Ni som går i terapi på något sätt eller har en partner som gör det, hur mycket pratar ni med varandra om vad som sägs i terapin?
Dvs tycker ni det är något väldigt privat som ni inte pratar alls om eller är det något som är en del av er relation och ni därför pratar om det?
Nu menar jag inte svårare psykisk sjukdom utan lika gärna vanlig terapi som man går för självkänslan eller fobier eller vad som helst.
Min sambo går i terapi
För förmodat sexmissbruk/missbruk tendenser, dåligt självförtroende och behov av att prata av sig
Sen han började så har han mognat väldigt mycket! Han dricker nästan aldrig alkohol längre och när han gör det kan han sluta i tid, han håller sig till porr och privat onani istället för att söka kontakter/uppmärksamhet på nätet
Han känns mycket tryggare i sig själv
Vi pratar nästan inget om det, bara när det är och ibland frågar jag om de går bra och han svarar ja
Han har berättat lite svävande om att han fått tanke uppgifter av psykologen och kommit till insikt om lite saker
Och någon gång har han berättat om någon rolig grej psykologen sagt
Jag ser det som så att han väljer vad han vill berätta för mig, men det är inte mig han ska prata med, det är inte mellan oss för vi klarar inte av att fixa de mellan bara oss, det är hans problem och psykologen är bollplanket, såklart pratar vi fortfarande om massa saker men inte på samma sätt och det är skönt för mig att slippa ta ansvar för hans mående liksom
Istället får jag ta del av honom på hans resa till att må bättre och bli trygg
När jag förut själv gick i terapi så pratade jag inte med någon annan om det som sas där, hade ingen så nära eller som kunde hantera det jag berättade, psykologen var min ventil
Jag och min partner pratade öppet. Jag gick i kbt för ångest och oro. Pratade mkt om mina läxor och hur jag kände. Det var värdefullt för mig att han var engagerad :)
Vi har gått i familjerådgivning i flera omgångar. Ofta har upplägget varit att vi gått gemensamt först 1-2ggr, sedan enskilt varsin gång och därefter gemensamt igen.
Vad jag minns har vi inte pratat så mycket efteråt om de enskilda samtalen. Det känner jag är var och ens ensak.
Däremot kom det ju upp saker när vi sågs för gemensamma träffar igen, att terapeuten plockade upp trådar, med vårt godkännande givetvis, som vi kunde prata vidare om tillsammans.
Jag tycker det är den som går i terapin som får välja hur mycket hen vill dela med sig av.
Jag har gått i terapi för depression och ångest som beror på en taskig uppväxt. Då jag mådde som sämst var jag självmordsbenägen. Jag var sjukskriven 1,5 år. Idag är jag frisk. Hur som helst berättade jag allt för min partner, precis allt. Det såg jag som en självklarhet, vi har inga hemligheter för varandra. Skulle min sambo hamna i samma situation ser jag det som självklart att han berättar allt för mig.
Jag går en gång i veckan och pratar ytterst sällan med sambon om saken. Han vet varför jag går till psykologen och varför jag mår/mått dåligt. Men vad vi tar upp varje vecka har han ingen aning om.
Min bästa vän tog livet av sig, jag hittade honom hängd en morgon när jag skulle lämna tillbaka hans son som jag haft över natten. Sen stängde jag av alla känslor över huvud taget i många år. Resulterade i en depression som jag lider av fortfarande. Sambon vet och för min del räcker det. Vare sig han eller jag har behov av att prata om det han och jag.
Jag går i terapi för tråkiga/traumatiska upplevelser i barndomen som ställt till det för min självkänsla o relationer i fortsatta livet. Terapin handlar mycket om traumabearbetning och känslor. Det är inte så att terapeuten sitter och säger klokskaper, eller att jag får tydliga intellektuella insikter, som jag sen kan berätta om, det är djupare och handlar mer om känslor.
Min sambo frågar ofta hur det var hos terapeuten och vill gärna att jag ska berätta, men förstår inte riktigt att det händer en massa saker i terapin utan att det finns en konkret och tydlig intellektuell berättelse som jag kan degle på ett enkelt sätt. Han har heller inte tålamod att lyssna färdigt eller hjälpa mig på traven att berätta. Det slutar ofta med att han känner sig utestängd och jag känner mig missförstådd..
