Min vän är kär i mig!

Jag är i samma sits. Jag har varit ärlig mot min vän och lämnat valet åt honom. Han vill fortsätta vara min vän, vilket jag är väldigt glad över!

Däremot så är min pojkvän lite mer skeptisk till det. Han är okej med att jag har vänner av motsatt kön, men obekväm om de är kära i mig. Jag tror att om han fick bestämma, så skulle jag klippa vänskapen. Men han säger att det är ett beslut jag får ta. Att han inte bryr sig. Men läser man mellan raderna så stör han sig enormt på det. - Jag skulle absolut kunna klippa vänskapen om min pojkvän bad mig. Min relation till honom är värd allt för mig. Men han säger det inte rakt ut, så då får han skylla sig själv!

Jag har faktiskt inte ens berättat för min pojkvän om detta :P Vet inte om jag ska göra det heller. Har däremot gjort väldigt klart för min vän att jag inte kan ge honom vad han vill ha men att jag fortfarande vill ha honom som vän. Sa att han fick känna efter själv om han fixar att vara vän med mig mer. Vill ju att han ska må bra dock :( Känner mig så självisk!

Du gör helt rätt som lämnar beslutet åt din vän. Du har sagt att du gärna har kvar honom i ditt liv, men varit ärlig med att det bara hålls på vänskapsnivå. Nu är bollen hos honom.

Däremot tycker jag att du bör tala om det för din pojkvän. Eller, det gör ju du som du vill, men för mig är det självklart att man berättar typ "allt" för den man/kvinna man älskar mest och som man vill spendera resten av livet med.

Men du kan ju vänta tills du vet om din vän öht vill fortsätta som vän, eller ej.

Hmmm :/ Du har nog rätt att jag borde berätta! Är bara rädd att det ska dra igång svartsjukan hos min pojkvän. Men vill inte vara den som undanhåller nåt heller.

Jag hade inte berättat för min pojkvän, vissa saker mår man bättre av att inte veta. Om den vän som är kär i dig väljer att inte längre vara kompis - ja då hade jag kunnat berätta det för min partner. 

Att vara öppen och ärlig är a och o i en relation. Det är de relationen som håller i längden. Man ska känna att man kan prata om ALLT.

Du är ju ärlig mot honom och säger precis som det är. Han får även bekräftat att DU inte har sådana känslor för din vän - och det är vad som räknas. Det är ju dig din pojkvän är tillsammans med, inte med din vän.

Svartsjuk skulle jag köpa att han blev om du undanhöll saker eller kanske till och med ljög om saker. Men nu är du ju bara ärlig och vill bara involvera honom i vad som händer.

Han borde snarare känna större tillit till dig, än något annat.

Att känna att man KAN göra det är en sak, men det betyder inte att man måste säga precis allt. Jag tycker att man får göra en bedömning från fall till fall, beroende på om man tror att informationen stjälper eller hjälper. 

Jag hade inte nödvändigtvis velat veta. Och min och min mans relation är inne på sitt 17:e år...

Vad ska jag göra med informationen? Om min man hade känt att han behöver stöd och därför vill berätta det, känner sig obekväm om han inte berättar eller av någon annan anledning vill ventilera det så blir jag glad över att kunna hjälpa. Men jag hade inte velat/behövt veta om det inte hade funnits nåt syfte med informationen... Jag förväntar mig att han är ärlig oavsett. (Hade jag frågat, hade jag också förväntat mig ett ärligt svar, förstås.)

Kört tyvärr. Ni vill inte samma sak med er relation. Bryter inte du så kommer han göra det förr eller senare ändå.

Det viktigaste är att du varit tydlig och ärlig mot vännen, att du inte känner som han och inte kan ge honom det han söker. Bra gjort! Man måste nästan vara övertydlig så han inte inbillar sig att du egentligen känner nåt och att det finns en liten chans ändå. Annars är risken att han vill fortsätta som vän för att han fortfarande hoppas.

Jag vet vad jag pratar om för jag har själv känslor för en upptagen vän och sen jag berättade för honom har han helt undvikit att säga hur han känner. Han har aldrig sagt att han inte känner som jag eller att det aldrig kan bli vi. (Men heller inte ATT han känner som jag.) Han är tvärtom mycket aktiv i att vi ska ha en nära relation, bjuder ofta ut mig på luncher, ringer långa samtal åtminstone en gång i veckan, säger saker som att "det är ju vanligt att man har känslor för två samtidigt" och "vissa saker måste vara outtalade", osv. Jag fattar ju att han inte kommer lämna sin sambo för mig, men det här beteendet har fått mig att inte helt kunna släppa känslorna för honom - på 5 år! Kanske vill han bara vara snäll, kanske vill han ha mitt svärmeri som en oskyldig krydda eftersom hans eget förhållande är trist, kanske har han känslor men vill inte svika sin familj (han har barn). Jag har aldrig riktigt kunnat förenas med tanken att han absolut inte känner nånting, för då borde han ha sagt det, och det i kombination med vår täta kontakt gör att mina känslor hålls levande. Hade han varit tydlig skulle jag säkert accepterat och kommit över.