Särbo eller separation
Hej.
Jag och min fru har varit tillsammans (gifta 1 år) ~3 år och har två barn tillsammans. En dotter på 1,5 år och en son på 4 månader.
Precis som alla andra förhållanden så har vi upp- och nedgångar. Vissa dagar bråkar vi mer och andra inte alls. För mig är detta ett steg till att växa ihop och skapa något djupare. För min fru är det en väldigt jobbig del. Kan tilläggas att min fru går på antidepressiva och har haft en tuff uppväxt med skilda föräldrar. Jag är väl medveten om att jag kan vara svår att leva med, men jag har ändrat mig mycket sedan vi träffades. Men vid varje ändring jag gör så kommer nästa krav på ändring direkt inpå. Min fru har också ändrats sedan vi träffades men på sista tiden har det stått ganska still på den fronten. Dels för att jag helt och hållet slutat ställa krav i vårt förhållande då de tas som en kula i bröstet och för det andra så får jag alltid kommentaren "jag måste ingenting" tillbaka då jag påpekar eller försöker kommentera något som jag inte tycker är okej. Negativ kritik är något som min fru har väldigt svårt att ta och hon uppfattar det som sagt helt fel.
Min fru har därför föreslagit eller snarare tagit saken i egna händer och sökt lägenhet. Inte för att skiljas utan för att kunna bli särbos. För mig är detta ett sätt att fly problemen och därför har jag flera gånger föreslagit andra lösningar men alltid fått avslag. Jag jobbar i dagsläget men kommer att gå på föräldraledighet efter semestern och ända fram till nyår. Under denna tid kommer min fru börja sitt nya jobb. Mitt förslag var då att kanske avvakta med särbo-tanken och ta dagarna lite som de kommer. Jag har försökt att förklara att livet blir "fylligare" med ett arbete och en familj att sedan komma hem till. Sedan är jag villig att gå på familjeterapi under denna tid. Men allt blir bara bortförklarat och hon säger att det inte räcker för henne utan det måste ske något drastiskt.
Hon är även väldigt trött och behöver ofta sova middag någon gång under dagen. Jag tar då ofta barnen så hon får sova. Detta är också en av anledningarna till varför jag inte förstår hur ett särbo-förhållande skulle bli bättre? Hjälpen och stödet som finns nu när vi bor tillsammans kommer knappast bli bättre när vi bor 2 mil från varandra? Kan tilläggas att mina föräldrar som bor 1 km från oss i dagsläget ofta hjälper oss med barn och hund.
Min fru har en tendens att vara väldigt rastlös/tom och tänket "gräset är alltid grönare på andra sidan" verkar alltid finnas där. Kan tilläggas att vi har ett stort fint hus, friska barn, okej ekonomi, djur osv. Detta vet hon om och hon påpekar det då och då, men ändå kommer de där otacksamma missnöjda kommentarerna vissa dagar. Allt detta får mig egentligen och fundera på vad som någonsin skulle kunna göra henne nöjd? Går det att göra henne nöjd eller är det lönlöst? Jag går nu i tankarna att det kanske är bättre att separera istället? Jag är själv väldigt negativ till separation då jag verkligen älskar henne. Jag vill att våra barn skall växa upp med båda föräldrarna. Jag kommer själv ihåg att mina föräldrar hade sina tvister och det var jobbigt att höra de tjafsa, men min största rädsla var ändå att de skulle skiljas. De bor fortfarande idag ihop och har det bättre än någonsin trots sina bråk.
Jag är själv optimist och något av den gamla skolan som tror på äktenskap livet ut. Är jag dum som inte accepterar ett särbo-förhållande? Är jag dum som funderar på separation?
/Johan