Kan du förklara lite mer vad det är som händer i terapin? Det låter lite obegripligt men intressant.
Tråden handlar om att min man går i terapi, mycket på mitt initiativ, han jobbar med dålig självkänsla, kommunikation osv. Och jag känner mig oerhört utestängd när han inte pratar ens i övergripande ordalag om vad de pratar om där. Han har gjort det ibland men inte senaste gångerna. Och jag vet inte om det är fel av mig att vilja att han ska dela med sig, vad som är normalt och rimligt liksom. Det handlar som sagt mycket om bristande kommunikation, svårigheter att prata om känslor osv och det berör ju mig mycket hur det går där.
Jag har absolut tålamod att lyssna, men vågar inte ställa så många frågor eftersom jag inte vill tvinga fram berättelse om något som jag inte vet om jag har rätt att vilja veta...
TS, jag kan försöka förklara litegrann men det är ju svårt att förklara, behövs nästan att man läser på om traumabearbetning för att förstå metoden. Det finns förstås olika metoder för traumabearbetning beroende på vilken typ av trauma det handlar om. Det är skillnad på att ta hand om akuta trauman som hänt nyligen och barndomstrauman, som kanske delvis hände innan man hade ett språk och innan man utvecklat sitt jag eller kunde förstå sin omgivning.
Här kan du läsa mer om metoden: https://www.aedpinstitute.org/about-aedp/how-aedp-works/
Extremt förenklat handlar det om att läka såren genom att få en ny upplevelse av trygghet, empati och någon som bryr sig på riktigt om ens välmående. Upplevelser som man aldrig haft, vilket har hämmat ens utveckling som människa på många plan. Att stegvis ta i de otäcka situationerna man varit med om och känslorna tillsammans med någon som är trygg för dig. Att bearbeta sorgen och smärtan och få en ny erfarenhet av "föräldrakärlek" och trygghet. Det verksamma i terapin är just upplevelsen, inte i första hand den intellektuella processen.
Jag resonerar som så, att ingen annan har "rätt" att få veta allt om dig. Vill du dela med dig så kan det fördjupa relationen, om den lyssnande parten tar emot det på ett tryggt och bra sätt. Men man kan aldrig tvinga någon att berätta om t.ex. vad som händer i terapin. Eller anse sig ha rätt att veta det.
Tror som partner att det bästa är att agera som om man hade att göra med ett skyggt djur om du förstår hur jag menar. Man finns närvarande, visar att man inte är farlig eller dömande, ställer försiktiga frågor, lyssnar o bekräftar men pressar inte.
Med det du beskriver som din partners problem är det säkert jättesvårt för honom att lita på att du inte kommer döma honom och att du finns där vad han än berättar. Allt han väljer att dela med sig av är stora framsteg och det kommer hjälpa honom i längden om han vågar lita på dig, men då måste du visa att du inte missförstår, är trygg, icke dömande, och att lita på. (Vilket det verkar som du gör med din ödmjuka inställning).
Allt är inte möjligt för alla. Det kan vara en lång process och man måste verkligen vara motiverad för att överkomma svårigheter med otrygghet och att man inte vågar öppna sig för andra. Orkar man inte med att inte ha den öppenheten i relationen (att t.ex. få veta vad man pratar om i terapin) så kan man alltid välja att avsluta för att ge sig själv möjlighet att hitta en relation med större öppenhet och tillit. Med en person som inte har de svårigheterna.
TS, jag kan försöka förklara litegrann men det är ju svårt att förklara, behövs nästan att man läser på om traumabearbetning för att förstå metoden. Det finns förstås olika metoder för traumabearbetning beroende på vilken typ av trauma det handlar om. Det är skillnad på att ta hand om akuta trauman som hänt nyligen och barndomstrauman, som kanske delvis hände innan man hade ett språk och innan man utvecklat sitt jag eller kunde förstå sin omgivning.
