Tips? arg 4-åring hakar upp sig! *långt*

Min 4-årings ilska har på senare tid börjat haka upp sig när hon är trött. Det kan ta 30-60 minuter innan det blir lugn igen och ofta är hon ju trött på morgonen när vi ska iväg.
Hon skriker att man ska eller inte ska säga eller göra en viss sak (som har sårat henne) och hon skriker det igen och igen.
Jag har bemött det på lite olika vis.
För det mesta svarar jag sakligt och lugnt på det hon säger, igen och igen. (hon vill ha ett annat svar, därför fortsätter hon) Tillslut tystnar jag, tillägger efter en stund att nu räcker det. Har försökt att tiga ut det, (svarar henne då och då men hon kan bli jättearg för att jag säger samma sak igen och igen också, fast att det är svar på det hon själv säger igen och igen) Ofta blir jag tillslut irriterad eller säger till henne bestämt att sluta, eller så blir jag arg och säger ifrån ordentligt. Minsta irritation / bestämdhet från min sida upprör henne ytterligare och hon börjar skrika att jag inte ska vara så arg! Även när jag bara varit bestämd. Det spelar ingen roll om jag säger bestämt till henne i början av utbrottet eller om jag försöker stå ut och vänta ut stormen och mitt humör rinner över senare.

Nu de senaste två gångerna har jag verkligen försökt att inte bli arg, inte det minsta, eftersom det verkar vara det som gör henne mer upprörd än något annat. Nu var det storebror som fick en släng av sleven, han svarade henne inte (bråttom till bussen) och hon blev arg och skrek att han skulle göra det. Jag hann inte, sa han. Hon skrek att han skulle säga förlåt och tillslut skrek han förlåt! Det hjälpte ju inte, eftersom han gjorde det argt och hon fortsatte skrika och gråta hela vägen ner till bussen. Hon säger åt mig att trösta henne (brukar hon göra. Eftersom hon är så arg, så är det inte det första jag tänker på att trösta henne och det kan vara svårt ofta att sansa sig och tänka tröst. Hon är ju ledsen och mår dåligt) Jag sätter mig med henne när vi väntar på bussen, men ger henne inget medhåll att storebror hade varit så dum, utan försöker förklara att han hade haft bråttom och att hon själv däremot skrikit argt en lång stund.
Hon anklagar mig för att jag inte hade pratat med honom om att säga förlåt, hon vill att jag ska säga förlåt för att jag varit arg (? jag hade ju lyckats hålla mig!) och för att jag inte tröstat henne eller hade tröstat henne "argt" som hon sa. Kanske stämmer, hon känner att jag är irriterad, även om jag inte visar det. Jag höll ju inte med henne när jag försökte trösta henne och då blev det inte riktigt bra.

Ibland har jag inte velat trösta henne när hon har varit så här arg, och då blir hon utom sig och skriker och gråter. Nu försökte jag ge lugn och tröst och kramar, istället för att ilskna till eller nonchalera henne, men det hjälpte inte det heller. Tillslut sa jag åt henne att det var hon som var dum, hon som borde säga förlåt och det är inte ok att hon säger åt mig vad jag ska göra. Jag får visst bli arg på henne, hon är ett barn och mammor måste bli arga på sina barn när de beter sig illa, sa jag.
Tillslut fick hon säga förlåt och hon ville att jag också skulle göra det. Jag gjorde det, fast att det inte kändes bra. Ska jag säga förlåt för att jag sätter gränser för henne?! Men det hade sårat henne väldigt om jag inte hade sagt förlåt jag också.

Ett annat exempel var när hon höll kattungen för vårdslöst, jag sa åt henne och så var det färdigt. Hon hade hållit kattungen som man skulle, sa hon och förnekade blankt att hon hållit den fel. Minsta sak jag säger åt henne bestämt eller kritiskt, kan starta en vulkan.

Detta händer nästan bara när hon är trött och särskilt när det är bråttom, så det är ju det som behöver förebyggas, det förstår jag. Men jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta denna ilskestorm när den sätter igång, för hur jag än gör håller den i sig lääänge. Hålla med från början funkar naturligtvis, men det kan man ju inte göra jämt. Är det bråttom kan jag inte heller stanna upp och ta hand om hennes tankar, utan jag måste köra på, trots det hon säger och jag svarar henne i farten. det gillar hon inte. Som att jag inte tar henne på allvar.

Hur kan jag möta detta på en 4-årings nivå? Hon vill ha kramar och tröst, men beter sig som en bålgeting!!