Min mamma mår dåligt- vad göra? Långt

Min mamma mår psykiskt dåligt och har alltid gjort sedan jag var liten. Hon har däremot alltid kunnat ta hand om oss barn (jag har en bror också) och gjort sitt bästa trots att det varit tufft för henne och hon var ensamstående förälder.Däremot hotade hon ofta om  att hon skulle ta livet av sig eller gå ut och aldrig mer komma tillbaka, vilket ledde till en ständig oro hos mig inombords när jag var barn.  Hon är sjukpensionär sedan 25 år tillbaka. Jag är nu själv vuxen med tre små barn och man. 
Det jag känner är att det är så jobbigt att hon mår dåligt hela tiden. Varje gång vi pratar i tfn och frågar hur hon mår får man alltid samma svar: Hur jag mår? Jag mår jättedåligt, inget är roligt längre osv.. . jag har slutat att fråga hur hon mår utan försöker prata om andra saker. Det finns olika problem som hon tar upp.
1. Hon är så ensam , har inga vänner (de hon känner är i samma sits, människor som mår dåligt), eftersom hon är sjukpensionär går hon i pension om ett år och hon orar sig över vad hon kommer att få i pension och hur hon skall klara sig, 2.Hon är ledsen över att hon vill träffa en partner (hon har varit själv de senaste 20 åren
3. Hon bor i en alldeles för stor hyreslägenhet som är privat alltså väldigt eftersatt eftersom det inte har tapetserats där de senaste 30 åren och att det mesta i lägenhetenär trasigt, Jag har försökt att hjälpa henne genom att ställa sig i bostadskö till kommunalt hyreslägenhet som är bättre bovärdar , men eftersom det måste göras på nätet (hon har ingen dator/internet). så behöver jag ha hennes uppgifter om inkomst personnr etc och de vill hon inte lämna ut då hon är paranoid att lämna ut saker om sig själv (även om hon själv skulle sitta vid datorn så vet hon inte vad hon skall göra eller hur hon skall fylla i).. sen kommer alltid följdkommentarer som : aja jag bor bra här ändå, det är så bra läge nära till bussen. för att i nästa stund säga, hur skall jag betala hyran när jag blir pensionär? Hennes mamma dog för snart två år sedan och det ältar hon hela tiden och säger att hon har kommit ned i en djup depression och inget är roligt längre. (trots att de hade en usel relation och hennes mamma var elak mot henne och de träffades knappt på slutet) Förutom detta fick jag reda på av min bror att min mamma var nära för tre år sedan att hoppa från en bro när jag var höggravid, men att någon hindrat henne.på bron som tur var. 

Det som jag tycker är jobbigt är den ständiga oron jag har inombords att hon kanske någon dag tar livet av sig. Hon pratade mycket om för två år sedan att hon skulle ta livet av sig osv, men jag sa då att hon var då självisk och att det inte var så snällt mot hennes barnbarn osv. Mina barn älskar sin mormor väldigt mycket. 
Jag vet att det är egoistiskt av mig att tänka så men ibland får jag sting i hjärtat  när jag märker hur andra familjer har det med sina föräldrar där de mår bra och de träffas över mysiga middagar, resor, föräldrarna är barnvakt  osv. På något sätt är jag istället mamma till min mamma trots att hon inte är så gammal (men hon beter sig som hon är minst 20 år äldre mentalt)

Pga hennes dåliga ekonomi och andra orsaker är hennes möbler trasiga hemma hos henne. skinnsoffan som hon köpte för 30 år sedan är trasig överallt och innerstoppningen sticker fram överallt, Hon har tejpat sin soffa. Kläder har hon bara några och de har  hon haft de senaste 15 åren utvättade och trasiga med  hål i så man får skämmas om man åker och handlar någonstans. Jag har erbjudit mig att hjälpa henne köpa nya kläder men hon vill inte. Hon vill först gå ned 15 kilo (vilket hon aldrig kommer att göra). Hon vill inte köpa kläder för dels är hon kräsen hur konstigt det än låter, hon tycker det är jobbigt med mycket folk och hon tycker inte om att prova kläder. Tyvärr funkar det inte att jag köper åt henne, då hon inte använder kläderna isåfall utan ändå tar på sina vanliga trasiga kläder. 

Jag försöker att bjuda med henna om vi gör små utflykter med familjen, vilket jag vet att hon uppskattar och vi brukar betala bjuda henne på mat , fika osv. Men min familj har det själva knapert ekonomiskt då jag studerar på högskolan och lever på en lön, så vi har tyvärr inte råd att ta med henne på mer påkostade saker som resor utomlands eller restaurangbesök( vilket vi inte heller gör i dagsläget pga ansträngd ekonomin). När jag var yngre hade jag hopp om att hon skulle bli bättre, men jag har gett upp och insett att det aldrig kommer att bli så,snarares sämre. Hon kommer förmodligen aldrig få andra vänner än de hon har, hon kommer aldrig börja arbeta igen då hon inte har jobbat de senaste 25 åren och nu blir riktig pensionär, även om hon klagar på lägenheten då den är för dyr osv, så vill hon inte ha hjälp. hon vill inte lämna ut uppgifter utan skall hela tiden klara sig själv. Ibland misstänker jag att hon inte bara mår psykiskt dåligt utan att hon har  "diagnos "också, då hon har andra "problem" som tvångsbeteenden, men som iallfall inte har blivit utrett. jag har försiktigt försökt få henne att göra en utrredning men hon vill inte, då hon menar att det inte är något fel på henne, 

Någon annan som har det såhär med sina föräldrar eller är med om psykisk ohälsa på andra sätt som kan ge råd hur jag skall göra. Hon pratar dessutom hela tiden om att tiden går så fort och snart är vi döda osv, Hon pratar mycket om döden och att  det skall bli så skönt vilket leder till att jag själv blir deprimerad,Jag förstår att hon mår dåligt, vem hade inte gjort det som varit i hennes sits? hennes liv är inte så roligt, men det blir iallafall inte bättre av att klaga eller av att inte vilja ta emot hjälp,