Här kan du läsa mer om metoden: www.aedpinstitute.org/about-aedp/how-aedp-wor.../
Extremt förenklat handlar det om att läka såren genom att få en ny upplevelse av trygghet, empati och någon som bryr sig på riktigt om ens välmående. Upplevelser som man aldrig haft, vilket har hämmat ens utveckling som människa på många plan. Att stegvis ta i de otäcka situationerna man varit med om och känslorna tillsammans med någon som är trygg för dig. Att bearbeta sorgen och smärtan och få en ny erfarenhet av "föräldrakärlek" och trygghet. Det verksamma i terapin är just upplevelsen, inte i första hand den intellektuella processen.
Jag resonerar som så, att ingen annan har "rätt" att få veta allt om dig. Vill du dela med dig så kan det fördjupa relationen, om den lyssnande parten tar emot det på ett tryggt och bra sätt. Men man kan aldrig tvinga någon att berätta om t.ex. vad som händer i terapin. Eller anse sig ha rätt att veta det.
Tror som partner att det bästa är att agera som om man hade att göra med ett skyggt djur om du förstår hur jag menar. Man finns närvarande, visar att man inte är farlig eller dömande, ställer försiktiga frågor, lyssnar o bekräftar men pressar inte.
Med det du beskriver som din partners problem är det säkert jättesvårt för honom att lita på att du inte kommer döma honom och att du finns där vad han än berättar. Allt han väljer att dela med sig av är stora framsteg och det kommer hjälpa honom i längden om han vågar lita på dig, men då måste du visa att du inte missförstår, är trygg, icke dömande, och att lita på. (Vilket det verkar som du gör med din ödmjuka inställning).
Allt är inte möjligt för alla. Det kan vara en lång process och man måste verkligen vara motiverad för att överkomma svårigheter med otrygghet och att man inte vågar öppna sig för andra. Orkar man inte med att inte ha den öppenheten i relationen (att t.ex. få veta vad man pratar om i terapin) så kan man alltid välja att avsluta för att ge sig själv möjlighet att hitta en relation med större öppenhet och tillit. Med en person som inte har de svårigheterna.
Det är viktigt för mig också men samtidigt måste man ju ha rätt till någon del privat i ett förhållande, tänker jag. Så det är därför det är svårt att veta vad jag kan fråga om.
Då förstår jag ditt problem lite bättre.. Dialog om vad man tycker och känner är ju jätteviktigt om relationen ska fungera väl. Man är ju ingen tankeläsare. Vad synd att inte terapin har lett till så mycket förändring. Det är ju viktigt att hitta rätt. Har ni provat parterapi? Det kanske skulle hjälpa om du var mer delaktig i terapin? Jag testade i min förra relation att gå i parterapi några gånger, sedan gick han själv hos samma terapeut. Terapeuten förstod då vad vi hade problem med och vad han behövde utveckla. (Det visade sig efter det att vi var för olika).
Om ni letar ny terapeut, så är de här bra http://www.affekta.se/
Jag menade verkligen inte att jag tycker ni ska separera. Det var mest som respons på att man "inte ska acceptera" om ens partner inte vill berätta om terapin. Det enda sättet man kan agera på om man "inte accepterar" är ju att avsluta relationen, förtroende kan man aldrig få med tvång.
Då förstår jag ditt problem lite bättre.. Dialog om vad man tycker och känner är ju jätteviktigt om relationen ska fungera väl. Man är ju ingen tankeläsare. Vad synd att inte terapin har lett till så mycket förändring. Det är ju viktigt att hitta rätt. Har ni provat parterapi? Det kanske skulle hjälpa om du var mer delaktig i terapin? Jag testade i min förra relation att gå i parterapi några gånger, sedan gick han själv hos samma terapeut. Terapeuten förstod då vad vi hade problem med och vad han behövde utveckla. (Det visade sig efter det att vi var för olika).
Om ni letar ny terapeut, så är de här bra www.affekta.se/
Jag menade verkligen inte att jag tycker ni ska separera. Det var mest som respons på att man "inte ska acceptera" om ens partner inte vill berätta om terapin. Det enda sättet man kan agera på om man "inte accepterar" är ju att avsluta relationen, förtroende kan man aldrig få med tvång.