inte det andra barnet. 
    Antingen köper du nåt till alla barn eller inte. Det är inte alltid alla helsyskon får saker samtidigt heller. Är detta ett stort problem får väl pappan köpa mer till sitt barn så det inte blir orättvist,

    sen i det stora, är givetvis problemet större men i de vardagliga situationerna bör det gå att lösa rätt smidigt. 

    Hur tänker du om andra barn? Du skriver du inte kan känna "nåt". Är du helt nollställd , som om barnet vore en planta eller vad menar du? För då är ju något riktigt fel, man reagerar alltid på något sätt inför alla människor. Är det kanske snarare så att du verkligen ogillar barnet men inte ville skriva det. 

  • Anonym (Stämmer ej)
    Anonym (1) skrev 2016-06-09 09:44:18 följande:

    jag tycker detta är mest ditt problem och inte barnets. Ni kom inte riktigt på bra fot från början pga din depression men eftersom du är medveten om det är det ju bra om du kan jobba på det. Låter nästan som om du har tvångstankar om du tex säger du i affärer tänker på att du vill ge dina barn nåt men inte det andra barnet. 

    Antingen köper du nåt till alla barn eller inte. Det är inte alltid alla helsyskon får saker samtidigt heller. Är detta ett stort problem får väl pappan köpa mer till sitt barn så det inte blir orättvist,

    sen i det stora, är givetvis problemet större men i de vardagliga situationerna bör det gå att lösa rätt smidigt. 

    Hur tänker du om andra barn? Du skriver du inte kan känna "nåt". Är du helt nollställd , som om barnet vore en planta eller vad menar du? För då är ju något riktigt fel, man reagerar alltid på något sätt inför alla människor. Är det kanske snarare så att du verkligen ogillar barnet men inte ville skriva det. 


    Jag känner ingenting gentemot min killes dotter.

    Öppnar hon dörren så känner jag inte kärlek, ingen glädje, inget hat, - i n g e n t i n g !

    Jag känner väl mest: "flytta på dig jag är inte här för att träffa dig".

    Hon är som en planta, vägg eller vad du vill. Som luft. Eller nej, luft behöver man.
  • Anonym (Bonusmamma)

    Förstår mycket av vad du menar

    Är själv bonusmamma sen två år och har svårt för min bonusson.

    Just nu bor han hos oss varannan vecka men föräldrarna ligger i tvist och risken är stor att han kommer börja bo mer hos oss.

    Min bonusson vet inget om vad jag känner. Jag försöker vara lika mot honom som mot mina barn den enda skillnaden är att jag kramas mer med mina barn men det får vara så....mina barn är extremt gosiga och vill ha många kramstunder per dag. Han springer mest runt och härjar.

    Mina barn är 5 o 7 han är 6

    Han slår mina barn när han blir arg, och det kan vara att mina barn säger åt honom att vi ska gå och äta......mina barn slåss inte, så de slår inte tillbaka. Tyvärr blir pappan inte arg på honom men det blir jag.

    Jag o pappan bråkade mkt i början ang uppfostran, han tyckte jag gjorde saker på ett sätt men han såg inte att var exakt likadan mot sin son. Men det störde honom när jag var på det sättet mot mina barn.

    Vi har bestämt oss för att sluta bråka om hur vi tycker den andra fostrar sitt barn och istället hjälpas åt att fostra den Andres barn på det sätt man tycker (vi är ju eg inte helt olika varandra)

    Men hans son spelar ut honom totalt bara för han märker att de ligger i vårdnadstvist, han lyssnar aldrig på sin pappa. Säger jag till kommer han direkt etc.

    Det jobbiga är att bonussonen säger ofta att han älskar mig, att jag är bäst etc

    Och jag kan inte säga det tillbaka. Jag trivs mkt bättre när enbart mina barn är hos oss, hela tillvaron är så mkt lugnare och så mkt färre tjafs. Tex precis som med TS så vägrar han typ all mat, så varje dag är det tjafs vid matbordet. Mina barn äter inte allt men de säger bara att det var inte så gott, äter lite grann och sen är det inte mer med det........

    Jag tänker

    Jag måste inte älska honom men så länge jag älskar hans pappa, som jag vilken dag som helst ska ha barn med så

    Så får jag stå ut, och när jag känner att sonen är odräglig då fostrar jag tills pappan säger ifrån och då får det bli en diskussion......förhoppningsvis känner jag så småningom att vi är en familj med samma regler och rutiner och då kanske känslorna för honom ändras .....

  • Anonym (Usch)
    Anonym (Bonusmamma) skrev 2016-06-09 09:58:46 följande:

    Förstår mycket av vad du menar

    Är själv bonusmamma sen två år och har svårt för min bonusson.

    Just nu bor han hos oss varannan vecka men föräldrarna ligger i tvist och risken är stor att han kommer börja bo mer hos oss.

    Min bonusson vet inget om vad jag känner. Jag försöker vara lika mot honom som mot mina barn den enda skillnaden är att jag kramas mer med mina barn men det får vara så....mina barn är extremt gosiga och vill ha många kramstunder per dag. Han springer mest runt och härjar.

    Mina barn är 5 o 7 han är 6

    Han slår mina barn när han blir arg, och det kan vara att mina barn säger åt honom att vi ska gå och äta......mina barn slåss inte, så de slår inte tillbaka. Tyvärr blir pappan inte arg på honom men det blir jag.

    Jag o pappan bråkade mkt i början ang uppfostran, han tyckte jag gjorde saker på ett sätt men han såg inte att var exakt likadan mot sin son. Men det störde honom när jag var på det sättet mot mina barn.

    Vi har bestämt oss för att sluta bråka om hur vi tycker den andra fostrar sitt barn och istället hjälpas åt att fostra den Andres barn på det sätt man tycker (vi är ju eg inte helt olika varandra)

    Men hans son spelar ut honom totalt bara för han märker att de ligger i vårdnadstvist, han lyssnar aldrig på sin pappa. Säger jag till kommer han direkt etc.

    Det jobbiga är att bonussonen säger ofta att han älskar mig, att jag är bäst etc

    Och jag kan inte säga det tillbaka. Jag trivs mkt bättre när enbart mina barn är hos oss, hela tillvaron är så mkt lugnare och så mkt färre tjafs. Tex precis som med TS så vägrar han typ all mat, så varje dag är det tjafs vid matbordet. Mina barn äter inte allt men de säger bara att det var inte så gott, äter lite grann och sen är det inte mer med det........

    Jag tänker

    Jag måste inte älska honom men så länge jag älskar hans pappa, som jag vilken dag som helst ska ha barn med så

    Så får jag stå ut, och när jag känner att sonen är odräglig då fostrar jag tills pappan säger ifrån och då får det bli en diskussion......förhoppningsvis känner jag så småningom att vi är en familj med samma regler och rutiner och då kanske känslorna för honom ändras .....


    NEJ, skaffa inga nya ungar med den pappan! Er "familj" är dysfunktionell och då ska man självklart inte dra in nya ungar i den situationen!

    Separera och dejta enbart barnfri tid!!!
Svar på tråden Känner inget för hans barn