Hur är det att ha ett barn mot två?

Jag tyckte det var STOR skillnad på att ha ett och två barn. Tyckte nästan det var en större omställning att få andra än första. Storasyster var ca 2,5 år när lillebror kom. Samtidigt har det varit mysigt att ha ganska tätt för de har lekt och haft utbyte av varandra. Nu är de 9 och 12 och bråkar mest, men under småbarnsåren lekte de mycket.
Nu vet jag inte hur gammal du är. Men jag fyller 38 i augusti när Lillebror i magen är beräknad. I början kände jag mig jättegammal när jag jämförde mig med alla andra. Men nu har jag (nästan) släppt det, jag känner mig inte så gammal. Så åldern tycker jag du ska släppa. Så länge du inte är så gammal så det kanske finns risk att du inte kan få fler barn.
Jag tyckte som sagt att det var stor skillnad på ett barn och två. Men jag tycker det jobbiga har vägts upp av det bra. De har alltid haft varandra. Det kan jag känna nu att även om Lillebror i magen kommer ha 4 syskon (min sambo har två också) så kommer det vara så stor åldersskillnad så de kommer inte ha det utbytet av varandra som syskon som är ganska jämngamla har.

För mig var ett barn ingenting. Var förvånad över att det var så mycket lättare än jag trodde. Sen kom tvåan och jag fick en tvåbarnskris. INGET var lätt längre. Men jag skaffade med 1,5 års mellanrum. Hade nog varit lättare med något års skillnad till med facit i hand.

När tvåan inte är bebis längre har de ju, förhoppningsvis, nytta av varandra då de kan leka stunder själva osv. Allt har sina fördelar och nackdelar :)

För mig var största omställningen att få första barnet. Det var mindre omställning att gå från ett till två barn även om det såklart är mer jobb med två än med ett. Men vi var redan inne i föräldrarollen och hade haft bebis förut. Storasyster var drygt 3 år när lillebror kom.

Följer med intresse då jag går i samma tankar. Har alltid tänkt mig tre barn men tycker omställningen att få ett barn har varit helt galet stor. Nu hade jag i och för sig en väldigt jobbig graviditet med flera missfall, depression, igångsättning, förlossningsdepression, amning som inte funkade.... När det lagt sig lite mer (min dotter är snart ett) kanske jag tänker annorlunda men just nu känns det helt oöverstigligt att göra om det en gång till!

Ni som upplevde att gå från 1-2 barn svårare än från 0-1 barn, hade ni ett "lätt" första barn och "lätt" graviditet och förlossning?

Jag har ca 2,5 år mellan varje ny födsel och har tre barn. Lättast har på ett vis varit från 2 till 3 barn, då syskonen redan är vana vid att vara syskon och dela sin mamma, sedan kör det ihop sig vissa dagar när alla tre är på dåligt humör. Äldsta är nu 5,5 år. De två äldre tävlar väldigt mycket med varandra, även om att få sitta i mitt knä.

Om ett eller två barn är svårast vet jag knappt. Ettan var ett närhetskrävande barn som inte sov hela nätter mer än ett fåtal det första året så jag var rätt tröttkörd. Med andra barnet var det svårare att hantera det äldre syskonet som var knähund väldigt mycket och blev avundsjuk. Så vad som är tuffast beror nog på hur bebisen är och hur syskonrelationen är. För oss kan det ha spelat roll att min äldsta inte har en så närvarande pappa plus att hon fortfarande är ett krävande barn som kan få riktiga utbrott. Senast idag blev hon totalt rabiat när hon fick nej till alla saker hon ville ha, så hon skulle helt enkelt inte gå ifrån affären.

Den största skillnaden skulle jag säga är att med ett barn kan en förälder alltid vila/göra vad hen vill när den andra tar barnet. Med två barn är man nästan alltid upptagen med ett barn var om båda är hemma. Naturligtvis kan man vara ensam med två men barnen kräver ju också en hel del individuell uppmärksamhet. Med två upplever jag också att det alltid är något barn som vaknar väldigt tidigt/vägrar somna på kvällen. Så det blir mindre sömn och mindre tid på tuman med min partner.

Tack för många bra svar! Jag är också väldigt intresserad om ni som hade första barnen om det var ett "lätt barn" och ni valde att skaffa ännu ett till? Min son är som sagt väldigt aktiv och det är tillräckligt tufft som det är idag och därför tvekar jag. Tycker också att det vart en stor förändring genom att få min son och vissa dagar känns det bara så TUFFT! Men jag har en sambo och vi hjälps åt så på det stora hela och vad ni berättar så känns det som ett barn får räcka  

Jag är 36 så är inte purung men samtidigt har jag väl kanske några år på mig...

Har en tjej som var nästan tre när hon fick en lillasyster och det var mer som att få 1,5 barn än två. (Nu är de 6 och 3)
Nr 2 var långt från ett lugnt barn men i jämförelse med vår mycket aktiva etta som hatade att sova fram till hon var fem så var det en helt annan upplevelse att få barn nr 2.
Måste säga att även om det körde och fortfarande kör ihop sig ibland så blev det lättare än vad jag fasade för- ja riktigt trevligt för det mesta ???? och det är helt klart en fördel att de har någon att leka med och busa med förutom oss trötta föräldrar..

Ja det ser jag som en fördel att sonen skulle ha någon att leka och busa med även om han säkert kommer ha vänner. Tänker ibland att kanske skulle det bli lättare om han hade ett syskon att busa/leka med. Men samtidigt kanske det blir en massa syskonbråk som man slipper med ett barn?!

Jag följer också tråden...

Har en son på 5,5 månader och ett syskon i magen som är beräknad i början av feb -17... Kommer vara 13 månader mellan dem och jag har lite smått panik. Jag är i alla fall glad att sonen har sovit hela nätter sedan han var 2 månader, för jag tänker att man inte kan ha sådan tur två gånger.