Svärfar är föraktfull och elak

Jag har en väldigt märklig svärfar och därav rejält ansträngd relation till svärföräldrarna. Jag har varit tillsammans med min man i snart 10 år. Från början har det varit struligt med svärföräldrarna, men i huvudsak svärfar. Han har väldigt höga tankar om sig själv och starka och bitvis barnsliga idéer om hur andra skall vara. De som inte passar in i hans mall är han elak mot.

Jag passade inte in mallen och har därför alltid blivit dåligt behandlad av honom. Hans sätt är föraktfullt och kyligt. Han antingen ignorerar eller pikar mig elakt. Jag tilltalas i tredje person eller indirekt. Jag har alltid varit vänlig och korrekt mot honom. Men jag känner mig alltid väldigt obekväm i hans närvaro och måste tänka mig för vad jag säger för att han inte skall plocka upp på minsta lilla och vända det emot mig. Jag har ett bra jobb, är högutbildad och har ett ordnat liv. Jag och min man har ett bra och kärleksfullt äktenskap. Svärfar har en massa föreställningar om hur jag är och är dessutom kritisk till mitt val av fritidsintressen ( med andra ord inte HANS intressen) mitt utseende (dvs inte pinnsmal) och att jag är högutbildad (vilket han inte är). Han känner mig inte eftersom han avfärdade mig efter första gången vi träffades.

Svärfar har ett udda beteende. När vi ätit middag har han sagt saker som att det är äckligt att äta för att man blir tjock och en rad andra liknande märkliga saker. Jag blir oftast ställd och ingen säger något.

Inför besök känns det olustigt för jag vet vad som väntar. Besöken hos dem är spända och jag väntar bara på att åka hem. Efter besöket är jag lättad över att inte vara där och samtidigt ledsen över det senaste dåliga bemötandet.

Efter några år tog jag och min man upp detta med svärmor och att det inte fungerar. Det går inte att tala med svärfar eftersom han är oerhört lättkränkt och blir arg och förnekar allt han gjort. Efter att talat om detta flera gånger utan att något blivit bättre beslutade vi att helt enkelt sluta umgås med makens föräldrar. Min man har varit ett bra stöd och stått upp för mig. Svärmor försvarar svärfar då han är väldigt dominant och hon gör som han vill.

Min man hade från början en halvbra relation med föräldrarna då de inte är speciellt intresserade av honom. De pratar ner honom och säger aldrig något uppmuntrande eller positivt. Hans pappa verkar tycka att det är en tävling dem emellan och han älskar att älta saker som maken råkat göra fel som litet barn tex.

I övrigt pratat de mest om sånt som intresserar dem själva och om personer som vi inte känner och annat ovidkommande.

När vi tog avstånd anklagade svärmor mig för att ta hennes son ifrån henne. Hon är en egoistiskt typ som bara gör sånt som gynnar henne själv. Hon anser sig ha rätt till en massa saker. Svärfar å andra sidan menar att jag är överkänslig.

Allt var ganska okej tills jag blev gravid och min man kort meddelade dem detta i graviditetsmånad 4-5. Vi fick inga glada ord eller grattis. Svärmor var istället förfärad över att de inte fått veta tidigare.

Nu kräver och tjatar de ständigt om att de vill umgås med sonen och barnbarnet. Det är tydligen svärmors rätt. Nu är hon dessutom pensionär och uttråkad. Jag känner mig obekväm i deras närvaro och har inget förtroende för dem. Jag har aldrig fått en förklaring på deras dåliga och märkliga beteende. De bara förnekar allt och vill att vi ska låtsas som inget hänt. Svärmor har gått in i en total offerroll där hon tycker så synd om sig själv och anklagar min man för att inte följa hennes vilja. Hon berättar till andra om sin olycka och givetvis glömmer hon att ange grunden till att situationen ser ut dom den gör. Istället svartmålar hon maken men framför allt mig.

Jag vill varken själv befinna mig i den här destruktiva miljön eller ha mitt barn där svärfar tar sig rätten att behandla mig dåligt. Jag vill lära mitt barn att man dels ska behandla andra väl och dels att man ska stå upp för sig själv och inte låta sig kränkas. Det är svårt att göra i deras närhet. Jag har dessutom väldigt svårt att spela med och låtsas som att allt är okej när så inte är fallet. Jag vill verkligen inte umgås med dem men de hör ständigt av sig till oss trots att vi sagt att vi inte vill ha kontakt med dem.

Någon som har några liknande erfarenheter eller tips?